Här i kupan bor Fattigstu‐Mina,
hon står i flustret och kisar
mot aftonsolen, och tänderna skina,
här bor hon samman med andra hjon,
som ej äro skönare
än hon.
De bo här i kupan, fyra visar,
utan arbetsbin, utan drönare.
Här i kupan bor Fattigstu-Mina
bland de andra bina.
Det händer att hjonen drabba ihop,
då fylles stugan af vilda rop,
där ligger en klunga på golfvet och klöses,
den droppar af blod då den upplöses.
Den ena efter den andra far
mot rummets hörn, och armarna hvina,
men den som står segrande kvar,
det är Mina.
Hur är hon då vuxen, denna kvinna,
som alltid lyckas att vinna?
Hennes ansikte är som en vittrad sten,
hennes hår är groft som starr,
och brunt som vissnad barr,
hennes öga är slött,
hennes kropp har mycket litet af ben
och ännu mindre af kött.
Men ändå,
när ropen yra i rummet som sand
och tofflorna slå,
så att hela stugan bäfvar,
och när hela luften haglar
af knutna, hårda näfvar,
då har hon en gifven trumf på hand:
sina naglar.
Hon är glad i kampen, Fattigstu-N1ina,
hon är lycklig då som en ung mor,
och klart hennes tänder skina,
hennes värld är hög och stor;
men då det blir tyst ibland stugans hjon,
blir världen genast trängre,
då är det inte nåt roligt längre.
Det är väl så
för människan här i tiden:
något måste hon hitta på,
som inte bara är till för trefnad,
men som kan ge lyftning åt hennes lefnad.
Detta något har sin gifna trumf,
hon lefver sitt lif i ständig triumf.
