Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Roslagen
| ← Svarta Rudolf |
|
Ölandslegend → |
| Från Flora och Bellona (1918) |
ROSLAGEN
Jordrök vaknar bland höstlöv i lunden.
Sent omsider upp genom sunden
bryter sig brisen med glasigt gny.
Alfågelstoner, ejdergamman
smälta med askarnas körsång samman.
ingen vårpark susar legender,
krönikeknittel som edra stränder,
Rydboholm och Penningby.
Skutor som svänga kring skär och prickar,
granna som änder,
böljande gula hår,
veronicablickar,
Roslagsvår.
Havets glädje befläktar landet.
Svallet klingar från vattenbandet.
Asplöv som vågor glittra och skälva.
Yppig oxel och olvon välva
kronor med fjärdarnas doft och skum.
Högtid går in över landets mären:
rosor i solblåst på yttersta skären,
rosor vid liens vägar och årans;
än vid Finsta rosa rorans
viskar sitt skära mysterium.
Nattviolens ånga och mårans
andas den kärva natten ljum.
”Svenska soldaten” i gulblå rotar
blickar mot kusten, där faran hotar.
Purpurnävans ymniga vävar
blomma av markens trogna blod.
Land där luften beständigt bävar,
land för smekning och hårda nävar,
tvaget ur havets mäktiga käril,
bygd för män och svärmare god!
Strand som hyser på klippiga ängar
vass för sävsångarns veka strängar,
kärleksört för Apollos fjäril,
kraftig sälting för nötens våmmar!
Salt är din havsvind, söt är din skogsvind,
söt av skogslind,
Roslagssommar!
Kungsljusen tyna i höga stakar,
fackelblomster och lysing slockna.
Fyren ensam blinkar och vakar
ute i mörkret, där töcknen tjockna.
Havets ångest bestryker landet.
Själarna stöna i vattenbandet,
själarna ängslas i mänskors bröst.
Tjutande, svart en spökbåt seglar
in över splittrade vattenspeglar.
Mistlur, stormvin heter din röst.
Roslagshöst!