Ett kort samtal, om the för någre åhr sedan upfundne surbrunnar wid Wijksberg

Ett kort samtal, om the för någre åhr sedan upfundne surbrunnar wid Wijks-berg, i Upland och Salem sochn; hållet emellan Hydrophilus och Misocrenes och i liuset framgifwit af Samuel Skragge, med. doct. 1688 av Samuel Skragge

Ett Kort Samtal,

Om the

För någre Åhr sedan

upfundne

Surbrunnar

Wid

Wijks-berg,

I Upland och Salem Sochn;

Hållet emellan

Hydrophilus och Misocrenes

Och

I Liuset framgifwit

Af

Samuel Skragge,

Med. Doct. 1688.

Men nu å nyo uplagd,

---

I STOCKHOLM,

Hos Kongl. Boktr. Johan Henr. Werner

1708.

Gunstige och Rättsinnade Läsare.

AT Jag intet utaf någon lätthet, eller kitzlande lust til skrifwande, mindre af någon fåfäng inbilning, har åtaget mig at låta detta Samtal om Sur-Brunnar i gemeen, som i synnerhet om de Wijks-Bergiske komma i dagzliuset; weta wäl de, som redan för ett Åhr sedan samme af mig eskade och fordrade. Hwilkas enständige begäran jag ey kunnat längre emotstå, särdeles öfwerwunnen af det skälet, at det ey anstode en trogen Fäderneslandetz och gemene bästas älskare, at i tysthet och glömska lemna det, som til mången nytta och gagn af GUD och Naturen wore förundt. Och må jag fuller bekiänna det, at Hydrophilus som agerar en Wattu-Älskares Person, hade kunnat mycket mehr hafwa at säya så i gemeen om Suurbrunnar, som särdeles om desse han mäst syftar på: men har intet widare welat utlåta sig, än Misocrenes i Person af en Wattu-hatare har gifwit honom tilfälle til; Så för det, at uti samme Materien allaredan mycket är giordt och skrifwet af den Höglärde Herren D. Urban Hiärne, och det ey höfwes en ting så ofta uprepa; Som för det, at han ännu mycket mehr förwäntar af samme Herr D. Hiärne efter des gode låfwen. I föllie hwar af, han och ingen ting har utlåtet sig om den Diæten, som wid sådane Brunnar bör i acht tagas, äfwen som han mycket kort är i detta målet, som Brunnarnas macht och wärkande angår: Ty han håller så före, at som Medwij Surbrunnar och desse Wijkz-Bergiske mästadels äre af en art, halt och Werkande så är ey heller wärdt, at åter å nyo komma fram med upwärmd kåål, som man plägar säya, utan man kan lätteligen inbilla sig, at der samme slagz Medicin och Cuur brukas, der kan både enehanda Diæt hållas, ock samma! Wärckan förwäntas. Som och sielfwa förfarenheten det gifwit med, at i de särskilte åhren som först D. Tranæus, sedan D. Bromell och sidst jag hafwe haft den ähran, at åtskillige höge och nehrige Ståndz-Personer wid Wijkz-Bergs Brunnar upwachta, äre månge ifrån allehanda Siukdomar der förhulpne, ja äfwen sådane som wid Medwij och funnet lijsa, som (til at framdraga någre allenast) man hafwer funnet der allehanda catarrher så af Skiörbiug som andre orsaker härrörande wara borttagne, äfwen så wäl som deraf flytande darrande, slag och borttagenhet. Allehanda wärcker i Hufwudet och Lederne äre der bortdrefne, gammal hosta, Bröst- och andetäppa förekomne; swag Mage förstoppat Miälte, Lefwer, och andre inwärtes Lemmar, hafwa der funnit boot, Cachexia och begynnande Wattusoot, med bleekt och gålachtigt Ansichte och Ögon, är curerat, onaturlig törst, med en jämn salthet i munnen borttagen. Dessutan äre der åtskillige Ögnesiukor, särdeles fläckige, rinnande och flytande ögon helade. Hwad wil jag säya om de åtskillige, som der af niure- och Blåse-Sand och steen äre befriade? Och hafwa de af Qwinkiönet ey mindre lijsa och nytta funnet wid desse Brunnar i deras särskilte passioner, än de af Mankiönet, särdeles angående deras anten förståppade eller för mycket flytande tijd, som och den wijta fluss, som elliest sällan med medicamenter låter curera sig. Man har ock erfaret at här äre åtskillige slags Skälfwor botade, som och allehanda uthwärtes skadar Såår, Skabb, Fläckar, Rödhet, Blekhet &c. Å hwilket alt med meer, man kunde äfwen wäl gifwa särskildte observationer, om man icke wille de til en annan gång bespara.

Hidrophilus hade fuller och fast mehra kunnat förebringa, angående så wäl ortzens beqwäme och lustige Situation, som de commoditeter der elliest äre, både til Husrum (sedan Her Commiss. Ehrenfelt til Brungästernas tienst och beqwemlighet en hoop brafwe och beqwäme wånnigar upbygt, och dessuthan alt runt om kring Brunnen liggia en hoop Bondegårdar, hwar af man sig kan betiena) som och til uppehälle, hafwandes man intet at befruchta, det der å någon brist skall wara: ty man der til giord heel annan, ock fast bättre anstalt än tilförende är. Om detta och fast mehre sådant, säger jag, hade Hydrophilus kunat fast mehre sig utlåta, man har för särdeles skäl och betänckiande det intet welat; besynnerligen, efter han ey wille wijsa sig i någon måtto widare intresse för Brunnen, än han med gode och wälgrundade skäl kunde göra, lemnandes åt dem, at med månge och store ord låfwa sine wahror, som weta at de i sig sielfwe intet dåga.

Dessutan förseer han sig til den gunstige Läsaren at han intet tager til misstyckio, det han ey i alla måtto swarar til det första taal, som Misocrenes å hans rygg förer; ty endels har han det intet hört, endels och swarat til det, som han der af tyckt wara swarwärdigt. Elliest och förmodar han, at det honom ey illa yttydes, at han å de ) stället hwarest han twiflar om de prof, som andre bruka at probera Surbrunnar med, ey wijsar hwad prof han sielf sätter störste tron och försäkran til, förmenandes, at det ey kan honom mera påbördas at yttra sin mening i detta måhl, än andra som och hålla inne med sine tanckar: Ty om jag skal sanningen bekänna, så agerar Hydrophilus i denne Tractat här och der en Sceptici Person, och är derföre å de ställen mer bemödad om, at draga i twifwelsmål andras sluut och meningar, än at anten sättia troo til enthera parten eller sluta något wist sielf. Hwarföre jag och här wil hafwa påmint, at den som med ett rättsint omdöme genomläser denna lilla discours, ey tilägnar mig Hydrophili taal, lika som wore det fulkomligen min mening och tancka i ett och annat måhl, warandes jag den som än håller stilla med mitt omdöme, til thess jag å alla sidor får widare öfwerläggia och begrunda åtskillige parters skäl och bewijs. Och tror jag wäl, at Hydrophilus så wäl som jag, ey lärer wara så enweten, at han icke skal låta intala sig til at intet längre wara en Sceptricus när han får see af någondera Parten, så klare och wichtige skäl, at de aldeles kunna öfwertyga hans twifwels mål. Ty som han wäl tilstår, at hans skäl ey äre kanske så mycket wichtige, at de ingalunda skulle kunna förläggias så tycker han det wara för den som twiflar nog, at de lijkwäl äre af något litet wärde, och kan ske så stort ändå som de andras han har at göra med.

Hydrophilus hafwer fuller och beflitat sig, at yttra sine notioner och tanckar, med så klare och tydelige ord som någonsin har kunnat ske, warandes han af heel annan Natur än en hoop, särdeles Chymici, som sine tanckar i så mörcke och främmande ord hafwa inwefwat at och den minste hopen, ja kanske sielfwe adepti med) kan förstå dem. Ja han önskar heller, med den Engelske Philosph. Boyl. (Præfat. ad tractat. de Coloribus) at åtnjuta de förståndigas gunst, än de oklokas medhåll, förmenandes det mehre anstå Qwacksalfware än Naturens älskare, at begära, det man heller skulle förundra deras påfund i mörcke Ordeformer inwecklat, än det samme förstå och begripa. Men ehuru han doch sött tala tydeligen och uprichtigt, har han ändå ey kunnat så aldeles hålla sig wid Swänskan, at icke han här ock der måst betiäna sig af Latinske ord, de å Swänska intet så klart och tydeligen kunde gifwas.

Här hos kan skäligen ey förtijgas, at fast Hydrophilus och Misocrenes å de ställen, der de om Witzbergiske Brunnarna handla, mästadels nämna en allenast, som högre upp ifrån Siön liggiande, har mäst blifwit brukadt. Så äre der likwäl twänne, ja den tredie ändå, fast än obrukat) af hwilke den ene, nämmare Siön och Gården belägen, äfwen så wäl af någre är drucken, ey med mindre nytta än den andre; dock medan han in wid badstufwan ligger, blifwer han mäst brukadt til Bad, hwar uti han märkelige proof, af sit ymniga, upwekande, lenande och wärckstillande Swafwel har wijsat.

Änteligen wil jag hafwa betedt den rättsinte Läsaren at han ey wille taga någon förargelse utaf det gemena maner och ordeformer som Hydrophilus och Misocrenes sins emellan bruka; ty i ett så enfaldigt Samtal, som de här förehafwa, wille intet tiäna sig, at komma fram med någre Zijrlige Ordasprång, ey heller kunde de hinna med, at tillika wara bekymrade om storlåtige ord; och wichtige sakers påfinnande. Wil och bedia dem, som lära hafwa något at mästra anten hos Misocrenes eller Hydrophilus, at de täcktes mig det uprichtigt meddela, då jag ey skal försumma, at sådant redeligen dem förebringa, då de kanske wäl töra wåga på at förswara sig.

