Epilog (Dahllöf)
| ← Efteråt! |
|
Högsta rätt - högsta orätt? → |
| alias Erik Berger. Ur Efteråt! 1915 |
EPILOG
DRAMATISK SITUATION I EN AKT
PERSONER:
ERIK HELLING, notarie och landskontorist, 26 år.
ARVID FALKNER, advokat, 50 år.
ANNA, sömmerska, 22 år.
Scenen föreställer ett enkelt ungkarlsrum. Dörr i fonden, en säng och tvättställ där bredvid. En schäslong, ett rökbord och några stolar till vänster. Till höger fönster. En byrå med spegel mellan fönsterna. Ungkarlstavlor på väggarna. En brinnande lampa på byrån. Gardinerna nerrullade.
ERIK HELLING håller på att göra toalett för att gå bort på middag. Han är färdigklädd med undantag av fracken, som hänger över en stolskarm. Vardagshabiten ligger slängd i sängen. Helling speglar sig med synbart nöje, borstar håret, rättar till halsduken, använder nackspegeln. Det knackar på dörren.
HELLING
(kastar ifrån sig nackspegeln och tar ett par
brådskande steg från byrån).
Stig in!
(Dörren öppnas och Arvid Falkner kommer in. Han har ett friskt, rödlett ansikte och är klädd i sportdräkt av grå vadmal. De hälsa med ett handslag.)
FALKNER.
Kommer jag kanske olägligt?
HELLING.
Tvärtom! Jag skall visserligen bort på
middag, men inte förrän om en timme.
FALKNER.
Och redan färdig? Du måtte vara mycket angelägen om den där middagen?
HELLING.
Å nej, inte precis' det, men jag hade just ingenting annat att ta mig för. Vädret var för ruskigt för en promenad, och jag hade inte heller något läsbart hemma. — (Livligt.) Vet du, det var riktigt hyggligt av dig att du tittade in och hjälper mig att slå ihjäl tiden — den här eftermiddagen tycks vara utan slut — —
FALKNER.
Nervös och otålig — Var är middagen?
HELLING.
Hos konsul Berglund. Men sitt ner — och tänd en cigarr —
FALKNER
(kastar ifrån sig sin hatt, lägger ett långt
silkespapperspaket på rökbordet och sätter sig på schäslongen.
I tankar).
Såå — hos Berglunds. Familjen hör till de s. k. fina i staden trots det skrala anseendet.
(Sitter tyst ett ögonblick och pekar sedan på paketet.)
Där är några chrysanthemer ur mitt lilla drivhus.
HELLING
(tar upp blommorna och ser på dem).
Det var några huggare att vara vackra. — Tack skall du ha! — Det måtte vara rätt roligt att syssla med sådant där — fast naturligtvis på ett förnuftigare sätt än vad du gör —
FALKNER.
Förnuftigare?
HELLING.
Ja, du går ju helt och hållet upp i dina grönsaksland, dina blomsterrabatter och i ditt drivhus och har för den skull inte tid eller lust att åtaga dig andra juridiska uppdrag än att skriva köpekontrakt åt bönder och testamenten och sånt där skräp — du med dina höga examina, din begåvning och ditt anseende som styv jurist — du får ursäkta, men det är vanvettigt!
FALKNER.
Jaså, du tycker det? — Det skulle vara roligt veta vad du egentligen anser, att man bör sträva efter här i livet?
HELLING.
Lycka! Det vill säga rikedom, makt, ära och härlighet. Amen!
FALKNER.
Jag kan också säga lycka, men jag menar med lycka känslan av trevnad, sinneslugn, samvetsro, medvetandet om att vara till en smula nytta för andra.
HELLING.
FALKNER.
Nej, pass vackert, det gör det inte. Rikedom, makt, ära och härlighet det vinner man på andras bekostnad genom att ta från de svaga och trampa på de små. Och tjuvar och ogärningsmän ha det inte för trevligt, när de äro på tu man hand med sitt sjuka samvete.
HELLING.
Du är galen!
FALKNER.
Nej klok!
HELLING.
