Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans/A2Sc10
| ← Actus II Scena IX |
|
Actus II Scena XI → |
Actus II. Scena X.
Nisse. Jösse. Pelle.
Nisse.WÅr Junkar begynner fast vppå,
At sigh vppå alla konster slå.
Doch troor jagh at altsammans fast,
Slipper i skarnet medh een hast.
Om jagh den Bussen känner rätt,
Snart blifwer han leedze och mätt.
Jösse.Om thet slätt intet twifwelsmål är,
Så ostadigh ingen finnes här.
Tyjo anslagh han på timman börier,
Och doch ingen ther aff fulföljer.
Pelle.Tooket war och det han sigh förhänder,
Togh alla thesse Mästrar i sender.
Ingen fruckt der i förwist skaffar han,
Eller så nogh på een dagh vthstå kan.
Ty then som hafwer många jern för händer
I eelden, han någre wisserligh bränner.
Nisse.Men hwadh wilie wij ther säya aff?
Helfften aff Penningar han strax gaff,
Och tänker ey hwadh som henda kan,
Om sigh försäkrat är ingen man.
Siukdom och Dödh kunne oss wäl finna,
Så wäl borto, som i Landet inne.
Jösse.Jagh troor och om thesse Mästrar illa,
Som låtes wara klooka och gilla;
Sin konst the öfwer alle man
Berömde så, at thet war skam.
Doch thetta är min meening heelt,
Och slår migh nästan aldrigh feelt:
At the som lijtet i wärcket kunna,
Skreppa och hafwa mäst aff Munnen.
Pelle.Lät honom försökia, lät så tagas,
Som honom det hälst tyckes behaga.
Någen godh rådh wij finna kunne,
At oss ey brister Brödh til Munne.