Nu hade jag wäl tänckt, Gunstige Läsare, här med at sluta detta enfaldiga Förtahl, men sij, det faller mig något ännu in, som hwarken bör eller kan obeswarat lemnas. Det hafwa ey långosedan någre, sedan de förmärkt at en och annan, en tijd efter, det de hafwa drucket Surbrunnar, äre wordne döde; tagit sig tilfälle der af at förtala och afråda Surbrunnar så i gemeen som i synnerhet, säyandes det wara omöyeligit at den som dricker Surbrunn, skal kunna lefwa länge der efter. Ett skönt och härligit argument må jag bekänna: Efter en eller twå af de många Tusende, som druckit Surbrunswatn äre kort der efter döde, derföre skal den tredie, fiärde ock flere med döö; Ja jag tror wäl at Surbrunnarna intet äre af den Lijfgifwande Kraften at ehwem der af dricker, skal aldrig döö; men at de därföre skole dö at de betiäna sig af Surbruns-Curen det är alt för illa och obetäckt slutet. Ty käre, må jag derföre aldrig skal nånsin mehr äta, at mången har ätet sig ihiäl, som Syrach säger, eller mån jag derföre skal lasta maten i sig sielf, män man aldeles skal förkasta Wijn derföre at mången, efter ruus, har fått slag, Stickfluss eller andre sådane Passioner hwar af de äre blefne döde? Hwij brukar man då medicin och medicamenter, efter mången af deras omåttelige eller otidige brukande är worden död? Sådane som sådant obetänckt tahl utsprijda, skulle wetta och betänkia at en ting kan hafwa månge orsaker, och derföre ey tillskrifwa skulden och orsaken til det som ingen skuld hafwer: dessutan skulle de komma ihog at åtskillia emellan en tingz rätta bruk och missbrukande. Ty, mån de som således efter Bruns-Curen äre wordne döde, ändå intet kunnat dödt, fast de til Brunnen aldrig kommit, fast mindre sig af den betiänt? Jo, förfarenheten hafwer gifwit det med, at då man dem efter deras död öpnat, hafwa de haft sådane Passioner, som warit otrolige, mycket mindre Läkelige, och hafwa så dödt af sin obotelige siukdom, och ey af Brunnen. Och i fall någre af Brunnar blifwit döde, så tör sådant skedt, för det de ey rätt brukat dem, efter närwarande Medici förordning, utan efter egen inbillade klokhet. Skal derföre en annan, som rätteligen och efter ens förståndig Medici förskrifning betiänar sig af Brunnen, och nödwändigt döö der af? det ware fiärran. Dock kan man af sådant lijkwist hafwa at märckia, at man noga bör achta sig af hwad Surbrunn en betiänar sig af; ty som det intet är alt gull som glimmar, så äre intet de alle rätte Hälssobrunnar, som stort namn der af föra: äfwen som der intet altid bästa wijnet sällies, hwarest stor krantz hänger ute, och stort wäsende görs. Der hos må man och tilsee, at man intet går sta af egit inrådande eller andras (som intet förstå saken) och brukar Brunnen, utan at förfråga sig hos någon förståndig Läkiare (intet någon qwacksalfware eller Landtstrykare) om och den i sådan Passion, wid sådane eller sådane omständigheter skulle tiäna doch, wäl märkiandes, at den han rådfrågar, icke måtte wara intagen af något interesse eller Passion för eller emot Brunnen; ty man wäl har erfaret, at mången för sådane orsaker allenast, utan någre andre giltoge skäl, har afrådt den som fast ingen bättre boot, mot sin Krankhet har kunnat önska och hafwa, än den afrådde Brunnens drickande. Här med til ett slut, önskar jag den gunstige Läsaren allskiöns wälmågo så troligen, som jag mig i dess gunstige bewågenhet ödmiukt anbefaller.

Transsumpt af Archiaterns och Doctorens wälb:ne Hr. Urban Hiärnes lilla Wattuprofware de Anno 1683.

IMedlertid kunna de som willia hafwa något Mineral-watn i negden ändå intet wara rådlösa, och icke troo at jag wil göra alla andra watn til intet för min egen fördel. Kom an, jag skal wijsa eder ett watn, som de andra Törenska Brunnarn för tiden skal öfwergå. Låter oss resa ett lijtet stycke wägs, allenast wid pass 3 mijl, antingen i willien til Landz eller til Siös, så hoppas jag at j uti längden intet lära blifwa oförnögde med den Källan som finnes i Slem Sochn, ut wid Telliewijken i Wijksberg, som ligger temligen wäl förhanden och myckit lustigt. Der äro 3. Brunnar, den ena när stranden ligger lågt; den andra ett godt stycke upföre, wid en backa, och ändå ey något lijtet derifrån. Wij wele blifwa wid den midleste, som nyligen är uplagat och med kaak försedd. Man har måst opgräfwa en hop med Klapur, som genom ens kloka råd, jag wet icke af hwad orsak, blef i fior dijt inkastat, utan twifwel at dämpa Gyttian, hwilken ock nu är mäst sin koos, at språnget kommer utur skarpa backen. Källan håller Jern, som de andra; är tämlig subtilig och genomträngelig, drifwer urinen richtigt, ock sombliga purgeras här lustigt. Watnet är klart och rent som en Christall, förderfwas intet lätteligen i wältäpta Flaskor, föder inga Grodor eller Matkar. Ådren är mycket diup, springer up utur sielfwa botnen, kan drickas i tämlig myckenhet, för än det beswärar magen, håller inga corrosiviske mineralier, språnget är altid lika starkt, ligger måttelig högt och des hällande åt Siön så högt som 20 alnar wid pass, och för den orsaken skull så mycket subtiligare.

En och annan som det har försökt befinner sig wäl der efter. Närmare Staden wil ett Hälsowatn icke wäl tiäna, der såsom hundrade Retelser och Tilfällen komma en lätteligen at förbryta Diætsordningen: Och hoo kan wara allestädes ock förhindra dem at förtaga sig i ätande och drickande, middagssömn, bekymmer, passioner, förtreteligheter och hundrade sådant mera. Jag må icke heller förmäla det tilfälle som wid Staden kan gifwas til hwariehanda missbruk, när Gudfar och Fadderskan, Cousin ock Fränckan fara til Surbruns, och ofta taga, om icke öhl, så något annat för ährende, hwilket sedan alt skyles och döllies under Surbruns Visiten. Alt sådant kan man annorstädes medelst goda Ordningar, synnerlig achtsam ock försichtighet förekomma och lämpeligen hindra. Här i Wijkzberg är watnet så när wid Staden, at det ingalunda behöfwes wara närmare, hwarest man och, ehwad til Lijfzmedel behöfwes, lätteligen och ymnigt kan få ifrån de närbelägna orter. Hwad nu widare här om kunde berättas, lemnas för korthet skull til en annan skrift, hwar något om berörde Brunnen widlyftigare skal förmälas. Curen lärer Med. Candid. Johannes G. Tranæus, som nu allaredan i 5. Sommrar wid Medewij har med beröm practiserat, och der uti en temlig god förfarenhet wunnit, nu i åhr administrera.

J. N. J.

Ett litet Samtal emellan Hydrophilus och Misocrenes.

HYdr. Medan jag för mig allena här wankar mellan Lundens gröna trä och susande blad, och har ey annat at förnöya mitt sinne med, wil jag åter igenkalla dhe tanckar mig ofta förerunnet, angående den sidwördnat och ringa wärde man i desse tider giör af den aldraädlaste och bäste af wärslige ting Hälsan, den man likwist i forna tider så högt hafwer wyrdat och achtat, at och Keysare och Konungar ey skämtz läggia handen wid sådane ting, som til samme hälsos anten bibehållande eller ersättiande kunnat lända, der man nu twert om den så wanwyrdar, at man ey allenast sig sielf der om det ringaste icke wårdar, utan och seer myckit litet efter ehwem det är, som en sin kropp och hälsa i händer betror.

Misocrenes. Gud wet huru wåre Swenska nu äre dher til komne, at dhe så mycket fremmande örter och medicinske saker inn i landet bringa låta, upbyggia månge och kostbare Apotek, antaga hopetals sådane, som sig för läkiare utgifwa, dhe måge wara komne ifrån öster eller från wäster. Tilförende i gamla tijder läser man intet at dhe af sådant myckit wetat, hafwa dock hälsosamt och länge lefwat: Ja äfwen dhe af wåre Swänske, som ännu mäst hålla sig wijd det gamble maneret, som Dalekarlar, Finnar, Helsingar &c. de der intet stort weta hwad medicijn och medicamenter hafwa at betyda, dhe samma säger jag, hör man sällan klaga sig om siukdomar; ibland dhem ser man och i gemen mere gamla gråhårige män än hos oss här på orten. Dock beweker mig detta alt ey til så stor förundran, som det nya maneret dhe nu hafwa påfunnet at curera sig med, nemligen för hwarjehanda siukdomars hemmande, dricka i sig en hop med tunt och kalt Källewatn, dhet dhe Surbruns watn kalla. Aldrig har man i gamla tijder af sådant hos oss hördt: fuller hafwa dhe gamle Swänske druckit gått rent watn at släckia törsten med, och ther efter sig ey illa befunnit, men at dhe hafwa häfwet i sig icke några glas, utan flere kannor watn til at förskaffa sig hälsan, det läser man ingestädes. Tacka wil jag thet ährlige gode Swenske ölet, det sätter saft i benen, wärmer magen, gifwer krafter, upfriskar mod och blod; Der watnet twert emot, skölier af det ringa sig wid benen och kiöttet har kunnat sättia, förkyler magan, fördelar krafterna, giör blodet tunt och watnachtigt och modet lika så. Men sij! hwem är det som jag der bårta i Lunden seer gå för sig sielf, är det icke Hydrophilus, den de säya sig myckit uthläggia för sådant wattudrickande, och wara der af en stor älskare? Tyst jag wil gå sachta efter honom, och see til om jag anten kan höra något af honom så oförmärkt om denne saken, eller och bringa honom på talet derom.

Hydroph. Ja man förachtar icke allenast sielfwe hälsan och ser sig litet om, af hwem man sig til des bibehållande betiäna låter, utan man förachtar och sielfwe de medel, som Gud och naturen til samma hälsos behållande och igenskaffande af nåde täcktz förunna; Som månge otidige illwiliare nu wijd denne tiden finnas, som det gemene och lättkiöpte hälsomedlet Surbrunswatns drickande ey allenast sielfwe wanwyrda, utan och androm som sådant af nöden hafwa kunde, afråda, anten för det at de sielfwe ey förstå saken, talandes den mäst som minst wet, eller och hafwa der under något privat interesse dhet gemenl. går föruth, eller och för afwund skul, eller någon annan liderlig orsak. Der dock den högste Guden, hwilken ey allena wår föda ock uppehälle oss beskärer, utan och sådane medel til wår hälsos reparation så myckit mer af faderlig godhet oss dageligen förskaffar, som han ey mindre derigenom nu wil sitt namn härligit giöra, än då han här på jorden i synlig måtto gick och allehanda siukdomar sielf helade, der han, säger jag, sådant ey omsys och utan orsak giordt, och än stundeligen giör. Hafwandes man at befruchta at genom ett sådant löst föracht, af ett så ädelt hälsomedel, den högste Guden får orsak at oss otacksammom det samma uhr händren ryckia, som han dhet wijd andre tilfällen plägar giöra, när han menniskiornas otacksamhet månde förspörja.

Misocren. War icke det jag sade, jag skulle få höra något af honom om Surbrunnar? Nu måtte jag gå tyst, at jag får höra mera.

Hydroph. Är dock watn det medlet hwarigenom den högste Guden ofta dhe sine underligen hulpet, och sitt namn härligit giordt: som då han medelst wattu-muren Israeliterne genom röda hafwet förhalp, då han lät watn springa uhr hårde Hälleberget deras törst at släckia, som och uhr Åssnekinbogen för Simson; då han Höfwidzmannen af Syrien genom twättande i Jordans Watn reen giorde af des Spetelsko, de siuke wid Dammen Bethesda från allehanda siukdomar frijade &c. &c. Hwarföre skulle och wij nu så mycket mindre orsak hafwa oss deröfwer at förundra, om han genom samma medel än täcktes nödträngdom och af siukdomar plågadom bijspringa och hielpa, som wij i månge tijder hört och än höre, huru han än denne dag genom åtskillige Hälsowatn i Spaa, Acken, Tunbridge, Schwalbach &c. Allehanda siuke nådeligen och underligen helat, ja wij kunnom see uti den Höglärde Herrens D. Urban Hiärnes lilla Book om Medewij Surbrunnar tryckt Anno 1680, wid ändan, huru som den gode Guden ey mindre oss än andre fremmande orter, en sådan förmån af Hälsowatn, de der otrolige Curer giordt, i wårt käre Fädernesland för unt, och så medelst oss in i Rijket gifwit, det wij tilförende wid widt aflägne Orter, genom stor omkostnad, mödo och beswär (det af enom siukom ey lätt kan dragas) hafwa måst sökia.

