Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Och ännu denna samma afton får hon besanna den för femtioelfte gången. Ty bäst hon ligger där och tar sig i örat och påtar på den stora näsan och funderar på morgondagen, stiger Emma in och anmäler: Barnen. August har kört med landån till stationen och hämtat Axel och Frida. Nu är de här. Farmor sätter sig upp.

Barnbarnen? säger hon.

Nej, det finns inga barnbarn i landån.

Inte Lill-Axel heller?

Inte han heller.

Nej, det kan jag tro, säger farmor. Eftersom de lofte mig!

Hon tar sig en funderare.

Säg dem, att jag redan läst min aftonbön.

Det betyder, att de inte får träffa henne i kväll. Ett gammalt ord och regel bjuder, att man inte ska tala med folk, sen man läst aftonbön. Ho vet, vem som stiftat den lagen? I bibeln är den inte nämnd. Den är klok i alla fall och farmor följer den. Ibland gör hon undantag. Men eftersom barnbarnen inte voro med, gör hon inte något undantag den här gången.

Gå din väg, säger hon åt Emma, tillägger:

Figur!

Hon lägger sig ned och försöker att somna bums och på trots. Hon är gruvligt retad. Ty detta är rena elakheten.

Hon måste tänka på någonting annat, om hon alls ska somna den natten. Men allting retar henne. Vår Herre först och främst. Och sen gården och barnen. Och sen Jonathan och