Fallande blad/Höstguld
| ← Älfdans |
|
Kvarnstenen → |
HÖSTGULD.
LIFVETS träd ej mer är grönt,
hur än skalden kvad.
Nu dess gamla stam står krönt
blott af gula blad.
Sällan jublar där en röst,
sång där knappt har huld.
Lifvets träd står nu i höst,
bjuder endast — guld!
Dock man är för färgen blind
och för höststorm döf,
håller den för lyckans vind,
som slet mest med löf.
Se blott trängseln på hvar fläck!
Hör hvad kif och rop,
där man kappas att i säck
samla löfven hop.
Sen det ängsligt bär åstad,
och till senan natt
smeker man hvart skrumpet blad
som sin högsta skatt,
märker ej dess arma glans,
ej dess bittra gift,
mister, dårad, vett och sans,
glömmer hem och grift …
O, att jättestorm må gny!
Upp, du världstornad!
Upp att feja grenen ny
från hvart visset blad!
Sista löf ur kronan rif!
Och till dvala bjud!
Och åt nakna trädet gif
is och snö som skrud!
Då vid vinterns kalla hot
släktet skall stå fram
och i ånger lofva bot
omkring sköflad stam.
Kärlek sen ur världens fall
skall sig höja skönt.
För den solens rika svall
lifvets träd blir grönt …