Misocren. Ney han drager alt förlångt ut denne handel, och jag har kårt om tijd, jag måste fallan' in i talet: god dag Hr. Hydrophilus, god dag, hwad är det I mumlen för eder sielf här i Lunden spasserandes? käre låter mig få höra lijtet der af ock så.

Hydroph. Det är intet stort jag har för mig, jag går så och diverterar mine tanckar litet för mig sielf; Jag går och täncker om Surbrunnar, de hos oss nu på någre åhr äre komne i sådant rop och rychte.

Misocren. Ja, käre hwad täncken I om dem, mån wåre Förfäder intet wetat af dem så wäl som wij? Och mån tro de ey hafwa i forna tider haft samme wärckan som nu?

Hydroph. Jag skulle wäl intet gärna utlåta mig i tahl med min Herre här om, intet wäl wetandes af hwad mening han kan wara, dock wil han utan pasion och af ett redeligit gemöte höra mine tanckar, så wil jag honom dem uplåta: Och hafwa fuller Surbrunnar, ey så aldeles warit obekante för wåre Förfäder, som mången wäl skulle mena, hwilket wäl kan skönias der af, at de wid den tijden reda, då Hedningdomen ännu Rijket war, hafwa til sådane Källor, som de ment wara af någon ogemen kraft, (fast intet under det namnet Surbrunnar) offrat allehanda slags mynt, nålar, spijk och hwad mera, som den fattige gemene hopen kunde hafwa, warandes de då i den fåkunnoga inbilning, at den Skogzguden eller den Nymphen, som öfwer samma Källa rådde, skulle dem til deras Hälsos restitution så mycket mera behielplige wara, som de dem med sådant offer sökt blidka och dyrcka. Denne mörcke tanckan och Concepten om Hälso-brunnars hielp, hafwa de sedan i Påwedömet; så wida welat förbättra, at de i stället för Skogs-Gudar och Nympher, hafwa tilbedt wid Brunnen någre afledne, som de ment helige Sancte Gertru, Helena &c. och andre sådane, hwilkas namn de Brunnen pålagt hafwa och dem om hielp påkallat; Läggiandes och til de förenemde Offer allehanda kors, af halm, stickor &c. efter desse helige skulle för dem medla hos Christum som Korsfäster war. Men ehuru desse Hälso-Brunnar dem waret bekanta, så hafwa de dock icke så kunnat wara, som de oss nu äre; Ty förutan det, at de af den rätte Philosophien som dem aldeles obekant war, ey kunnat til detta wärck giordt någon deduction, så hafwer och deras galne religion dem så förwillat at icke widare efterfrågat, utan trodt sägn efter sägn.

Angående den andra frågan han behagade föreställa, så är ondt något wist der uti at sluta, efter de gamla Skrifter wij om Sweriges handlingar hafwa, ey något synnerligit der om berätta, särdeles medan bägges har kunnat ske, nembl. at de både den kraft tilförende haft, som ännu continuerar, och intet haft, den som nu der i finnes: Ty bägges stadfäster både förnuftet och förfarenheten; men som det är en saak som oss föga gagnar, så wil jag däromför denne gången mig ey widare utlåta.

Misocren. Men huru kommer då det til at sådane Brunnar nu för tiden äre komne i sådant tahl, och hwem är til sådant uphofwet?

Hydroph. Til denne frågan wil jag ey annat swara, än wisa min Herre til den sidste D. Hiärnes Tractat kallat lilla wattuprofwaren, der alt sådant, efter hans artige maner korteligen och grundeligen beswaras. Ty som wij för deras upfinnande, förnämligast äga den högsta Gudi lof och tack hembära, så hafwom wij ey ringa orsak at berömma samme Höglärde Herr D. Hiärnes idkesamme flijt och osparde möda, som han i detta målet til Fädernes-Landetz bästa welat anwända, som den der förste grunden til de Swänske Surbrunnars så upfinnande som skärskådande och proberande med hand och mun lagt hafwer.

Misocren. Jag har hördt at han i Östergötland i Ny Sochn wid Medwij icke allenast upfunnit en Surbrun, utan medelst samme watns brukande, någre Åhr bort åt store Curer giort. Har och hört säyas, det han i sin sidst utgångne Tractat, som rätt nu nämdes, fram för andre Surbrunnar, som man nu i hwar wrå weet tala om, berömt en någre mijl här ifrån Staden söder ut belägen; har min Herre ey något hördt om samma Brunn, eller har han kanske der sielf warit? Han skal liggia tämmelig wäl til och hålla ogement gode prof, som mig är berättat.

Hydroph. Han kommer mig rätt just för ut med sitt tahl, jag hade nu äfwen ärnat tala om samma Brunn, då jag tänkte säya, huru merbem:te Hr. D. Hiärne och mycket meddelat til denne Bruns upfinnande och brukande. Han är belägen 3. mijl här ifrån Staden uti Salem sochn, på den Ädle och Wälborne Herr Commissarien i Rijksens Ständers Banco Hr. Anders Erenfeltz gård, Wijksberg benämd; ligger mycket lustigt och wäl til, hafwandes å den ene sidan en wacker äng med månge store Eketrän beprydd, å den andre sidan ett högt Berg med en artig Lund der under, med allehanda åtskillige slagz Trän besatt. Intet långt derifrån ligger den store Siön Mälaren som en stor wijk alt in til Gården kastar. Och synes samme Brunn för dem, som här å Orten boo och af sådane hafwa nödigt sig at betiäna, så mycket lägeligare liggia, som man til den samme, alt härifrån Stockholms Bryggan, alt in til Bryggan ther wid gården med bååt kan komma, hwilket för dem siukom mycket lägeligit och beqwämt är, som ey altid äre så disponerade, at the til Landz resa kunna: Ty förutan det, at med mästedels siukdomar en matthet och ömhet i Kroppen föllier, hwilka intet tillåta den skakningen som sker, när man til Landz resa måste, så äre och månge siukdomar så fatte, at genom en sådan Landresa månge materier, som här ock der i Lifwet tilförende lågo förstoppade och lijka som fördålde, då löös skakade, och til Blodet och med det til åtskillige af de förnämste inwärtes delarne hopetals drefne, giöra i Blodet, Hiertat, Lefren, Miälten &c. en sådan förandring, at mångom, då han hälsan söker, tillika med hälsan Lifwet stäckes.

Misocren. Ja jag tror wäl at denne Hälsobrunn ligger mycket lustigt och wäl til, för de resande siuke; men är doch i samme mening om honom som om andre så kallade Surbrunnar, at watn är watn, och fast än det har i sig någre mineralier, som man menar, så är der af så liten proportion emot watnet, at när jag har druckit i mig några kannor med watn, så wet jag intet om jag får någre granmineralier til Lifs; och måste så för det lilla som hielpa skal, dricka i mig en stor hoop med sådant, som mig mera skada kan, än det andra hielpa. Wore icke så godt gå sta och taga på Apoteket, så mycket som tiäna kan af samma mineralier, som en sådan Brunn säges hålla, (som til Exempel Järn-victril eller annat sådant) och blanda det i ett skedblad gement eller annat destilert watn som med min Passion kunde öfwerens komma, så hade jag intet behof, at beswära min maga, och förkyla mitt blod med en hoop kalt watn, för några granmineralier skull, som der i kanske kunna wara, kanske intet.

Hydroph. Jag må bekänna at nij öser på mig nu en sådan hoop Objectioner, at om jag rätteligen och utförligen skulle swara der til, så behöfdes widt längre tijd än wij nu hafwa. Dock medan desse äre sådane som gemenligen och mestedels mot Surbrunnars brukande pläga förställas, så måste jag med någre ord der til swara. Hwarföre angående det at min Herre rätt nu sade, at watn är watn, williandes der med säya, at det ena watnet är som det andra, och i fölie deraf detta intet åtskildt från annat Brunn- och Källewatn, så wil jag intet stort swara til det förre, utan wisa honom til kiöket och kockar hwarest han wäl skal höra, om alle watn för dem äre lika til at koka all maat uti, som ärter, fisk &c. Som och til Bryggiare, hwilka honom skola wisa hwad åtskildnat emellan watn och watn är til deras arbetes bättre eller senare fortsättiande, förutan det at hwar och en kan til smak, luft, klarhet, sötma, salthet, &c. dageligen finna uti watnen åtskilnad, williandes jag nu ey heller nämna den förandring som är emellan Brunne- Källe- Siö- Myre och Hafswatn efter sådant mehr än allmänt kunnogt är. Dock förän jag til det andra kommer, at wijsa det detta Wijksbergs watnet något mere och härligare i sig hafwer än gement Källe- och Brunswatn, sij! så skal jag först lijka som gee Ehr efter, at det är intet annat än gått, klart, och rent Källewatn, men där hos fråga, om han då menar, at sådant gått och rent watn, en skulle och så i månge tilfällen af krankheter tiänligt och nyttigt wara?

Misocren. På det sättet hade jag intet behof at taga mig det beswäret på, och resa så långt öfwer Ån efter watn, som man plägar säya, Stockholm är fult med gått och wälsmakande Brunswatn, och wore så en fåfäng och tokot möda och omkostnad, at resa långt bort efter det jag hemma i min Gård kan hafwa.

Hydroph. Min Herre wil så gärna slinka med sitt tal, det war intet min frågan om icke i Stockholm och annorstädes äre gode watn nog, det kan så wäl som en annan wet, utan jag frågade om sådane watn och icke skulle i många krankheter som en Medecin tiäna.

Misocrenes. Ja jag tror, när en ligger siuk af Öhl och Wijnos, och har inwärtes en brännande heta och tårr munn och läppar, då torde det kanskie tiena, til at slecka den hetan och läska munnen, men eliest kan jag intet see, hwar til det i sådant måhl skulle tiäna.

Hydroph. I detta mål nij rätt nu sade, lärer det kanske mindre tiäna, i det det håller qwar i kroppen de efterlefwor, som af Öhlet och Wijnet i blodet lemnade, denne fermentation och hetan förorsakade, samt och tilstoppar de wattugånger i munnen, hwarigenom den wätskan borde tilflyta, som munnen och tungan altid läsker och från törsten lenar. Men efter min Herre intet wil weta at bara rena watnet ofta gångor kan til gått läkiomedel brukas, så wil jag til sådant alenast framdraga någre Exempel och bewijs. I weten wäl det Misocrene, at om i wår krops huushålning skal wäl til gå, så bör så wäl blodet som alle andre wetskor hafwa en tiänlig subtilite och tunnhet, at de igenom de små och fine ådrar, som ofta mindre äre än det minste hår, kunna dess friare passera och fort komma. Nu kan det ofta hända, at igenom allehanda orsaker och tilfällen, blodet och samma wätskor äre blefne tiocke och grofwe, som af hård grof och suur mat, litet eller tiokt dricka mycket stillesittiande, purgerande, åderlåtande, näsblod, durklopp &c. Och då frågar jag om i sådant tilfälle gått och rent Källewatn, med mått brukat ey skulle wara en god och tiänlig Medecin? Sedan der någon (Som hoos oss nästan ingen är som det icke har) hade en hop skiörbiugz salt i kroppen och blodet samlat, mån någon ting skulle bättre kunna samma salt smälta och i sig supa, och sedan med sig genom Urinen och andra wägar utföra än sådant watn? I stadige och flygande gichter, i Podagra, tårr och hufwudwärck, och flere sådane Passioner, som af ett stadigt och hårt salt härröra, som sig anten här ock där i lederna, eller hinnorna och senorna sätter, och dem sticker och til wärck retar, lärer gått Källewatn ey wara det sämste medel, til at sådant salt smälta och ifrån den siuke lemmen och från blodet och utur kroppen föra. Hwad wil jag säya om en swår hosta som af en salt fluss til luftrören och lungorne flytande esomoftast sitt uphof hafwer, skulle icke detta medlet där och tiäna? Jo, förfarenheten gifwer det med hos dem, som ofta en swår hosta, den med andre medel ey kunnat dämpas, medelst en eller flere rent watns drickar dem de om aftonen, då de gått til sängz, indruckit, hafwa hemmat och stillat. Jag wil här intet nämna om trångt bröst och swår andedrächt, colica och bukref, om niur- och blåsesten och månge andre otalige Passioner, som alenast af gått och rent watns rätta och tijdige bruk, god lijsa och motstånd funnit, ty det skulle gå alt förlångt ut från min föresatte korthet: warandes det mig nog, at jag Ehr min gode Misocrenes, wijst, det och rena watnet i många bräckligheter kan tiäna til Hälsomedel.

