Fallande blad/Kvarnstenen
| ← Höstguld |
|
Månsång → |
KVARNSTENEN.
SOMT på hälleberget föll;
men det föll förgäfves.
Klippan ej sitt korn behöll.
Och blott suckan häfves
år från år ur bergets barm.
Vind bjöd svalka, sol brann varm,
molnet gaf sitt flöde:
klippan jämt stod öde …
Vida tegar rundt omkring
buro rika skördar.
Hälleberget ingenting
odlarn återbördar.
Men hvar gång han skäppan tog
och sitt korn mot klippan slog,
skälfde hon för sådden
— som för haglet brodden.
Kom en dag då sprängarn dit
och vid berget dröjde,
strödde sådd af dynamit
i hvart djup, han plöjde.
Säde slikt bar frukt på stund.
Och från hällebergets grund
rämnad klippa rördes
och från fältet fördes.
Mejseln hugger, släggan slår,
och graniten brister.
Klippan, slagen sår vid sår,
sina kanter mister.
Så hon sändes ut en dag,
läkt från alla hårda slag
och all vanmakts pina,
att som kvarnsten hvina …
Nu, sen hårdhet formen fått,
är den mäktig vorden.
Kvarnsten like blef i lott
till den goda jorden.
Klippan efter bister tukt
gifver nu en härlig frukt;
korn, som nu sås neder,
hon åt odlarn reder.
Och det susar fram en sång
under kvarnarbetet,
mera skön än västans gång
bland det mogna hvetet:
»Döm ej berghårdt mänskobarn!
Det blir sten i tviflets kvarn
— tviflet, som till näring
reder trones äring …»