Dig, Oscar! Skandiens söner bära
Sin fria hyllning, Hoppet ser
I dig en framtids fröjd och ära
Och blickar lugnt på tiden ner.
Der hafvet dånar, hafvet tiger,[1]
Från Bält till Nordkap samma röst
Af kärlek ur hvart hjerta stiger
Och samma tro bor i hvart bröst.
Bland oss, då fjellens vinteranda
På tegen gjuts och Nordbon ser
Hur ax och is sin spira blanda,
Hur skörden, svartnad, böjes ner,
Han vördar tålig himlens vilja,
Men fäller modlös ej sin hand
Och ingen nöd skall kunna skilja
Hans kärlek från hans fosterland.
Se, Prins! det folk som kan umbära
Är starkt. Hvad ödet ger och tar,
För Gud, för samfundslag och ära
Sin Bibel och sitt svärd det har.
Och pröfvas det en gång i tiden,
Dess tro skall af en verld bli spord.
Det går, med manligt mod i striden
För Kungahus och fosterjord.
↑Polarhafvet kallades af de gamle Dumps haf det tysta det stumma hafvet för dess långvariga isbeteckning.