Misocren. Jag måste gee med, at så lärer wara, men käre, efter Ehr låfwen, wisen det, at Wijksbergz-brunswatn, har något mere och någon kåstbarare Medicin med sig än annat gement watn.

Hydroph. Jag wille önska at min Herre hade der sielf warit och watnet sielf beskådat smakat och luftat, så skulle han allenast af desse prof, utan någon widare undersökning, i sitt samwete blifwit öfwertygat at dette bejaka: men som jag förmärker det intet wara skedt, wil jag kortelige gifwa honom derom en liten underrättelse. Detta watn har til anseende fast annan klarhet och sken än gement Källewatn, i det at det blänker af ett silfwersken, som til en artig och klar wijtachtighet inclinerar, när man det i ett klart glas anskådar, då och ur samma glaset upspringa och hoppa en hop klare och subtile trinde droppar, dem de gement å Latin Spiritus kalla, ey annorledes än det i gode och starke wijn ske plägar; slår man watnet uhr glaset, finner man det nästan alt öfwer med en subtil ånga och lika som hinna öfwerdragit hwilken ånga eller hinna, på det en icke skal troo at hon härrörer af ens anda då han dricker, eller de dunster af handen, som glaset håller, utgå, kan man straxt giuta ut watnet uhr glaset, då man ändå skal finna det af samma hinna öfwerdragas. Äfwen uppå watnet i sielfwa Källan och hela loppet utföre flyter en blåachtig hinna med allehanda färgor artigt bemängt hwilken winter och sommar alt jämt der finnes. Smakar en det, så finnes, om icke ens tunga och mun allaredo af någon främmande smak är intagen, at det lent och sachta sammandrager tungan och gomen, med en liten feet sötma, beblandat med en leen salthet, som dock stundom är tilstädes, stundom bårta. Och der en tungan, medan watnet än är i munnen, mot gomen rörer och gnuggar, tyckes hon wara lijka som litet sträfwer och ojämner. Kommer en til at luchta in wid sielfwa Källsprånget, särdeles om det får stå någon tid täkt, skal en finna der en tämmelig stark och genomträngiande swafwellukt. Nu min Misocrenes, fast än desse egenskaper och wilkor woro giltoge nog til at intala Ehr at detta Källewatnet har fast annan kraft och wärkan med sig än andre gemene, så skal han likwäl få höra fast flere, som honom aldeles skola öfwertyga bättre fram, när jag kommer til at bewisa, det detta watnet är ett rätt och ofelbart Hälso- eller Surbrunswatn som de kalla. Nu måste jag först, för än jag glömmer, swara Ehr til de andre objectioner I för en liten stund sedan förebrachten mig.

Derföre hwad det widkommer, som I saden, at i Surbrunnar i gemen fast liten ymnoghet är af det, som de mäst äre frånskilde från andre gemene Källor med, och hafwa sin mäste kraft af, nembl. mineralier, som de kallas, eller sådane ting som under och uti jorden äre, hwilke icke låta med någon hammar streckia och smida sig: Så må jag fuller bekänna, at det intet är utan, at icke så wäl i andra Hälso-Källor, som desse Wijksbergiske ey mycket är i proportion til watnet, af sådane mineralier, som wij genom mensklig konst kunna från watnet skilja; men at der icke är en stor ymnoghet nog, jemlijk til at swara mot de effecter, som af Surbrunnar (gode menar jag och rätte) förorsakas, af sådane mineralier som wij ey så lätt kunna instängia och med ögonen skåda, som de kalla Spriritus minerales & metallicos, dem wij och börom mäste delen af wärkandet tilskrifwa, det wil jag Ehr Misocrenes, intet eftergifwa; Ty det följer intet mera: jag kan intet genom præcipiterande, evaporerande destillerande, och hwad mere maner man brukar at probera Hälsowatn med, finna och see någre mineral- och metalliske Spiritus i watnet, derföre är de der intet; än som en wille säya, jag seer och känner ingen eld i luften derföre är der ingen: ty wäderspelet wisar klar förfarenhet, i det der ingen eld wore i luften, så skulle du aldrig kunna slå eld uhr flintan, eller gnugga den uhr trään, ey heller skulle nånsin spanmål hölador, dyngiehopar S. h. &c. taga på at brinna af sig sielf Äfwen så följer intet derutaf at wij än intet hafwa hittat på något instrument så tätt, hårt och fast, at det kan hålla Spiritus minerales som i watnet äre, inna, ock trycka dem så hårt ihop, at de blij så stort ett ting, at det med wåra ögon kan skönias, derföre äre de der intet; det är nog at wij see det, när wij sådane Surbrunswatn af destillera, fast wij med all flijt och med det bästa klister som nånsin är påfunnet, klistra igen de glas och instrumenter wij der til bruka, så finna wij dock at när wij blanda ihop det som öfwergångit är, och det som qwar är, och det å nyo mäta och wäga, är en god del afgången både til wichten ock målet; och käre, hwad war det annat än Spiritus eller så fijne och subtile ting, at de intet en gång kunde hållas innom så wäl förwarade glas? Dessutan wisar och sielfwe förfarenheten det, at de i watnet äre, och ymnigast nog ändå; Dy förutan det at man kan see huru de huppa i glaset, när det kommer från Källan, så kiänna månge huru de straxt anten sökia hiernan och hufwudet, när watnet är druckit, så at många (och det mäst alla i förstone wid Wijksberg) blifwa yre i hufwudet, eller och drifwa hos andra straxt genom til Urinen och andre utgånger mehre. Förutan det at man kan aftaga af de månge siukdomar, särdeles af obstructioner härrörande, at det måtte wara subtile Spiritueuse saker som sådane borttaga. Hwarföre tyckes den wara utom alt sunt förnuft satter, som wille til sådant neka, som så månge ögonskenlige förfarenheter stadfästa, fast han det ey kan see och känna: ty huru fåfängt det är at raisonera från wår kentzel och syyn til sådane ting, weet hwar och en som allenast hafwer koxat in i Philosophorum Schola.

Dock lijkwäl min gode Misocrenes, på det jag icke alt förtwert skal bryta af Ehr Specieuse objection: Kom an, jag skal gifwa efter at det är mycket litet af mineralier i watnet (fast än jag annat redan bewijst) och kan det fuller aldeles gee efter i anseende til det salt, victriol, swafwel och mehre sådant som man kan hafwa der uhr: Så will jag åter igen fråga, om det i de operationer och werkande som på wår kropp af medicamenter skee, aldeles är nödigt at man just en så stoor ymnogheet skal bruka til at ehuru den åstundade werckan? Sij! skulle det så wara, hwarföre gifwer man då icke hela qwintin opium in, när en wil hafwa en til sömn, och icke 1. 2. 3. eller högst 4. gran allenast? hwarföre brukar man då icke hela lood Elaterium, Gum. gutt. Resin. Jalapp. &c. när man en wil purgera, och hwad wil jag säya mehre? hwar och en som något lijtet haar erfarit i Läkiarekonsten, wet det, at i alla medicamenters brukande ey mindre bör i acht tagas quantitas virtutis (som dhe säya) än quantitas molis, det är, man bör ey med mindre åhåga see efter ett medicamentz kraft och werckande, än des myckenhet. Hwilket om så är, som det wisserligen är, huru kan I då, Misocrenes, hålla på och begiära det i Helssobrunnar just skal wara så stoor myckenhet af mineralier, är icke nog och fast bättre, at de i liten proportion hafwa dess större kraft och werkan?

Än widare at fortfara moot Ehr objection, så gör Nij ett falskt slut deraf, efter det är liten proportion af mineralier moot watnet, derföre kan detta mehr skada än mineralierna hielpa. Jag har tilförende korteligen wijst, at I utan grund menen det wara en liten proportion af mineralierna moot watnet, warandes den stor nog til at fulföra den åstundade operation och werckande, dessuthan har jag och låtit Eder förstå, huru som reena watnet i rätt mått och tijd brukat så litet kan skada ens Kropp, at det fast snarare i många tilfällen kan hielpa at helssan förfodra. Kan nu bara watnet det göra af sig sielft, huru mycket mehra skal det sådant göra, då det påökes i sitt werckande och hielpes af sköne och härlige mineralier? Och wil Nij den myckenhet bestrijda af watnet indrickes, så måsten I åthskillia emellan en ting som i myckenhet intages och blifwer qwar i Kroppen, och en ting som allenast i hastighet går genom kroppen, dessuthan besinna at, det intet i hastighet alt på en gång insupes, utan så småningom dag från dag påökas. Och är watnet allenast skadeligit för dess myckenhet då, när det tages i sådan ymnoghet, som intet är proportionerad efter hwars och ens natur, förmågo och wana, äfwen som och den bäste mat och dryck, och all Medicin i sådant fall är högt skadelig. Det I sägen at magen och blodet deraf förkyles, är lika ogrundat, ty först och främst gifwer förfahrenheten annat med, i så måtto, at och mången deraf (som wid Wijkzberg ofta är händt) som af allehanda kalla och sega wätskor och af dem förorsakade obstructioner och swaga fermentationer har warit kulen och frusen, är sedan, när sådane orsaker til köld äre af Surbruns watnet bortagne, blefwen warmare och friskare. Sedan och dessutan temperera de inblandade mineralier så watnetz köld, at den intet kan göra blodet och Kropsens warma något skada, om icke hos den, hos hwilken blodetz kokande i hiertat och ådrarne, samt de inwertes lemmarne aldeles äre bortskämde, hwilken då heller må låta blij Surbruns drickande, medan det honom alsintet låter gagna.

Och at Nij wil mena, det man kunde taga samma mineralier, som en Surbrun förmenes hålla af Apotheket, och blanda dem ihop med något tienligit destilerat watn, til samma werckans ehrnående, der uti fehlen I mycket högt: Ty förutan det, at det kunna wara i watnet sådane mineralier blandade, som wij aldrig wete namn på, myckit mindre förstå, hwad för natur de hafwa (som här efteråt skal wisas) och alt derföre på intet Apothek kunna finnas, så är dessutan deras proportion til hwar annan och til watnet samt bländning sins emellan, så okunnig och osäker för oss, som det är at wetta huru det nedre i jordennes buuk tilstår, derifrån de komma och härflyta.

Misocren. Jag är uti alt detta tilfredz, men käre Hydrophile, efter wij äre komne i denne discursen, wisen mig då som I låfwade, at detta Wijkzbergz-brunswatn är ett rätt och fulkommeligit Sur- och Helsowatn, och genom hwad medel man sådant weta och erhålla kan.

