Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Fjällstorm
| ← Blommornas kärlek |
|
Mikael → |
| Från Flora och Bellona (1918) |
FJÄLLSTORM
På dörren famla tunga, grova nävar,
och axlar bända hårt mot kojans knut —
bort, gråa bur, där mänskor lyssna ut
den stora natt då jordens hjärta bävar!
Nu sitta fjällens tystnadsdigra troll
och sjunga mässa mellan skilda toppar,
och molnen störta fram som svarta kroppar
och sopa marken med sin mantelfåll.
Hör öknens röst! Ej dån av upprört vatten
den bär, ej gny och brus av kvalda träd.
Blott dvärgbjörksrisets kvidan strilar späd,
ohjälpligt drunknande, i böljenatten.
Hör ödemarkens omängt äkta röst!
Nu öppnar jorden sina innandömen
och suckar ut den långa ångestdrömmen
från alla tusen år av enslig höst.
Våtögda lappdräng, öka spisens trave
av låga skogars knotigt vridna ved!
Vid offerlågan vill jag sjunka ned
som till en samisk sabbat på min lave.
Nu vill jag gråta, som jag aldrig grät,
all andaktsmättad sorg från unga tider,
ty lidelsernas mörka konung rider
förbi min dörr i naket majestät.