Sjukt samvete? Vem tusan har någonsin sett till ett sjukt samvete? Inte har en vanlig syndig människa tillfälle att begå sådana där storstilade onda gärningar, att samvetet kan börja mucka gräl? I en sådan här liten eländig landsortshåla, där den ena dagen går och den andra kommer, alla lika innehållslösa? Inte bråkar mitt lilla samvete och inte andras heller, efter vad jag tror. Men det är det med dig, att du tar livet så fördömt tragiskt.
FALKNER.
Inte tragiskt, men med allvar, och den honnören är det värt.
HELLING
(ironiskt).
Var det därför du gav juridiken på båten och började odla rädisor och gräslök och rosor och
violer?
FALKNER.
Ja alldeles!
HELLING.
Ä, du pratar!
FALKNER.
Som pojke drömde jag om att hjälpa de små och de svaga, att tjäna rättvisan och bekämpa orättfärdigheten. Jag blev jurist, jag pluggade och läste för att göra mig stark och väldig — — så var jag då färdig med studierna och skulle börja göra nytta i världen.
HELLING
(som hela tiden vårdslöst lekt med blomsterknippan,
fixerar honom gäckande).
Du tänkte naturligtvis inte alls på att tjäna pengar?
FALKNER.
Jo, det också — till en del — ja, tyvärr till en mycket betydande del. Mitt arv hade jag förtärt, och jag hade satt mig i skuld. Kläderna på min kropp voro köpta på kredit, och min mat och mina nöjen betalade jag med lånta pengar — —
HELLING.
Att dra växlar på framtiden — det är då tämligen oskyldigt —
FALKNER.
Nej, det är att leva som en stackare och jag blygdes! — Så högg jag i med det arbete, som erbjöd sig — utan entusiasm men med tacksamhet därför att det gav mig levebröd och medel till avbetalningar. Jag vann några svåra mål — glädjen var dock minimal — rätten syntes mig så alltför omtvistlig.
HELLING
(kastar blommorna på bordet och skrattar).
Herre gud, jag skulle varit himlaglad jag! Att vara en erkänt skicklig advokat, det är ju som att äga en guldgruva att ösa ur.
FALKNER
(hämtar på byrån en tom blomstervas, slår i vatten,
sätter den på rökbordet, ordnar med omsorg
blommorna däri och återtar sedan sin plats på schäslongen).
Mitt yrke beredde mig missräkning. Vi stifta lagar för att — som ju tillbörligt är — sträng rättvisa skall skipas och samtidigt skapa vi ett advokatstånd, vars huvudsakliga uppgift synes vara att göra svart till vitt, att finna på kryphål och fanstyg för att rättvisan inte skall få ha sin gång.
HELLING.
Var det när du gjorde den där förargliga upptäckten, som du började påta i jorden?
FALKNER.
Nej! Mina lånegivare pressade mig, och jag måste taga det arbete och den inkomst jag kunde få. — Och för resten det ligger i människonaturen något av slagskämpe, man vill mäta sina krafter med andras och man vill
segra — även när det gäller en dålig sak.
HELLING.
Nå, men det där märkvärdiga omslaget i ditt liv?
FALKNER.
Vi äro strax där. — Du har kanske hört talas om det Berglundska målet? — När Berglund, som inte var konsul på den tiden, men rik, var nära att komma på fästning för bedrägeri och förfalskning, och då hans hopsvindlade förmögenhet höll på att ryka åt fanders?
HELLING
(otåligt).
Jag har hört det där skvallret, men Berglund var ju oskyldig, och du räddade honom.
FALKNER
(skrattar bittert).
Nej, du, Berglund hade ärligt förtjänt att buras in, men jag — jag letade reda på ett kryphål åt den räven att smita ut igenom. Brottet var uppenbart, rättvisan kunde icke låta gäcka sig, den måste ha tag i förbrytaren, och då Berglund inte ville krypa in, gällde det att finna en ställföreträdare. Han köpte för dyra pengar en av sina bokhållare, som tog förbrytelsen och straffet på sig och sedan gömde sin skam i främmande land.
HELLING.
Det där var ju otrevligt — men nog kan det ursäktas — det kan nästan kallas vackert — det var en olycklig människa, en förtvivlad familjefar — du kunde inte se honom förgås utan skyndade till hjälp.
FALKNER.
