Sen är det Fattigstu‐Fia, som bor
i samma stuga och samma rum.
Hon är mycket mager
och mycket bred och stor
och manlig och hård i hvarenda tum,
men inte fager.
Då kvinnorna stöta ihop till kamp
med skri och stamp,
då gläds också hon och har fest.
Det är skriet och skrålet,
som hennes hjärta förnöjer mest,
för hon har det bästa målet.
Man ligger på golfvets gråa trä
med bröst mot bröst och knä mot knä,
man flämtar och flåsar och frustar,
man släpper loss sina bundna lustar,
man klöses och rifs,
man täflar i att stampa och skria;
då märker Fia
sin segrande starka röst,
då fylles af fröjd hennes breda bröst,
och hon trifs.
»Pressa era strupar så mycket ni vill,
skräna så godt ni förmår, godt folk!
Det tjänar ingenting till,
jag segrar ändå med mitt mål.
Min stämma är som den skarpaste dolk,
som den skarpaste dolk af stål.
Om också jag stupar blodig om pannan
så blir jag dock inte kväst,
för det är af mig och ingen annan
som de ska höra lagen läst,
det ä jag som är deras föresyn,
deras goda präst,
min stämma ljuder kring hela byn,
det är jag som är bäst,
det är endast mig man hör.»