Hydroph. Til at rätteligen känna och wijsa hwad ett rätt och fullkommeligit Surbrunswatn är, och de rätta medel der til behöfwes och tiena, der hörer mehr til än ett paar skoor, som man plägar säya. Och wet jag intet om någon det än fulkommeligen giordt: Det hafwer fuller den högl. Herren D. Hiärne i sin sidste tractat kallat lille Wattuprofwaren, fast bättre och tydeligare än någon för honom wid handen gifwit de kännetekn och prof, medelst hwilka man sådant ehrnå kunde, och förwäntar man än fulkomligare af honom uti sin uthlåfwade större Tractat, den jag haft den ähran at reda see en god begynnelse af. Men som merbem:te H. D. Hiärne i förenembde lille Wattuprofwaren p. 41. säger sig willia hålla baak om berget med rätte profwen, til dess han får see, hwad de som alt annat mycket bättre weta, willia i liuset gifwa: Så wil intet jag helre Misocrenes, komma här fram med någon ny sielfklokhet, utan wil wara förnögd med det beröm och witnesbörd som samme Hr. D. Hiärne hafwer gifwit om denne Wijkzbergz-brunnen i sidstnemde Tractat p. 89. hwarest han ordenteligen wijsar, at den hafwer uti sig alla de egenskaper och prof, som han tilförende p. 12. och följande, af gode mineral- och Helsso-Brunnar äskar och fordrar, neml. han hafwer

1. Stoor myckenhet af Spiritueusiske dunster, som han dem kallar, hwilket så wäl kan ögonskenligen skönjas af deras huppande i glaset, samt updrifwande i näsan när en der på luchtar, som af deras werckande, i det watnet är tämmelig subtilt och genomträngeligit, som han det l. c. säger, och jag tilförende p. 16 och 18 wijst hafwer.
2. Är watnet qwickt, friskt, klart och reent som en Christall af ett silfwerglänsande skeen, som jag tilförande p. 15. sagt.
3. Förderfwas intet watnet lätt i wältäpta flaskor, utan kan stå ett helt åhr och längre med lika klart och reent, och när det då uplätes gifwer det ingen elak stanck och lucht ifrån sig.
4. Kunna der uti inga grodor eller matkar trifwas, ja så at man inga sådane skal finna hela rännilen utföre, som dock tämmeligen lång är, förän han sig uti nästliggiande wijken af Mälaren utlåter.
5. Tillåter intet Brunnen något oundwikeligit wildwatn: ty fast än någre illwilliare (qui nodum in Scirpo qværunt, sökia orsak der ingen är) hafwa welat der utaf förachta Brunnen, at där ligger ett dijke icke långt ifrån honom, så kunna de dock der med intet bestå, medan samme dijke hela sommaren och den tiden som Brunnen brukas, är aldeles uthtorckat och förer icke en dråppa watn, som de wäl weta, som sig af Brunnen betiänt hafwa, och dessutan håller Brunnen sitt jämna och oföranderliga mått och låpp alt framgent, det må regna eller intet, hwilket intet skulle ske, der något främmande watn der til komme.
6. Ådren är mycket diup och springer upp utur sielfwa botn: hwilket wäl kan sees der af, at förän Wälborne Herr Commissarien Ehrenfelt, lät gräfwa henne diupare, gick hon wäl 6. à 7. alnar högre än hon nu går, och än kan man i den ena ådren sticka neer en kiepp à 4 eller mere alnars längd, för än man råkar mot någon botn.
7. När watnet får stå wäl täpt, kan det stå som sagt är, hela Åhret utan at sättia något grummel til botn, ja fast än det stode otäpt, sätter det ändå intet annat än litet subtil ochra wid sidan af glasbotn, hwilket intet är til förundrandes när alle Spiritus äre bortflugne, som samme ochra tilförende uti en jämn sammanblandning och rörelse höllo, och luften så medelst med sitt præcipiterande salt får inträngia sig i watnet och det præcipitera ty detta sker också i de bäste och berömdaste mineral-Brunnar som den store Engelske Philosophus Boyle uti sin lilla Tractat om Surbrunnar p. 71. det samma witnar om Spawatnet, at det efter ett långt stillastående satte til botn en tämmelig hoop af en jordisk materia, hwilken war myckit lijk til en gålachtig ochra: dock sätter denne ofta nämde ochra i så liten ymnoghet sig i Wijksbergzwatnet, at hon intet är wärd at i acht tagas.
8. Språnget kommer uhr skarpa backen som D. Hiärne säger; ty fast än det under watnet nu kännes något miukt, sedan som ådren blef innestängd af twänne Eketunnor på hwar andre stående, hwar igenom den subtile ochra som watnet med sig förer upp utur jorden, får tilfälle mer och mer at sättia sig: så kan man dock, när man wil stöta ner i sielfwa ådren, finna huru en hård botn stöter mot.
9. Watnet kan i en ganska stor myckenhet drickas för än det beswärar magen, som somlige förledne sommars, kunde dricka til 2. à 3. Kannor, utan at finna det ringaste beswär. Och i fall en eller annan som kunde hafwa en swag och af seeg slem beswårat maga, eller wore owan, ey skulle strax kunna dricka deraf så mycket, så må han det tilskrifwa sin maga och icke watnet, kunnandes man intet i sådane fall utaf en eller annan händelse, sluta mot det som mäst och gemenligen sker.
10. Saltsiön är intet närmare til watnet på den ene sidan än här wid Stockholm, wid pass 3. och ½ mijl, och på den andra sidan mot Tellie mehr än tre fierndels mijl, om ändå den smala Canalen som är tämmelig lång och uhr saltsiön löper til Tällie på andra sidan, i detta mål är wärd at betrachtas. Ty hwar och en som der waret, skal sielf weta at betyga, huru frisk och sund luft der är, så at jag twiflar, om den någonstädes i Swerige skal bättre finnas.
11. Detta watnet är neder i jordenes buuk beblandat med sköne och härlige mineralier: som äre (om man i detta mål skal utlåta sig så wida at säya något wist) icke allenast Järn (hwilket D. Hiärne allenast nämner, efter han i det rummet, intet så utförligen handlar om denne Brunnens halt) och Järn-victril, utan och ett subtilt och genom trängeligit Swafwel, som så wäl kännes altid när en wil lufta der på, som särdeles när en öser ut Brunnen, då det kommer så starkt osandes, at en nästan behöfwer dra sig der från at hämta frisk luft och anda. Och wiser sig detta swafwel ey mindre af sin wärkan, i det, det bröstet hos månge trångbröstade och antäpte lättat, som förfarenheten det utwijsat; til at förtijga, huru de badande samme swafwel nogsamt funnit så wäl i luchten och ången som i sielfwa werckan det haft, at lena allehanda slags wärcker, williandes jag ey hälre nämna den fete sötma som Surbrunswatnet ofta lemnar på tungan hos de drickande, hwilken och af ett lent och milt swafwel härrörer. Om intet här är en liten portion af Allun uti, stånde dem til at döma, som smaka och eljest ransaka de gråachtige återlefwor af det afkokade och öfwer destilerade watnet, dem jag och til det gemene bästas nytta wil bedia, at om de hafwa någre bättre prof til at wisa Alluns närwarande i mineral watnen, de då intet wille wara så missgunstige mot det gemene bästa, at dem förtiga. At icke detta watnet och så har uti sig Sal commune eller gement salt, dock stundom mer, stundom mindre, wil jag intet neka, efter man det ibland genom smaken kan aftaga; Hwarföre jag och det häller så mycket bättre och genomträngeligare i somlige tilfällen och pasioner, som til at drifwa Urin, ränsa niurarne och blåsan, bryta sönder lände och blåsesten, förhindra inwärtes och utwärtes förrotnelse &c. Och har jag lust at see den, som skal bewijsa mig, at icke i alle watn, de må wara söte, Sure-brun- eller Källewatn &c. Är en del af detta saltet, fast än hos somlige mer somlige mindre; som förenämde Boyle det wiser så wäl om Spawatnet som Islington och Tunbridge watnet och flere sådane p. 80 & seqq.
12. Watnet håller inga odugelige och corrociviske mineralier, som förutan andre wanlige prof, wäl kan skönias af sielfwa förfarenheten, i det, det nu några åhr bort åt, är drucket, utan at förorsaka den ringaste sådan wärkan, som sådane mineralier pläga åstad komma.
13. Och som förfarenheten af ett mineralwatns gode eller onde werckande, som på månge åtskillige kroppar och i hwariehanda siukdomar jämt continuerar, är ett ibland de bäste och säkraste prof, som man någonsin än har funnit och brukat til at göra sig förwissat om ett Hälsowatns rätte hållande och dygder: så har man i detta målet, ey ringa prof och erfahrenhet af de gode och lycklige curer som detta watnet giordt, så wäl Anno 1683 då Hr. D. J. G. Tranæus sig der wid lät bruka som Anno 1684 när Hr. D. Bromell patienterne dersammastädes upwachtade, och sidstlene 1687 då en annan god wän hade den ähran at betiäna dem, som sig der til watnetz brukande infunno: Ty alle desse särskilte åhren äro genom Gudz wälsignelse, många der förhulpne från allehanda swåra passioner, som til en del Misocrenes, å annat ställe är wijst, och skal kanske en annan gång mere och tydeligare wijsas. Och har man så myckit större orsak at detta watnetz goda werckande berömma, som der i proportion flere i deras kranckheter hulpet, än mången annan högt utropat och af 1000tals Personer besöckter Helsobrun, emedan fast snarare och lättare 100 Patienter kunna hulpne blifwa, der som 1000 äre at wellia af, än der allenast 100 äre; ty här måste alla närwarande blifwa hulpne, der tijonde delen allenast.
14. Om det och skal gälla något til en god Helsobruns proberande, at han esomofftast, utan någon uppenbar orsak sin smaak ombyter, så må de witna, som sig af denne Brunnen betient, om icke han ock åtskillige gånger smaken förändrat, warandes nu sötare, nu saltare nu lenare nu skarpare &c. Under stundom kännes och den fetman der hos finnes på tungan ymnogare, under stundom mindre, äfwen som den ibland sig mere wid glasen sätter, ibland mindre. Och förändrar han ey allenast smaken esomoftast utan och luchten och sielfwa werckan, som man det förledne Sommare fann, at samme person drickandes samme myckenhet af watnet, likawijst ene dagen mere laxerades än den andre, utan at man kunde någon annan orsak finna, som til denne förandring skulle wara uphofwet.
15. Hwart ut Källådrana i sitt uplöpande syfta, kan man intet så egenteligen sluta, efter de i en rund form löpa ända upåt, och således til alla 4 werldenes så kallade, ändar weta. Från bergfotens lutande, som Källan löper uhr, kan man intet, som mig oförgripeligen tyckes, i detta målet döma til Källans språng, efter man intet wet om hon en gång kommer undan Berget, och icke snarare ända upp utur jordennes diup; och i fall hon utur berget skulle hafwa sitt ursprung (som jag wäl tror at denne Wijkzbergz-källa lärer utur det nästligande Berg här flyta] kan man än då intet säkert sluta, om de dunster hwar af källan hopsamlas, anten på öster, wester, norre eller södre sidan til en åder och ström ihop komma.
16. At denne Källa jemwäl i hetesta Sommaren sitt jämna låpp håller, och icke förminskas, och der med ett tekn til sin underjordiska diupa härkomst gifwer, lära de wäl kunna betyga, som af henne sig betiänt, wid hwilkas witnesbörd jag det och wil låta beroo.
17. Utur sielfwe högden af det der bredewid liggiande berget, utlöpa fuller intet Källeådrarna, men rätt der som Berg-foten slutes; skeendes i detta målet af Naturen, det som wij af den sammas underwisande efterhärma i det wij intet, när wij någon ting wilia destilera, låta giöra pipen eller utloppet öfwerst på Alembiken eller hatten, utan nedre wid dess slutande, på det at de af Elden updrefne dunster och sedan af Alembikens köld och motstånd til wattudroppar samlade (som då så medelst större och tyngre blefne, löpa utföre åt) måge kunna så mycket beqwämare af oss i form af flytande watn utföras. Efwen så sker i detta mål som sagt är, i Naturens destilerande, i det de dunster, som nedre-jordenes warma har til öfwersta bergetz kull, såsom til en alembic updrefwet, dersammastädes af öfwer-jordenes kiöld och motstånd til wattudroppar förwände, gifwa sig in uti berget så småningom til Berg-foten, hwarest de beqwämligast utlöpa.

