Första lärkan
| ← Innehåll |
|
Prestgården → |
| Ur Svenska Familj-Journalen Band III 1864, N:o 5(150) Se digitalisering på ALVIN! |
Första Lärkan.
Sjung ej, lärka! det är ej af nöden:
Döden lurar på din första drill.
Du ej känner dina mörka öden:
Skytten sigtar, och du hör i döden
Underdånigst någon hofkatt till [1].
Vänligt kommer du att hos oss gästa,
Vårens fröjd du bjuder menskan på.
Ack! låt bli att vid vår jord dig fästa:
Menniskan är van att klå sin nästa,
Håll dig utom skotthåll i det blå.
Vet, din undergång är bland de största
Prisbelöningar i sångens kall.
Sök ej här att vara få den första,
Blod är det hvarefter menskor törsta:
Fly! — Att sjunga här är knall och fall!
E. S—dt.
- ↑ Afser bruket vid hofvet att betala en dukat för den första
skjutna lärka som presenterades derstädes. Detta bruk — eller
missbruk — afskaffades af konung Oscar, men tyvärr fortlefver ännu
här och der den omenskliga ifvern att skjuta vårens budbärerska
så fort hon slår sin första drill i skyn.
Red. anm.