Nej, det var inte alls så. För mig hade han gärna fått fara till helvetet, för där hörde han närmast hemma, men det var en kvinna med i spelet — hans hustru! — Du säger att fröken Berglund är vacker, men vad är det mot vad modern var på sin tid — — (i tankar) hon var skön — strålande skön. — Nå ja, hon hade bett mig om hjälp — det gällde rikedomen, som för henne var det högsta i livet — och hon hade lovat mig en kunglig belöning — inte i pengar, men på annat sätt —
HELLING
(uppfarande).
Du ljuger! Det finns ingen fläck på konsulinnan Berglunds heder!
FALKNER
(ironiskt).
Åtminstone ingen genom mig, men jag vågar påstå att förtjänsten är min! — Men låt oss återgå till historien. Bokhållaren hade trätt i breschen, och Berglund, som blivit skild från målet, gav i glädjen stor middag för sina vänner. Jag var också där, och jag hade i min västficka en biljett från värdinnan, en liten
doftande — löftesrik biljett —
HELLING
(med tydliga tecken till obehag).
Och du var stolt och lycksalig och i sjunde himlen och så vidare — —
FALKNER
(starkt).
Nej! Jag kände mig förnedrad! Det var som om Berglund, när han renades inför rätten, skrapat av all sin smuts på mig. Tvetydiga personer, som jag förut hållit på avstånd genom mitt ohöljda förakt, började plötsligt bli förtroliga och anse mig som en av sällskapet. Och på festen kom fru Berglunds far, procentare Andersson och proponerade brorskål — en skojare, som utarmat en hel socken och genom sitt ocker bevisligen gjort en människa till självmördare. Jag försäkrar dig, att det lyste rött för ögonen, och att jag velat spotta honom i synen, men han var far till den kvinna jag åtrådde, och om jag förolämpade honom, stängde jag vägen för mig till henne — jag bugade mig och svalde skymfen —
HELLING
(häftigt).
Nu kan det vara nog med skvaller och förtal! Det är förbannat lumpet att på det där sättet kasta sig över frånvarande personer — Jag har inte bett dig om några förtroenden — det äcklar mig att höra på dina gemenheter. Det kan ha varit olyckor och misstag i den Berglundska familjen som i alla andra, men en hederlig karl gräver och rotar inte i sådant.
FALKNER.
Tål du inte att höra sanningen, gosse? Är du befryndad med familjen, efter du tar skandalerna så illa vid dig?
HELLING.
Vi måtte kunna tala om annat än sån där gammal bråte —
FALKNER.
Nej! Det ligger en viss avsikt i mitt handlingssätt, som jag sedan skall låta dig veta. — Du har för resten frågat, vad det är som givit mitt liv dess riktning, och när man frågar, fordrar hövligheten, att man också hör på svaret. — Det var alltså historien om den Berglundska festen. — Jag var i ett genomuselt humör — smög mig undan in i ett litet rum och satte mig att bläddra i ett album, som låg på bordet, det Berglundska familjealbumet. Det var mig en bitter självplåga att studera bovfysionomierna, Berglund själv med sin uppsyn av rovfågel, procentare Andersson och hans fru, som i yngre, vackrare dagar varit publik —
HELLING.
Å, det är skändligt!
FALKNER.
En dans hade nyss slutat och några par hade kommit in och satt sig i rummet. Så öppnades en dörr bakom mig, det frasade siden och en smal hand lades på min skuldra — jag reste mig, vände mig om och såg in i Anna Berglunds strålande ögon. — Det svindlade för min blick — min självbehärskning svek mig — jag ville äga — äga! — Men samtidigt hade jag en ångestfull förnimmelse av att ögonblicket hade livsavgörande betydelse för mig — jag som älskat rättfärdigheten hade skändat den — yrket, som jag valt för att tjäna rättvisan, hade jag låtit leda mig in på vägar, som tangerade ohederligheten — jag hade gått än längre, jag hade varit behjälplig att rädda en skurk och att sända en skuldlös man i fängelse — och nu — nu skulle jag som belöning få åtnjuta ett äktenskapligt hälftenbruk med den usling jag bedragit rättvisan på — det var bottenlös smuts och orenlighet. — Och hon, kvinnan som jag åtrådde log emot mig — hon märkte min sinnesrörelse och för att bryta tystnaden och dämpa nyfikenheten runt omkring sade hon något skämtsamt om att det väl inte kunde roa mig att sitta där och se i det gamla Berglundska familjealbumet. — Jo mycket! svarade jag hest men så högt, att det måste höras av alla i rummet varande, som jurist finner jag stort intresse i att studera — förbrytarealbum—
HELLING
(häftigt).
