Farmor och vår Herre/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
Och ännu denna samma afton får hon besanna den för femtioelfte gången. Ty bäst hon ligger där och tar sig i örat och påtar på den stora näsan och funderar på morgondagen, stiger Emma in och anmäler: Barnen. August har kört med landån till stationen och hämtat Axel och Frida. Nu är de här. Farmor sätter sig upp.
Barnbarnen? säger hon.
Nej, det finns inga barnbarn i landån.
Inte Lill-Axel heller?
Inte han heller.
Nej, det kan jag tro, säger farmor. Eftersom de lofte mig!
Hon tar sig en funderare.
Säg dem, att jag redan läst min aftonbön.
Det betyder, att de inte får träffa henne i kväll. Ett gammalt ord och regel bjuder, att man inte ska tala med folk, sen man läst aftonbön. Ho vet, vem som stiftat den lagen? I bibeln är den inte nämnd. Den är klok i alla fall och farmor följer den. Ibland gör hon undantag. Men eftersom barnbarnen inte voro med, gör hon inte något undantag den här gången.
Gå din väg, säger hon åt Emma, tillägger:
Figur!
Hon lägger sig ned och försöker att somna bums och på trots. Hon är gruvligt retad. Ty detta är rena elakheten.
Hon måste tänka på någonting annat, om hon alls ska somna den natten. Men allting retar henne. Vår Herre först och främst. Och sen gården och barnen. Och sen Jonathan och Gabriel. Och gården igen och alla pigor, som varit i gården. Och Axelsson. Och Sannapojkar och johannisbergare, de äckliga ungarna. Och Grundholm. Och gården igen och alla Borckarna som åto sig stinna vid hennes bord och kallade henne »lilla svägerskan». Allting retar henne.
Ska hon få sömn och lugn och ingenting som kan reta gallfeber, måste hon gå till de allra första tiderna, då hon satt på stenen bak stugan och hörde klockorna ringa i Lillhammar. Det är lugnt. Och fader Storm själv dyker upp och står där i hörnet som en annan gammal Moraklocka med svart fodral och vit urtavla. Han mäter tiden, tar fram sin näverdosa och snusar upp minuterna. Och den gamla sömntanken tickar fram:
Vad skulle gubbstackarn haft slantarna till? Tro det? Det var väl något särskilt, kanske. Brännvin? Snus? Krut? Ull? Läder?
Hon går igenom hela listan med enkla förnödenheter, glömmer dagens bekymmer och somnar.