Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Jordanden
| ← Januarivår |
|
Klagosång över en lantman → |
| Från Flora och Bellona (1918) |
JORDANDEN
När lyktskenet spred genom ödslig stad
en majnatt sin fadda gurkmeja
och månen stack ut som till pingstparad
med sin smäckraste guldgaleja,
då strök en gnom mellan husen och kvad
sina luftiga priapeia.
”Du grändens mö, då människorna sova,
jag vill med dig i lönndom mig förlova.
Då solen ser och människorna vaka,
skall ingen veta att du är min maka.
Jag är en vilsen röst från våta slätter,
där jordens andar gny i vilda nätter,
och jag är rusig av allt vin som ångar,
då jorden öppnar sina källargångar.
Töm jordens dryck! Den är av dagg som dryper
från månens fullhorn och i mörkret kryper
och samlar kraft ur lökar och ur rötter
på långa vägar under mänskans fötter,
tills den slår upp i markens alla skålar
sin brygd av luft och mull, av natt och strålar,
där tusen drogers heta filtron ångar.
Töm jordens dryck i dina ådrors gångar!”
Och månen drev upp genom skyarnas sund
sin glänsande vårgaleja,
och vinden tog till och lät en sekund
i gränden flöjlarna dreja,
men dog som en suck i en åldrig lund
med vild tulpan och akleja.