Fallande blad/Brasan
| ← Månsång |
|
Arenafången → |
BRASAN.
DU fällda björk, som nu på härden lågar,
för dig är sommarsolen evigt släckt,
till dig ej längre sångarflocken tågar,
ej mer omsusas du af västanfläkt.
Förr stod du ung och stolt i svala dungen
med silfrad stam och krona i smaragd.
Din kronas prakt i drillar blef besjungen,
din stam med älskogsrunor blef belagd.
Men så kom stunden, som allt ungmod kväfver,
och lidande och offer blef din lott.
Och nu har svärtan tärt din hvita näfver,
och heta lågor du till kröning fått.
Blott skönhetssken din krona kunde sprida,
men dina flammors krans mig värme ger.
Från sol du gick att emot kölden strida.
Du offerskruden vann — och det var mer!
Snart i en ljusning som från vårens timma
din aska skall likt silfver glänsa fram,
och däri skola sen små gnistor glimma
som älskogsrunor i en silfrad stam.
Och stilla skall du för min blick försvinna,
men stanna dock som glöd i luftens våg,
likt ädla hjärtat, se’n det slutat brinna,
bor kvar i sina käras värmda håg …
Till meteorer andra må sig höja!
Jag brasan vill bli lik min lefnad lång
och slockna stilla och som värme dröja
i något bröst, som eldats af min sång.