Å, det är gement — gement! Hon slog dig
i ansiktet! — Säg att hon gjorde det!
FALKNER
(tungt).
Nej! Men det kom hat i hennes ögon, och hon gick. — Det fnissades god mening runt omkring, och när jag stapplade ut för att avlägsna mig, fnittrades det i hela festvåningen. — (I tankar.) Ja, det är inte mycket att tillägga — jag hade utifrån skaffat mig den kraft till det rätta, jag saknade inom mig själv, och mitt liv löpte in i en annan bana. Skälmarna, som började misstänka min pålitlighet, vågade inte längre anförtro mig några juridiska uppdrag, och det Berglundska hemmet var stängt för mig. — Jag flyttade till en utkant av staden, ägnade mig åt blomsterodling, som jag alltid älskat, och hjälpte mot billig taxa okunniga människor med köpekontrakt, lagfarter och sådant. — Det är ingen ära att vinna, inga stora summor att förtjäna, men jag njuter av det friska arbetet i min trädgård, av lugnet och den absoluta friheten i min tillvaro, av medvetandet om att jag med min hederliga praktik är till nytta för andra.
HELLING
(fientligt).
Allt det där angår mig inte. Men varför har du berättat mig det där om Berglunds?
FALKNER.
För att varna dig!
HELLING.
FALKNER.
Ja, just så! Det var någon i dag som berättade att det var förlovningskalas hos Berglunds i kväll och att det är med dig fröken Berglund förlovar sig. Är det sant?
HELLING.
Det är sant! Har du något att anmärka?
FALKNER.
Vill du beblanda dig med sådant folk?
HELLING.
Familjen är ansedd och rik.
FALKNER.
Vill du sätta nya grenar på det ruttna Berglundska familjeträdet? Vill du öka antalet fysionomier i det där förskräckliga albumet?
HELLING.
Du har ett för besynnerligt sätt att se saker och ting. Man förlovar sig med en flicka, inte för att hennes släktingar äro hederligt folk, utan därför att man är kär i flickan. Är hon därtill rik, är det ju ännu ett gott skäl för förbindelsen.
(Vänligare och liksom vädjande.)
Falkner, tänk en smula på saken. Vad har jag väl för framtidsutsikter? Min far är en fattig lektor, själv är jag en stackars landskontorist med eländiga affärer och utan någon, som kan knuffa mig framåt och uppåt. Hur långt kan jag avancera? Till länsbokhållare eller häradsskrivare högst! Om tio, tjugo år! Att bli gående i denna rysliga landsortshåla i åratal, att dras med skulder och plågas av växlar — — Tänk dig, Falkner, att ha en sådan chance på hand — giftermål med stadens rikaste och vackraste flicka, som alla män äro galna efter! Gubben betalar alla mina skulder och sätter in hela sin kraft på att få mig fram i livet. Genom banken behärskar han hela staden — allsmäktig är han! Förstår du inte hur gränslöst mycket allt detta betyder för mig?
FALKNER.
Älskar du flickan?
HELLING.
Ja, naturligtvis gör jag det. Alla åtrår henne —
FALKNER.
Skulle du gifta dig med henne, om hon vore fattig?
HELLING.
Fattig? — Jag kan inte försörja mig själv — och då — ja, då kan jag naturligtvis inte gifta mig med någon som ingenting har. — Jag avskyr fattigdom och bekymmer — jag är så gräsligt trött på mina trassliga affärer och på fars gnäll och förmaningar. — Jag vill bli kvitt det! Jag vill fram! Som måg till rike Berglund ligger vägen jämn för mig. Lyckan är
inom räckhåll för mig och jag — griper den!
FALKNER.
Trots det att flickan är av dålig släkt och trots det att du inte älskar henne. — Nå, under sådana förhållanden måste jag rycka dig närmare in på livet. Har du — rättighet att gifta dig?
