Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Gamle drängen
| ← Den gråtande bruden |
|
Ljusstöperskan → |
| Från Hösthorn (1927) |
GAMLE DRÄNGEN
Jag hade ganska roligt en gång,
då jag var tjugu år.
Jag fick ett halvstop brännvin
av bonden i vår gård.
Jag satte mig att dricka,
sen gick jag till en flicka
och tänkte: O att ligga,
att ligga slö och dasa ut,
så långt som klockan går!
Nu är jag gammal vorden
och trött i ben och arm,
för allt jag trampat jorden
och mokat mull och malm.
Jag firar hela vickan
men slipper ändå tigga,
mitt göra är att ligga
och låta andra tröska
och hålla mig med halm.
Och tänk den rara pigan
som går här varje dag
och ger mig gröt och kaffe
och mat av alla slag!
Sist slog hon i en stadig gök,
den gol i koppen, så det rök,
då tog jag ina på försök,
men hon vart arg och fräste,
och det var lika bra.
Jag tycker aldrig asparna blåst
som denna höst.
De sjunger mycket vackert
med hög och tydlig röst.
De säger: Gamle drängen,
nu sover han i sängen,
och han skall sova länge,
och vi skall kasta röda löv
som blommor på hans bröst.