Och desse äre de prof och kännetekn, Misocrenes som D. Hiärne i förberörde Tractat af en rätt och fullkommen Hälssobrun fordrar; hwilka I seen huru de allesammans öfwerens stämma med denne wår Wijksbergiske Hälsso- och Surbrun; Så at I förmodeligen här igenom lären wara öfwertygat, och förnögd i det som I af mig fordraden, nembl. at wisa det han en fullkommen och rätt Hälsobrun är.

Misocren. Jag må bekänna at jag är så tämmeligen tilfredz stälter; men hörer min gode Hydrophile, man har ju och månge andre maner at probera Surbrunnar med, som med sachta eld koka af watnet, eller destillera det, eller præcipitera, byta om färgen det med gallaäple, violen Syrup, smelt arsenicum eller Sublimat och mehre sådant? man plägar ju och wäga det, besee det med microscopier, och hwad mehre maner, som jag nu intet så grant kommer ihog. Särdeles äre många, som berömma mycket det maneret, at genom præcipitation som de kalla, utfårska ett mineral-watnshällande, som och genom åthskillige färgors förandringar, förorsakade i det samme af hwariehanda sakers inkastande.

Hydrop. Anlangande alle desse profwen, I nu nemde och flere andre onemde, så wil jag nu intet der med förnöta min kårta tijd, utan wijsa Ehr til den ofta nemde D. Hiärnes siste tractat, hwarest I p. 31. & seqvq. skolen finna deras owisshet och falskhet rätteligen anatomicerade och förkastade. (Dock likwäl) medan I och andre flere, särdeles estim göra af det profwet som man Præcipitation kallar (hwart hän och thet andre af färgornas omskiftelse tagne prof kan föras och lämpas) måsten I så wäl som de hålla mig til goda, om jag med någre ord låter see hwad swårigheter mig afhålla, med mindre jag någon större troo och säkrare förtröstan kan sättia til dessa proof än de andra: dock med det förordet, at der I eller någon annan kan mitt twifwelsmåhl med starckare och säkrare skiäl öfwertyga och förtaga, då skal jag gerna det lemna, och hans mening antaga.

Præcipitation kallas, som I wäl weten, Misocrenes, när man utur en flytande ting, som gemeent eller distillerat watn, brenwijn, wijn, spiritus vini &c. medelst något annat tillagt ting, utdrifwer sådane saker som samme watn uti sig håller och förborgar, som när man til exempel, utur skedwatn som har dissolverat och supet i sig silfwer, drifwer ut samme silfwer til botten, i det man höser til skedewatnet någre dråppar af wijnstensolia, eller legger der i sielfwe wijnstenssaltet; hwilket fuller är det gemeneste och gångbaraste maneret af præcipiterande. Desutan kallas fuller och præcipitation, när en af menstruo (hwad det är behöfwer jag intet för Ehr uttyda Misocrenes) insupen och dissolverat ting, af det samma utdrifwes och frånskillies, fast det intet faller til botn, utan stundom drifwes up åt, som när en til Campher uti starck Spir. vin. salveradt slår rent watn, stundom och hålles mit uti eller mot botn af menstruo, som ofta är til seendos, när man wil göra magisteria som de kalla, som och, när man til Sublimat uti rent watn dissolverat slår wijnstens salt i watn smält &c. Och gå somlige så widt der med, at de och kalla præcipitation, när bahra färgen förandras i en ting, fast man intet seer något flyta anten åfwan på, eller simma mit uti, eller falla til botn, såsom när en til exempel, til watn, hwar ut i victriol: martis är smält, slår litet galäple solution. Ja det äre wäl de som kalla præcipitation, när en ting utaf sig sielf, utan någon särdeles tillägning sätter sig til botn, som wijnsten uti wijnfaten. Hwilke alle maner at tala jag nu ey wil bestrida, utan alenast det säger jag Misocrenes, at I må förstå præcipitation på hwilket dera sättet I wil, så lären I ändå derigenom ingalunda säkert blifwa förwissad, hwad ett mineral watns rätta och egenteliga hållande är: Ty willen I taga ett prof af det sidsta maneret af præcipitation och sluta något af det som sig i watnet sätter, när det för sig sielft får stilla stå, så kan I fuller döma, at derutinnan är intet annat, än de fire delar, så kallade, af det som är i watnet, nembl. mästedels jord eller ochra litet salt, och kanske litet af det grofwaste swaflet: nu har jag wijst Ehr tilförende, at desse delar äre de, som minst meddela til ett Hälsowatns goda wärckande; hwarföre medan de andre subtileste och finaste mineral watnetz delar af hwilka, störste werkan härrörer, nembl. Spiritus, flychtige saltet och subtilaste swaflet är i detta måhlet och proberande bortflugne, huru wil en då der af sluta något wist om watnetz hållande? Willen I åter igen, Misocrenes, gå til det andra præcipitations slaget, som genom färgornes omskiftelse sker, utan at något särdeles sig åfwan mit uti eller nedan i watnet sätter, så må jag fuller bekänna det, at man der utaf kan gissa något som tiänligit kunde wara, men intet wist sluta.

I weten wäl det, min gode Misocrenes, huru som färgorne utom den käntzlen som der af i wårt sinne förorsakas, och wårt der på fölliande omdöme, uti de kroppar som wij färgade och colorerade kalla, intet annat äre, än en särdeles och wiss disposition och situation af de minste samme kroppars delar fins emillan, särdeles dem som deras säte uti ytterste bräddarne och kanten af samme ting hafwa intagit, af hwilken situation och disposition liusetz strålar på hwariehanda sätt och åtskillige maner anten tilbaka drefne, eller qwarhålne eller af skugga bemängde, förorsaka medelst wåre ögon ock der til hörande instrumenter, i wår siäl en sådan kensel och omdöme, som wij finne, då wij hwariehanda färgor känne och åtskillie. Nu wet man fuller, Misocrenes, huru föränderlig och mycket lätt ombytelig förnämde situation och disposition och der af härrörande liusetz strålars reflection är, särdeles i flytande ting, ja så at samme ting, allenast af ett lijtet utwärtes skakande, kan i ett moment ankläda en annan färga, som til at framföra ett gement exempel, tager Misocrenes, rent watn och skaken det i ett glas, så länge det ofwan på får någre bublor och blåsor, sij at om icke samme blåsor, som tilförende tillika med watnet wore durchsichtige och utan färga, nu blifwa hehl wijte: men käre, må de derföre hafwa i sig någon annan kraft än de tilförende hade för än de til sådane bublor skakades? eller om de hade, hwart tager den wägen, sedan de til watn åter igen förbytas genom stillastående? Ja om man wil see på ett klart och stillastående siöwatn då Solen klart skijn, skal man see huru alenast en liten wäderpust, här och där rörandes watnet des färga på mångahanda sätt förandrar, äfwen som samme wäder blåsande på gräset om sommaren eller på sädesbrodden, des färga mångaledes omskifter; men må jag derföre skal kunna säya at watnet, gräset eller brodden då war af annan natur när wädret blåste der öfwer än det wore anten förr eller sedan? Kan nu bara en utwärtes rörelse (som dock straxt återwänder) så förandra färgorna i en ting, utan at man deraf kan sluta någon ombytelse i sielfwa naturen och wäsendet af samme ting, huru mycket mehre, Misocrenes, skal det kunna ombyta färgen i rent och klart Surbrunswatn som jag dijt inhäfwer, som victriol, galläple, sirup. violar &c. och där får öfwa en långwarande werckan på samma watn, utan til at gifwa mig en wiss försäkring om samme watns natur och egenskaper? Ty i sådant fall måste ju anten de förre naturlige egenskaper af watnet ombytas af de inkastade saker, eller och blifwa som de förr wore, oförandrade. Sker det förre så är watnet nu ey mehr ett simpelt Surbrunswatn, utan en tridie ting blandat af watnet och det inkastade, och gifwer mig så den deraf flytande färgen, mehr ett kännetekn af en främmande ting, än ett rätt Surbruns watn: Sker det senare, at watnet nembl. i des kraft och natur blifwer oförandrat, hwad wisar mig då denne beblandningen? en förandrat färg i samme natur, som Æsopi kråkas fiädrar wiste Påfogle- och andre fiädrar, under samme kråke-natur. Och wete wäl wij det Misocrenes som läkiarekonsten föröfwa, huru osäkert och fåfängt det är, at utaf utwärtes anseende och färga sluta något til ett medicamentz wärkande och egenskaper: Ty fast än näglikor, peppar och mere sådane swarte ting äre af hetzig natur, i anseende til det wärkande de i wår kropp giöra, så är derföre intet kåål, switskon, Tamarinder &c. af samma hetzige natur och kraft, fast än de med samme färg äre iklädde, utan fast snarare äre månge wite ting som i wår kropp en hetzighet upwäckia, som sal-ammoniac: och alle Salia volatilia kallade: dock detta är intet wärdt at widare fulföllia, efter det är meer än gement och kunnogt. Allenast til at fortsättia wår discours om färgornas owisshet i wattuprofwande; om desse färgors ombytande kan wisa mig victrils, saltz, saltpetters &c. närwarande i mineral watnet (som man menar de skola giöra) så frågar jag än widare, om de sådane mineralier wijsa i deras flychtige och Spirituösiske tilstånd och wäsende eller i deras fixe och grofwe natur och warelse? Sägen I det senare, så har jag redan wist [p. 18.] at sådane grofwe och fixe mineralier i liten consideration komma, och wisa Ehr så edra färgningar, det som intet tiänar: Säger man det förre, så swarar jag anten flyga då desse flychtige delar i wädret från watnet, och kunna så ingen färga gifwa det samme, eller blifwa de af det tillagde färgande tinget fäste och figerade, wäxandes så medelst tilhopa med det til ett tridie ting, som tilförende intet war i watnet utan gör nu ett componeradt främmande watn, för det simple Hälsowatn man wille utfårska. Och kunde jag Misocrenes, än wijsa Ehr månge skiäl at bewijsa detta mitt twifwelsmål om Surbrunswatns färgande; men som jag måste ihugkomma tiden, som sig nu til afton skyndar, så wil jag denne discoursen helre spara til en annan gång, då jag, om så skulle behaga, wil ögonskenligen wisa, det jag alle de färgningar som i detta mål pläga framföras mehra til at mätta ögonen, än förnöya ett Philosophiskt sinne, wil nästan göra med gemen Siö- eller Källewatn, utan någon stor åtskilnadt; någon stor säger jag, ty fast der kan wara en liten åtskilnadt i graden, så at det ena blir litet rödare, grönare, swartare &c. än det andra, så wet man fuller det, at gradus non faciunt res Specie diversas, warandes en liten David så wäl en menniskia som en stor Goliath, och i föllie deraf, ett mindre rödt, swart &c. watn så wäl watn (och kanske mineral watn med) som det andre.

