Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Fiskarvisa
| ← Blommande rönn |
|
Den misskände spelmannen → |
| Från Vildmarks- och kärleksvisor (1895) |
FISKARVISA
Min stråt är glad, min sol är bjärt,
min styrman är en tös,
liksom en gädda rak och smärt
och knubbig som en gös.
Blir fisket uselt eller stort,
det rör mig ej ett dyft —
den bästa fångst jag nånsin gjort
har nyss ombord jag lyft.
Men stackars, stackars varje mö
som går i fiskarbåt
och strövar på den trolska sjö,
där vinden löper våt!
I land hon tumlar yr och vild
med hjärtat mer ej fritt,
ty vågens sång och fiskarns bild
dem blir hon aldrig kvitt.
Men sörj ej, sörj ej, liten vän!
Mitt hjärta redligt är.
Om du kan lida mig, igen
jag tro och lit dig svär.
Ty ytan hos en böljans man
kan skifta så och så,
men under skvalpet gömmer han
ett trofast djup ändå.
Min stuga står på Sonnbo ås,
och sanden bär ej bröd,
Där finns ej ko, ej gris, ej gås
men heller ingen nöd,
Ty abborr blänker på mitt bord
och braxen på mitt fat;
och kärlek, flicka — tro mitt ord —
är styvare än mat.