Prestgården
| ← Första lärkan |
|
Tungan → |
| Ur Svenska Familj-Journalen Band III 1864, N:o 6(189) Se digitalisering på ALVIN! |
Prestgården.
Nyss vid saltsjöns blåa våg
Jag en liten prestgård såg,
Afundsvärd på alla vis,
Lummig som ett paradis.
Gården, gammalmodigt bygd,
Tittar fram i löfvens skygd.
Ängen sina blommor bar,
Sjön var som en spegel klar.
Böljan låg så varm och röd
Uti aftonsolens glöd.
Vassbekrönta viken fram
Gåsen med sin gumma samm,
På en kulle låg så sött
Prestens lusthus rosenrödt.
I en grantopp, rak och hög,
Satt en stång med tupp och flög.
Gröna bryggan låg så sval,
Skuggad utaf björk och al.
Der satt presten sjelf så glad,
From som om han satt och bad.
Blåste Gefle vapens rök,
Log så godt, då ankbond dök;
Stundom sig om magen tog,
Då han såg hur gäddan slog.
Komministerns fru så rar,
En förträfflig gumma var,
Tycktes som om hon förstått
Pyssla om sig och må godt;
Fryntlig, liflig som en glöd,
Som en mossros trind och röd.
Isak, knubbig, liksom far,
Ett yrväder riktigt var.
Bäst han öfver ängen lopp,
Satt han i den högsta topp.
Byxorna med kalfskinn bak
Gjorde gagn på plank och tak.
Kyrkan var för täck att se
Med sin lummiga allé;
Kyrkogården gräsbeklädd,
Hvarje graf en blomsterbädd:
Utomkring och innanför
Var ett Gudshus som sig bör.
Prestens visthus var försedt!
Uj! ni skulle bara sett:
Korfvar, gåsbröst, spickemat,
Sötost, mjölk i tråg och fat;
Gräddan tjock, så man derpå
Kunnat uti strumpläst gå.
Gästfrihet var husets dygd,
Ständigt fräste gummans brygd.
Knappt man göra hann besök,
Förr’n man fick "en pipa rök".
Åt man aldrig än så tätt,
Fick man aldrig vara mätt.
Maken prestgård jag ej sett,
Fast jag tittat vidt och bredt.
Aldrig trodde jag, min själ!
Att en prest kan må så väl.
Om jag anat något slikt,
Hade jag till prest mig vigt.