Misocren. Jag hör något Hydrophile, men skulle likwäl det egenteligen och rättast sagde præcipiterandet, intet kunna meddela mig någon wijshet angående Surbrunnars utfårskande?

Hydroph. Ja, om jag skal reent ut bekänna min mening Misocenes, så tilstår jag fuller det at detta är ett medel, hwar af månge förmena sig kunna wissare Surbrunsprof hämta än något annat, som det och i sig intet är at förkasta, men är dock månge swårigheter undergifwet, så at det hörer en god Philosophisk wettenskap och månge wälgrundande experimenter til, förrän man sig i detta målet kan til något rätt gissande fast mindre wist slutande utlåta, ty här falla så månge wilkor och omständigheter före at betrachta och i acht taga, så at en lätteligen kan bränna sig af den ena elden, i det man den andre wil undfly; warandes det mycket swårt, at tilskrifwa en orsak den wärckan, som af månge orsaker tilsammans wärckande härrörer. Man måste här först och främst tänckia, at sielfwe mineral-watnet, som skal så medelst proberas, icke är ett simpelt ting, utan sammanblandat af månge åtskillige ting och delar, hwilka ofta töra wara oss til sin natur och werckan så okunnige, at och den bäste naturens utfårskare, icke en gång skal weta nemna dem, mindre weta hwad de äre och förmå, som jag tilförende redan sagt hafwer. Huru wil en då weta, Misocrenes, hwad för ett præcipitans en skal bruka at præcipitera sådant, som han ey känner? och i fall han af en händelse tillika med andre mineralier det råkar præcipitera, huru wil han det från de andre skillia? huru wil han des ymnoghet, proportion mot de andre och egentelige natur för sig sielf determinera? Desutan skeer præcipitation mehr än ofta därföre, at præcipitans skiuter sig ihop med præcipitato til ett tridie ting, och giör det swårare än det af menstruo kan hållas uppe i des poris, som ögonskenligen sees derutaf, at offta det som præcipiteras är mycket swårare til wichten, än alt det som i menstruo lades at solveras, som til exempel skeer i beredandet af det som Chymici kalla aurum Fulminans ty när man i aqva Regia solverar ett qwint: gull, får man sedan när man det med wijnstens ollia har præcipiterat mehr än ett och ett tridiedels qwint: præcipitati igen, för uthan det at det ändå ofta lämnas några små delar af gullet qwar i Aqva regia som sedan småningom sättia sig. Än meer: det händer och så ofta at månge likförmige delar af menstruo sättia sig ihop med det som solverat är, och præcipiteras som i beredelsen af Luna cornea som Chymici kalla, hwarest man ögonskenligen kan see huru som salten af skedwatnet hafwa så inblandat sig med sielfwa silfret, at fast än man dem med reent Källewatn ofta wil aftwetta och edulcorera så hafwa likwäl de med silfret sammanwuxne salten, så förändrat des natur, at när man det åter igen sachta smälter, är det mehr lijkt ett horn (hwadan det och namnet hafwer) än silfwer. Och är det ey wärdt Misocrenes, at jag här månge exempel framdrager, til at bewisa huru anten sielfwe præcipitans eller menstruum ofta sammanwexa med præcipitatio til ett compositum efter man det med sielfwa ögonen esomoftast kan begripa, som til exempel, wil en til skedwatn, hwar uti qwicksilfwer är solverat, slå sallaka, eller Spir. Sal. commun. eller Ammon. skal han få ett heel witt præcipitat, men wil han til samme slå Ol. Tart. per deliqu. skal han få ett gålachtigt: hwar af ofelbart kan slutas, at om icke något af endera præcipitante eller menstruo hade fäst sig ihop med præcipitato, skulle det i bägge målen waret af en art och färga. Nu alt derföre medan man seer at så ofta, ja mästedeles, i præcipiterande tilsättes något til det som præcipiteras, huru wil man just inbilla sig, at sådant icke skal skee i Surbrunnars proberande genom præcipitation? så at man i det målet får præcipitatum hopwext anten af præcipitante eller menstruo och watnetz mineralier, eller och af bägge, eller alla tree: hwilket då tör wara af en heel contrair natur mot sielfwe mineralierne då de allena hwar för sig i watnet swumme; ty at ofta de ting som blandas, få en heel an natur och operation sedan de äre ett compositum wordne, än de hade, då de hwarthera simple och för sig wore, är klarare än det behöfwes wisas; som man at framdraga ett exempel allenast, af wijnstens-salt och swafwel hwilke ingendera för sig purgera, weet giöra ett Salenixum, som de kalla, eller ett tridie salt, som märckeligen purgerar. Ja min gode Misocrenes, man weet och dessuthan, at så länge Spiritus äre qwar uti ett flytande ting, så skal af samme ting intet gärna något præcipiteras i fall det är af den sine minste deras storlek och figur, som kan swara mot den uppehållande kraften som är i menstruo; ty som Spiritus (som man de minste och rörigaste delar af en flytande ting kallar) äre af den natur, at the immerfort fälas af och ann, hijt och dijt i samme flytande ting, så tillåta de ey hellre, at det som i poris der af hänger och uppehålles, får sättia sig ihop och samblas til något wist säte anten upföre eller nederåt, utan före det omkring med sig up och nedföre, til söder och norr &c. Som man dageligen kan see uti egen urins. h. at så länge & Spiritus äre der qwar, så præcipiteras intet til botn, men straxt de äre borta, sätter sig ett grummel eller Sedimentum så kallat: äfwen så skeer det i Surbrunswatnen mästadeles, at så länge Spiritus minerales äre qwar, sätter sig ingen ochra eller annat Sediment til botn, men straxt som de äre bortflugne, plägar sådant mästedels præcipitera sig. Nu, medan så är Misocrenes måste nödwändigt skee, om jag genom något tillagt præcipitans wil probera Surbrunswatnen, der någon præcipitation skal föllia, at Spiritus minerales af samme watn anten reda äre bortflugne, eller och blifwa af præcipitante figerade och orörlige giorde; skeer det förre, så är anima acidularum det är förnämste delen, hwar i watnetz bäste werckan består (som ofta redan sagt är) borta, och så medelst ett sådant proberande föga nyttigt; skeer det senare, så hafwen I af Fixis Spiritibus och præcipitante, det är af de orörige giorde Spiritus och det tillagde tinget, ett beblandat ting, som I ey weten hwad det är, och myckit mindre hwad det kan wisa til watnetz proberande. Och kunde jag wäl Misocrenes, ännu förebringa många swårigheter, som mig afhålla, med mindre jag kan så stoor troo ställa til detta Surbrunnars proberande genom præcipitation, som månge det willia hafwa, om icke tiden förhindrade mig at här uti wara widlöftigare.

Misocrenes, ja jag må bekänna, at då en haar något för sig, går tiden snarare än en troor, dock släpper jag Ehr intet, min gode Hydrophile, förän I ännu utaf en och annan swårighet utreden mig: särdeles låter min böön det winna af Eder, at I sägen mig Ehr tancka derom, huruledes Källewatnet, då det ännu under jorden är, kan beblandas med sådane mineralier som deruti finnas, och hwadan det egenteligen härrörer, at samma nu nämde mineralier kunna så hårdt och jämt förenas med watnet, at de sedan ey lätteligen derifrån skillias, när I mig det til willies giordt, skal jag ey mehre beswära Ehr med mine ledsamme frågor.

Hydroph. Ney men Misocrenes, Edre frågor äre både wichtige och mig myckit kärkomne, men denne I nu föreställen, är af sådan swårhet, at jag deruti ey töör utlåta mig, fruchtandes at mig ey bättre lycka derutinnan warder wederfarandes än androm, som til eget missnöye och förtreet i samme saak sig utlåtit hafwa. I måsten weta, at wij nu äre å den ort, hwarest man intet så får bruka sin frijhet som sig borde, at säija sin mening uthan åtal, I måsten och tänckia at detta är en så intricat sak, at man wäl måste betänckia sig, förän man något der i sluter, särdeles i denne bygd, hwarest ingom godt synes mehr än det han sielf har upspunnet.

Misocren. Nå, nå min redelige Hydrophile, låter alt sådant wäsende fara, bruken Ehr frijhet, wij äre allena: hörer min begäran, och jag skal weta med all tacksamhet sådant bemöta.

Hydroph. Til at fullgiöra Ehr enständige begiäran Misocrenes, måste jag, fast än ogärna något litet utlåta mig. Och skal jag nu intet bestrida de månge och åtskillige meningar, som af hwar och en i detta måhl äre framförde, ey hellre skal jag säija at min är den bäste och sannaste, utan den som mig här til synss wara sanningen likmächtigast. Hwarföre Misocrenes må I wäl weta, som jag weet at Eder reda bekant är, at nedre i jorden, den wij nu bebygge och boo uppå, uti des innerste diup och inelfwor är en stadig warande och jämt brännande eld, det ey allenast månge höglärde Philosophi med oöfwerwinnerlige skiäl långt för detta bewist; utan dagelige förfarenheten så wäl genom de eldsputande bergen Ætna, Vesuvius, Hecla, som genom de åtskillige jordbäfningar, brännande kåålgrufwor i Eng- och Skåttland, samt warme baad här och der nogsamt utwisar: fast än wij ey för denne gång willia bekymra oss, om samme rätt nu nembde under-jordiske eld der af härrört, at jorden tilförende warit en Stierna eller planet som ♃, ♂, ♄, &c. nu äre och sedan med denna skårpan som wij nu jord kalla, skulle wara öfwerhölgd, som månge (kanske ey så illa) förmena, warandes det oss nog, at han der är, fast wij ey så egenteligen wete huru han dijt kommit. Denne samme elden är Misocrenes, som icke allenast en otalig ymnoghet af wåre dunster hijt upföre drifwer, som sedan til watn och Källor sig wända och samla, utan och af de månge oräknelige ting, som jorden uti sig begriper, ihopkokar och utarbetar de månge slag af metaller, som wij anten reda uti jorden funnit, eller och kunna för oss ännu wara fördolde lemnade til wåre efterkommandes upfinnande; Och i det denne underjordiske elden alt jämt så spelar på de nästomlägne delar af den förr omtalde jordiske skårpan, så är wäl klart, at han dem så genom sitt stadigwarande genomspelande luttrar och renssar, at de wäl äre så pure, fijne och solide som det bästa gull wij här och där uppe i jorden finne, så at, om man så widt in uti jordennes giömor kunde komma, skulle man wäl der kunna skära gull med tällknifwar, som man plägar säya. Ja då denne eld så genomtränger och ihopkokar de innerste och nästlägne metalliske kroppar, kan ey annars wara, än at han af dem, det som minst och lättast är, och ey kan så stå emot des action och macht, drifwer up i jorden under hwariehanda storlek figur och skapnad, äfwen på det sättet som Chymici då de destilera deras Spiritus, watn, ollior &c. finna at deras eld ey allenast drifwer wåtachtige osynlige dunster up til Alembiken eller hielmen, utan och andre ting, som wåte och flytande intet äre, som salt, swafwel och andra sådane saker. Och är man waan at samme, af underjordiske elden updrefne saker mineralier kalla, til åtskildnat af metallerne, som äfwen så wäl som de förrige af jorden upgräfwas, men hafwa den åtskildnaden från dem, at desse låta sig smälta i elden och med hammare utslå, det de andre allenast det förre eller och intet dera tillåta. Desse nu omtalte mineralier medan de så af och ann i underjorden drifwas, komma de icke allenast at stöta sins emellan ihop på mångehanda maner ock händelser utan häftas månge gångor inne af hwariehanda wätskor och safter, så at man dem derföre sällan, ja nästan aldrig simple och af enahanda delar bestående finner, utan af flere slag sammanblandade; ty wil man salt, saltpetter, swafwel allun &c. genom Chymisk konst åtskillia, skal man wäl finna at hwarthera af dem är sammansatt af flere olike och åtskilde delar. Men då desse oftanämde mineralier, nedre i jorden råka ihop med en hop wåta dunster fästa de sig i hop med dem, och insupas så i deras poris, at de ey lätteligen mehre skillias der ifrån; Ty medan desse wåta dunster sedan måste ännu fälas genom många wincklar och underjordiska wråår, för än de hijt up til wår öfre jordeskårpa komma, kan intet annars wara, än at de mångastädes anstöta och komma i klämm, då imedlertid, de der i swimmande mineralier, om de skola kunna föllia sin wåte anförare med, måste de gå sönder i månge fast mindre delar ännu, til at kunna beqwäma sig, efter de mycket trånga poros och håål de måste genomfara, hwar af sker, at de ännu så myckit hårdare förenas med de wattudunster de medföllia, inmengiandes sig så hårdt i deras smärste och innerste poris at de, som sagt är, sedan kunna oförandeligen föllia dem upföre, alt til des de i Källor utbrista. Men sedan de komne äre, utur det trånge och allestädes upfylte underjordiske fängelset, och få litet friare luft i wädret, flyga fuller de flychtigaste, som man Spiritus kallar, snart bort, derföre at luften intet står deras bortflygande så hårt emot, som det i jorden skedde, men de andre mehre fixe och stadigare blifwa i watnet qwar, ehuru dem drickandom ey aldeles så nyttige som de förre flychtige.