HELLING.
Jag förstår inte vad du menar.
FALKNER.
Har du inte förpliktelser på annat håll?
HELLING.
Jag är fullkomligt fri.
FALKNER.
Än vackra Anna då — sömmerskan?
HELLING.
Jag kunde svara dig, att saken inte rör dig, men då skulle du väl gräva i den som i allt annat och göra galna utläggningar. — Den där historien är slut förstår du väl — jag har aldrig lovat henne giftermål.
FALKNER.
Även utan löften kan det finnas förpliktelser som en hederlig karl inte undandrar sig. — Du har tyckt om flickan?
HELLING.
Ja, som man gör! — (Avvisande.) Du vill tydligen göra saken till en tragedi, men jag kan upplysa dig om, att det varit ett mycket alldagligt förhållande — ett par unga människor som sökt varandra för ömsesidigt nöje — —
FALKNER.
Det är bara skada, att följderna bli så ensidiga. — Är det barn?
HELLING.
Det rör dig inte!
FALKNER.
Du har skickat bort flickan från staden. Vill du säga mig var hon finns?
HELLING.
Nej!
FALKNER.
Varför inte?
HELLING.
Därför att du genom henne vill hindra mitt giftermål.
FALKNER.
Du misstar dig. Jag är rädd om flickan, och jag vill hjälpa henne, om hon behöver hjälp — det är allt.
HELLING.
Du — du hjälpa? Vad har du med flickan att göra?
FALKNER.
Ingenting egentligen. — Eller bara det att jag en gång drömde om att få henne till hustru.
— Vill du nu säga mig, var hon finns.
HELLING.
Nej! — Jag kan inte! — Du behöver inte veta det — all den hjälp hon är i behov av, den får hon av mig.
FALKNER.
Kan jag lita på det? Fullt och fast?
HELLING.
Jag svär det! Jag är ingen hård och hjärtlös människa, Arvid. Och du förstår väl, att jag på allt sätt vill söka gottgöra vad jag brutit.
FALKNER.
Erik, betänk dig! Anna är inte en flicka, som man roar sig med och sedan slänger åt sidan — — Gör henne till din hustru!
HELLING.
Jag kan inte! Jag vill inte! Jag kan inte vara fattig — jag vill inte leva i små och knappa förhållanden. Jag minns mitt barndomshem — det var alltid ont om pengar och fullt av ledsamheter — gnat och gnäll — det sprang folk i trapporna med räkningar — buden voro oförskämda, när de inte fingo betalning — vi ljög och gav löften, som vi visste inte kunde hållas — Nej, mitt hem skall inte bli samma helvete —
FALKNER
(starkt).
Erik, liksom det en gång hände mig, har du nu kommit till det livsavgörande ögonblicket. Ännu behärskar du händelserna, men om du tar ett enda steg till på den väg du slagit in, så är olyckan skedd, och du kan aldrig göra det gott igen. Man förför inte oskulden och överger inte det barn man påtvingat livet utan att taga skada till sin själ och draga förbannelse över sig — —
(Någon famlar på dörrlåset, dörren öppnas försiktigt. En kvinna i regnkrage och med slöja för ansiktet glider in och stannar innanför dörren. De båda männen resa sig och stirra ett ögonblick tysta på henne.)
FALKNER
(tar sin hatt, griper Hellings hand och säger avsides,
starkt.)
Erik, glöm icke att det är med människoliv du leker!
(Går ut förbi kvinnan med en bugning.)
HELLING
(följer efter Falkner till dörren, som han reglar, går
tillbaka in i rummet och stöder sig med handen mot
bordet. Hans ansikte uttrycker häftig vrede).
Vad vill du här? Hur kan du understå dig att komma hit? Vill du skandalisera mig? — Göra mig till ett åtlöje för hela stan? — Vill du pressa ut pengar eller vad är meningen med ditt fördömda påhitt att uppenbara dig här i mitt rum? — Och som du ser ut!
ANNA
(slår tillbaka slöjan från sitt ansikte. Stilla).
HELLING.
