Mellan Tid och Evighet en brygga
Hvälfer öfver mörka djupet sig;
Till dess hvalf går alla menskors stig:
Ingen dödlig kan en annan bygga.
Vid den bryggan står du ock en gång,
Tidens son! hur än din väg är lång.
Bågen skarpare än svärdsegg klyfves,
Smalare än hårstrå är den byggd.
Ej den säkre finner der ett skygd,
Stöd ej den af egna krafter yfves.
Vid den bryggan står du ock en gång,
Tidens son! hur än din väg är lång.
Hön för syndaren i lågor brinner,
Afgrundsflammor blossa om dess led.
Dåren tycker henne jemn och bred,
Tills han vaknad vid dess fot sig finner.
Vid den bryggan står du ock en gång,
Tidens son! hur än din väg är lång.
Djupet gapar under. Tviflarn svindlar:
Vänder ögat ifrån bryggan bort.
Steget ser han nu ej lätt, ej kort.
Döden ryckt från ögat otrons bindlar.
Vid den bryggan står du ock en gång,
Tidens son! hur än din väg är lång.
Men den fromme ej för steget bäfvar;
Korsets arm dess säkra ledstång är.
Skuldran hoppets dufvovingar bär:
Lyft af dem han öfver svalget sväfvar.
Vid den bryggan står du ock en gång,
Tidens son! hur än din väg är lång.
Som en ö, ur vågens djup upprunnen,
Tiden bor på Evighetens haf:
Men när alla dagars gräns är hunnen,
Sjunker hon tillbaka i sin graf.
Då, på evighetens smala spång,
Samla sig all jordens barn en gång.