Misocrenes. Än ett skal jag fråga, min uprichtige Hydrophile, för än wij skillias åt. Skulle man intet in om wårt K. Fäderneslandz gräntzor och så kunna upfinna någre warme Bad, äfwen så wäl som man genom Gudz nåd påfunnet sådane härlige Surbrunnar? Eller i fall sådant omöyeligit wore, skulle man intet genom konst kunna uprätta någre warme Bad, som de naturlige i Kraft och wärkande kunde lijkmätige wara?

Hydroph. Jag seer inge skähl wichtige nog til at afhålla mig derifrån, at jag icke skulle troo, det wårt Kiäre Fädernesland, äfwen så wäl som andre främmande skulle kunna hafwa den förmån af warme Bad, fast än man här til dagz ey hafwer dem så kunnat påfinna: Ty det töör hända at sådane warme Källor upspringa der, som de af kalt Siöåå- eller annat watn så förhöllias, at man ey får tilfälle at upleta dem, eller och så förkylas och utblandas, at man deras warma ey kan känna. Hwar til jag tyckes kunna hafwa så mycket större gissning, som jag wet mig på ett ställe, då jag en ung Pilt war, hafwa wadat med andre gåssar uti en Siö, hwarest jag af en händelse steeg ned i ett håål, hwaruti watnet war mycket warmare än det ungefähr 1. qwarter derifrån war, hwilket jag då fuller med de flere kände, men wiste intet då der af göra mig sådan gissning, som jag nu efteråt har giordt: Dessutan mins jag mig då hafwa der märkt på watnet flyta en blå- och gålachtig feet hinna, som alt mehre och starckare kom upp, när jag med foten neer i holet spiernade, hwilket mig med de andre så skrämde, at wij begofwe oss derifrån, förmenandes å det stället något ondt wara, hwarest kanske naturen en stor och Kostbar Medecin har förwarat. Doch skal jag ey widare fulföllia denne gissning nu Misocrenes, för än jag kanske, der GUD hälssan och Lifwet sparar, får widare och med större omsorg och achtsamhet efterfårska den samme, då jag ey skal underlåta at gifwa Ehr närmare underrättelse der om.

Och skulle man wäl i medlertid, kunna Subsistera sådane warme bad med konst giorde, som ey allenast mångom siukom skulle hielpelige och nyttige wara, utan och de naturlige ey mycket eftergifwa; ja jag tör säya, sådane, som i många Passioner med större säkerhet och gagn, än de kunde brukas; i det man dem då kunde så ställa och proportionera, som hwar och en siukdom, person, natur, och andre omständigheter det kunde fordra. Men som til sådant torde kanske behöfwas någon omkåstnadt, hafwandes jag til mine studiers och Resors fortsättiande måst anwända de ringe medel jag kunnat hafwa, så at jag med egen omkåstnadt ey så kan wärckställa sådant som sig borde: Ty wore at önska, det någon af dem, som GUD med medel wälsignadt, wille der til så mycket mehre behielpelige wara, som det näst den högstes ähra dem sielfwom til ewigwarande åminnelse och beröm, samt mångom deras nödlidande nästa til fromma och gagn lända kunde.

Misocren. Nå min gode Hydrophile, det är mig okärt, at mörkret oss så hastigt öfwerijlar, at jag icke skulle få frambringa en och annan fråga ännu, at höra derutinnan Ehr mening: Dock har jag orsak at tacka honom, som ey tröttatz spendera så mycket tijd på mig och mine ledsamme frågor; önskar at finna någon god lägenhet at kunna wijsa min redebogenhet til hans tienst igen. Himmelen tör wäl giöra mig så lyckelig, at få en annan gång om desse och andre saker mere med min Herre tala. I medler tijd önskar jag honom en god natt med månge der på fölliande!

Hydroph. Jag har ey mindre orsak at tacka honom, som ey har ledz wij at höra på mine Discourser, hwilke jag til föllie af hans begäran har frambracht. Märker jag at min högtährade Herre och andre, som han händer mitt taal och meningar förebringa, der til kunna hafwa något behag, skal jag mig ey undandraga, at wijd förste gifne tilfälle och möte, gifwa honom alt möyeligit nöye, i dhe twifwelsmål, han om desse och andre dylike saker ännu kan hafwa at förebringa. I medlertijd lefwer wäl Misocrenes, och tyden ey illa ut det, som i en god mening kan sagt wara.

Öfwer Hälsobrunnarne
wid Wijksberg.

DE Floder finnas wäl, som föra gylne böllier,
Hwars grund ock rika brädd det röda gullet höllier,
Det wilda Haf är och besatt med ädla Stenar,
Som glimma där i skal och springa ut i Grenar,
I sådan ymnighet, at sielfwa Solen blänker,
När hon wid dagens slut sig ner i wågen sänker;
Men Achelous må wäl låta Gullet flyta,
Och rijka Thetis af des rikedomar skryta,
Så kan det klara Gull i Pärle-Rijke Älfwer,
Ja alt det myckna wått, som wida Hafwet wälfwer,
Dock ey förliknas wid den Hälsesamma wäska,
Som månde mångens mun och siuka tunga läska,
Ty där är rijkdom nog, men här den ädla hälsa,
Här är den liufwa Must, som kan i nöden frälsa
Här är den söta Saft, de sälla Jordens Brunnar,
Hwaraf wij dricka må med Lust och glada munnar;
Den rena sundhetz Flod, det klara Hälse-Watten
Är myckit mera skärt än Chyntia om natten,
Det smakar mere liuft än Miöd som styrker modet,
Ja mera angenämt än friska Drufwe-blodet
Det faller makligt fram och uti Glaset håppar,
I klara Pärlor och i Silfwerblanka Dråppar;
Det kan den sega slem ur Lijf och Blodet sköllia,
Det geer de Lemmar Lijf, som synas Döden döllia:

Det skärar wårt Förstånd från Krops orenligheter,
Och skillier Sinnet wid inbillande förtreter,
Det waskar hiärtat rent, det hiärnan så wäl twättar
Så at Förnuftet rätt sitt Ämbete förrättar.
Går ned af Pindi Klint i lärda Sång-guddinner,
At skåda denne Brunn som från Fru Vesta rinner,
Går hijt och sätter Er i Blomsterfulla Ängar,
Och slår med konstig hand på Edre liufwa strängar
Den nya Helicon skal då sin qwickhet finna,
Och med ett stadigt Fall i Hälsefloder rinna,
Han skal af Edert Klang sig mer än wanligt hasta,
Och med ett sackta sus i blanka Böllier kasta;
De wäna Nympher, som där bo i nästa Lunnar,
De skola swara Er med Himmels söta Munnar;
Hwar Fogel på sin Qwist skal med sin skära tunga,
Och med sitt wälla näf de liufste Stämmor siunga;
Så at af sådan Frögd hwart Löf i Glädie ruskar
Och Diuren hålla Dans i Skogen ibland Buskar
Då skal en halter man med wiga Fötter springa
Och den som Tunglynt är sig lätt i leken swinga,
En Krympling skal ey mer dess sena Kryckor ansa,
Han skal med färdig Fot så snält som andra dansa,
En trumpen skal här le, en dum och mållös tralla,
Den som har falland' Sot uphielpa dem som falla,
En Döfwer skal med Lust på denna glädien höra,
En blind skal dansa främst och hela leken föra,
Då skal af hwarje Mun, som förr ey kunde röras,
En sådan Glädie-sång ock trogen önskan höras;

Du silfwerblanka Must, du spegel-klara Wäska
Du rena Jordens Miölck, du aldra liufste Läska,
Du Lifwelige Saft, du Hälserike Källa,
Låt utan uppehåld din Sundhetz Flod upwälla!
Och du all godhetz Brunn, du klara nåde Källa,
Som giör oss i wår Nöd och stora armod sälla,
Låt oss med ödmiukt tack din milda Nåd besinna,
Och i din Nådewärck din Nådes storlek finna,
Gif at wij renligt må bå Kropp och Siälen twätta,
Och oss med jordens must, ok himlens nectar mätta;
Och när ey finnes hielp i jordiskt Hälse-watten,
När Lijfwetz kårta dag förwäns i långa natten,
Enär wår Ögnelock i sista sömnen blunnar,
Låt oss då dricka ur de liufwa Lifsens brunnar!

Til den Höglärde Herr Doctorn
Samuel Skragge

NÄr I en Hälsebrunn oss sinrikt föreställa,
Då wisen I där hos Er rena Klokhetz Källa,
Er Källa wid Wijksberg en träflig klarhet har,
Af Edert klara Wett blijr hon dock mere klar.

G: Lybecker.

Ännu ett Transsumpt af wälbemälte Herr Archiator Hiernes, af Trycket den 1. Decemb. 1707. uthgångne Tractat, dedicerad Geheimbde Rådet och Vice-Ståthållaren uti Norige Herr Friederich Gabel, hwarest pag. 33. han Wijksbergs Surbrunnars kraft och härlige profwer uti långsamma siukdomar, således beskrifwit. Neml.

OCh som månge sig beswärade at det war långt til Medewij (tilförene måste de resa til Spa och Schwalbach, och då war det intet förlångt) derföre nödsakades betiena sig at det dem wijstes; war jag ock dem deruthinnan til tienst, och brachte fram en Hälsokälla allenast 3 mijl ifrån Stockholm, i Wijksberg, intet långt från Södertellie; hwilken ehuruwäl hon war många grader ringare än Medewij, lijkwäl bewijste många härliga profwer uthi långsamma Siukdomar som woro enträgna, och intet sätte de gemena Medicamenter; så at wåra nya Medici accidularii lemnades med gabb och gläntz wid sina brunnar allena, när dem ingen mera wille tro eller besökia. &c.