Nej! Inte när du bryter givna löften och begår handlingar, som kunna skada mitt anseende och fördärva hela min framtid. — Det var överenskommet, att du skulle hålla dig dold i Göteborg, tills barnet var fött. — Jag har ju betalt dyra pengar för dig där, just för att skydda mig mot folks prat och skvaller, och så kommer du hit och uppsöker mig i min bostad — om någon känt dig är skandalen färdig och jag förlorad. Begriper du inte det, människa?
ANNA
(som långsamt tagit av sig hatten och lagt den
tillsammans med den vattendrypande regnkragen på en stol
vid dörren, går några steg inåt rummet. Hon bär över
axlarna en lång smal schal, som hänger ned framför
henne, döljande gestalten. Hon är svartklädd med vit
spets om hals och ärmar).
Förr kom jag ofta hit, utan att du var rädd, att ditt anseende skulle taga skada.
HELLING
(skrattar hårt).
Det var väl också något till skillnad! Att ha en kärlekshistoria med en liten flicka och att ta emot ett stort lunsigt fruntimmer i hög grosses! Vet du, det verkar familjeidyll i den barocka genren och gör en karl förbannat löjlig!
(Anna böjer huvudet som för ett slag.)
Ja, du får förlåta, att jag är grov och hård, men det här kom över mig så oförberett, och det kan vålla mig de oerhördaste svårigheter. — Vad i herrans namn skulle du här och göra?
ANNA.
Jag längtade! —
(Helling gör en otålig åtbörd.)
Jag kände mig så ensam och övergiven bland de främmande människorna. —
Erik, jag är så förfärligt rädd för det som kommer — för den svåra stunden — för plågorna — (med en rysning) för döden — för det är väl döden det ogenomträngliga svarta jag ser framför mig —
HELLING
(för henne ifrån sig).
Snälla vän, ställ för all del inte till någon sentimental scen! Det hjälper ju inte upp saken ett dugg. Vi ha burit oss fånigt åt, men det är ju för sent att ändra nu. — Och det där du fantiserar om döden, det är bara tomma inbillningar, vanliga hos kvinnor i din belägenhet, har jag hört sägas. Det går ju bra för alla andra, och varför skulle det inte göra det för dig också?
ANNA
(med smärtfylld röst, men utan tårar).
Mitt hjärta är inte starkt, och jag hörde hur doktorn sade till frun där jag bor, att — att det
är — dåliga utsikter för mig.
HELLING
(spänt som om meddelandet innebure en fördel för
honom).
Sade han, att det var fara — fara för — för livet? —
(Behärskar sig som blygdes han för en ovärdig känsla.)
Ånej — ånej, så kan det inte vara, så får det inte vara!
(Tar hennes hand och drar henne närmare sig.)
Var inte orolig, käraste, du skall få se att allt går lyckligt och väl.
ANNA
(häftigt).
Jo, han menade döden, Erik! Och det är därför jag har kommit till dig. — Jag måste träffa dig, innan det är för sent — jag måste tala med dig för att få veta, vad du ämnar göra — om jag — om det går illa för mig — Vad skall du göra med barnet — vårt barn? Säg — säg skall du ta vård om det, Erik?
HELLING
(övertygande och vänligt).
Du kan så fullkomligt lita på mig, Anna. Du vet att jag på det hela taget är en snäll och hygglig människa, och skulle något tråkigt hända dig, så ger jag dig en helig försäkran, att barnet skall få det gott. Jag skall
inackordera det på landet hos något hyggligt folk.
ANNA
(ryggar tillbaka — hisnande).
Inackordera? — Lämna bort det till främmande kärlekslösa människor att fara illa? — Du ämnar inte taga det själv? — Det är ju ditt barn! — Inte kan du väl överge ett litet värnlöst barn, som är ditt och mitt —
HELLING.
Börjar du nu igen! Om du ändå ville bjuda till att vara en smula sansad och förnuftig. Tycker du, att jag i det här rummet kan ha en vagga och en barnunge, som jag skall mata med diflaska och sjunga vaggvisor för och tvätta småbarnskläder åt?
(Anna sjunker ned på schäslongen med huvudet mot bordskanten. Helling obehagligt berörd går några slag av och an i rummet. Vänligare.)
