Fallande blad/Källan i fjärran
| ← Gamla julgran |
|
Kungligt namnchiffer → |
KÄLLAN I FJÄRRAN.
DÄR låg en stilla källa
i ödemarkens sand,
och mången planta härligt
sköt upp vid hennes rand.
Vid brädden mången fiber
drack rikt ur hennes våg,
och gifmildhetens skimmer
utöfver källan låg.
Men stundom drog ett vemod
sitt flor kring bölja klar,
och väna blomsters spegling
ej längre källan bar:
hon såg i dyster hägring
en fjärran lund af palm,
halft vissnad och förtorkad
i ökenluftens kvalm.
Och mången suck ur djupet
då steg mot synen opp:
till dessa fjärran nejder
ej nådde hennes lopp;
och ej hon lunden kände,
hon såg dess bild allen,
och bilden själf var svunnen,
när Samumvinden hven.
Men svala ångor höjde
sig snart ur hennes sköt,
och hennes milda längtan
till moln dem sammanslöt.
Och se’n kom aftonfläkten
och förde molnet hän,
och molnet göt sin svalka
på öknens vissna trän …
⁎
Min vän! Du sörjer öfver,
att du ej hjälpa kan
en okänd sorgens boning,
dit blott din aning hann;
att ej ditt guld kan lindra,
där kvalet dock är störst;
att du månd fjärran vara,
som våg vid lundens törst.
Så hör: i andevärlden,
som här på jordering,
hur allt än må fördunsta,
förintas ingenting!
Hvarhelst ett mänskohjärta
för de elända slog,
var viss, dess lust att lisa
till kvalda bröst dock drog …
Så skall din hjälparlängtan,
som steg för okänd arm,
ta form af lugn förtröstan
och fly till sorgfylld barm.
Så skall din lust att lisa
åt fjärran nöd ge hopp,
som källan lifvar lunden
med molnets svala dropp.