Fataburen/1911/Ett nytt bidrag till julgranens historia
|
Ett nytt bidrag till julgranens historia.
Om julgranens första framträdande i vårt land föreligga ytterst få anteckningar. I allmänhet har man dock ansett, att den först omkring år 1820 börjat uppträda i vårt land, och den i Fataburen 1909, sid. 249, lämnade uppgiften om att julgran år 1817 förekommit på godset Trestena i Västergötland — och då troligen för första gången därstädes — var då den af oss kända äldsta tidsuppgiften. I Nordisk Familjeboks senaste upplaga finnes emellertid i artikeln Jul uppgift om att julgran förekommit i Sverige redan så tidigt som på 1700-talets midt. Enligt af artikelförfattaren, dr R. Geete, välvilligt lämnad upplysning är källan till denna uppgift att finna i af Carl Trolle Bonde år 1895 utgifna »Anteckningar om Bondesläkten».
I dessa af riksrådet och ambassadören, grefve Carl Bonde efterlämnade och af sonsonen utgifna dagboksanteckningar återfinnas i serien I, sid. 13 följande passus: »Sådana förhör[1] företogos i synnerhet hvar julafton, och sedan jag genomgått denna skärseld, hvarvid min k. moder och systrar, samt informator voro närvarande, blef dörren öppnad till matsalen, som var helt illuminerad af en gran med på qwistarna bundna vaxljus, och däromkring voro våra julklappar uppstädade på bord.»
Som grefve Carl Bonde, hvilken var född år 1741, år 1748 erhöll informator, hvilken ledde hans studier i hemmet intill år 1854, då han reste till Uppsala, så torde tiden för ofvanstående skildring kunna sättas till omkring år 1750, och då familjen Bonde under denna tidsperiod brukade tillbringa vintermånaderna på egendomen Björnö, kan man med all säkerhet antaga, att ofvannämnda julfirande ägt rum på Björnö, som ligger i Frötuna hd i Uppland.
Den år 1817 omtalade granen var, förutom att den var prydd med vaxljus, äfven behängd med konfekt och russin, å den af Bonde omtalade granen synes däremot endast vaxljus hafva förekommit.
Louise Hagberg.
- ↑ Flera gånger om året anställdes med Carl Bonde stränga examina utaf fadern, riksrådet grefve Gustaf Bonde, hvilken icke sparade några föreställningar för att hos sonen väcka lust och begär till lärdom.