Det är du själv, Anna, som tvingar mig att vara så här otrevlig. — Du får försöka ta lite hänsyn till mig och min ställning. Du vet att jag är fattig och har skulder, och att ett giftermål är otänkbart, men du vet också, att jag håller av dig och vill dig uppriktigt väl.
(Sätter sig bredvid henne och smeker henne med handen över skuldran.)
Det finns inga offer så stora, att jag inte skulle kunna göra dem för dig och för barnet. — Se så, käraste, försök att vara lite lugn och
glad. Du skall få se, att det reder upp sig.
ANNA
(lyfter huvudet och ser ut framför sig, häftigt
upprörd).
Jag är också oäkta. Mor dog, när jag föddes, och min far, som var en fin herre som du, och som också tänkte och kände som du, inackorderade mig hos ett sådant där »snällt» folk, men hade aldrig tid att se efter hur pass snälla de voro. Jag minns min fattiga barndom — all liknöjdhet och hårdhet — svält och stryk — min glädjelösa ungdom — arbetet i verkstaden — svältavlöningen — direktörens antydningar om goda biförtjänster — hans gemena närgångenhet — och så du, den fina herrn, som lekte kärlek, men svek, när det kom allvar i leken. — — — — Skall mitt lilla barn gå igenom samma elände?
(Springer upp och ropar vilt.)
Jag förbannar den stund jag föddes — jag förbannar dig och din kärlek! — Erik, det får inte ske! Dör jag, så skall barnet dö med mig — jag vill inte lämna det kvar efter mig!
HELLING
(som rest sig, i halvt vänlig, halvt otålig,
tillrättavisande ton).
Det är ju fullständigt hysteri det här. Det finns alla utsikter för att det skall gå lyckligt för dig, du får ju den bästa vård och läkare finns ögonblickligen till hands. Tro mig, du kommer att gå igenom det och får själv vårda
och uppfostra ditt barn.
ANNA
(utan att akta på hans ord, åter stilla).
Erik, jag är så trött — så gränslöst trött på alltsammans — och det är så mörkt framför mig. — Du, när jag nu i kväll kommer tillbaka till Göteborg med tåget och skall ut till stället, där jag bor, så går min väg förbi ett svart vatten — det är så stilla där nere — jag har sett på det många gånger — jag blundar, jag sneddar över gatan — jag tänker på något annat och vackert — jag trampar ut över kajkanten — det plaskar litet grand — sen blir det alldeles stilla — modern har gått bort med det lilla barnet vid sitt hjärta —
HELLING
(drar henne ner på schäslongen).
Tig! Tig! För guds skull tala inte så Anna!
ANNA.
Men det är så! Jag villdet så — jag får inte, jag vågar inte lämna barnet efter mig. —
(Griper hans hand och trycker den mot sina ögon, sin mun.)
Å, Erik, hjälp mig — fräls mig! För Jesu skull! Jag är så rädd, så förfärligt rädd — jag vill inte dö — jag är så ung — det är så underligt alltsammans — jag har ju inte gjort något ont, jag har bara älskat dig — varför skall jag då lida så gränslöst? Jag vill leva hos dig, älskade, och hos vårt barn — Erik, jag ber dig, fräls mig från mig själv och mina mörka tankar — res med mig till Göteborg och stanna hos mig, tills det är över — det gäller ju endast några dagar — för barnets skull fräls mig från det svarta vattnet, som drar mig till sig — res med mig, låt mig sitta intill dig på tåget med din kära hand i min — och var hos mig i min svåra stund!
HELLING
(förvirrad).
Älskade, jag ville säga ja, men jag kan inte! Inte i dag, förstår du. Jag är hindrad av en fest — jag menar en tillställning, där jag måste vara med — hos landshövdingens — du ser, att jag är klädd för att gå bort — det är inte för mitt nöjes skull det svär jag — men han är min förman, och han skulle taga illa upp — det kunde skada mig i tjänsten, ser du. — Käraste, i morgon kommer jag till dig, jag lovar dig det på min heder — och jag stannar hos dig, jag begär permission, skyller på en anförvants sjukdom — allt skall gå så bra, bara du är duktig nu och reser ensam.
(Tar upp en sedel ur portmonnän.)
Här har du en slant till att köpa dig lite gott på vägen.
ANNA
(reser sig upp och stöter tillbaka hans hand.
Ångestfullt).
Erik!
HELLING
(med en blick på klockan, som han behåller i handen
och under det följande ofta ser på, otåligt bedjande).
Se så, lilla vän, du måste försöka att krya på dig och ta saken kallt. Kläd på dig nu och smyg dig försiktigt ut och laga för all del, att ingen känner igen dig. Om du går nu med detsamma, hinner du ner till stationen lagom för Göteborgståget — gå bakgatorna är du hygglig! Se så, söla inte nu utan skynda på, så att du inte kommer för sent — jag måste gå, ser du — jag skulle ha varit på festen för länge sedan. — Men raska på då en smula! Du vet ju, att du måste ge dig i väg.
(Under det han med växande nervositet talat, har Anna med vacklande steg gått och tagit på sig ytterkläderna. Hon har slöjan tillbakaslagen och ser på Helling.)
Så ja, det var min duktiga flicka. Det är ju så enkelt som aldrig det. Du tar tåget och vid framkomsten till Göteborg en bil, som kör dig hem i en handvändning — du kryper till kojs, sover lugnt och gott, och så kommer jag till dig i morgon eftermiddag och stannar hos dig, tills den här ledsamheten är överstånden.
ANNA
(gör min av att vilja gå ut genom dörren, men hejdar
sig och vänder sig om; ångestfullt).
Jag kan inte! Jag vågar inte! — Å, Erik jaga inte ut mig i det hemska mörkret — så hård kan du väl ändå inte vara mot mig! Hör du inte hur det stormar och regnar — jag ber, jag bönfaller dig — låt mig stanna här i natt jag kan så väl ligga på en matta borta i ett hörn — (ivrigt) jag skall inte alls besvära eller störa dig — låt mig stanna här i natt, och så resa vi tillsammans i morgon —
HELLING
(häftigt.)
Gör det inte så svårt för mig, Anna! Du förstår väl, att du inte kan stanna över natten i mitt rum. Städerskan kommer ju i kväll, och vad skulle hon tänka —
ANNA.
Ack, inte bryr jag mig om vad hon eller andra tänker —
HELLING.
Du! Nej, det tror jag rasande väl. Men jag bryr mig om det! Hon skulle sprida ut historien över hela staden — det skulle bli skandal, förstår du väl — det skulle göra mig till en ohjälpligt löjlig person och undergräva hela min ställning. Du måste resa!
ANNA.
Erik, jag är rädd för mörkret och för ensamheten — jag är rädd för mig själv och mina hemska tankar — å, låt mig stanna hos dig — jag bär ju på ditt barn — jaga inte bort oss — var barmhärtig mot oss, Erik! Vi ha ju ingen annan i hela världen att lita oss till —
HELLING
(upprörd).
Du måste gå, Anna! Du måste lita på mig, när jag säger, att det gäller min framtid — hela min välfärd. — Å, gå nu din väg, utan att jag behöver be dig därom! Du gör mig ju till en usling genom ditt motstånd. Jag vill inte vara hård mot dig, men du måste gå. Om du har en gnista verklig tillgivenhet för mig, så visa dig förståndig och stark — jag skall vara dig så gränslöst tacksam. Du förstår väl, att jag inte vill jaga ut dig — att hela mitt inre uppreser sig mot något så förfärligt. Jag vill, att du skall gå av dig själv — alldeles frivilligt, därför att du inser, att det är klokt och förnuftigt —
ANNA
(med handen på dörrhandtaget; dystert och starkt).
Erik, du vet vad det gäller för mig och barnet — vi vänta på din — befallning!
HELLING
(kämpar med sig själv; hest).
Snälla vän, du kan inte stanna — du — du — måste gå —
(Stampar i golvet och skriker.)
Så gå då för satan — gå!
ANNA
(ser på honom, öppnar dörren och störtar ut).
HELLING
(rusar ett par steg efter henne).
Stanna! — Stann —
(Hejdar sig, ett rov för häftig sinnesrörelse; svagt.)
Nej — nej —
(Stramar upp sig med en våldsam ansträngning.)
Nej!
(Kastar på sig fracken i det ridån går ned.)