Siukdom och Dödh kunne oss wäl finna,
Så wäl borto, som i Landet inne.
Jösse.Jagh troor och om thesse Mästrar illa,
Som låtes wara klooka och gilla;
Sin konst the öfwer alle man
Berömde så, at thet war skam.
Doch thetta är min meening heelt,
Och slår migh nästan aldrigh feelt:
At the som lijtet i wärcket kunna,
Skreppa och hafwa mäst aff Munnen.
Pelle.Lät honom försökia, lät så tagas,
Som honom det hälst tyckes behaga.
Någen godh rådh wij finna kunne,
At oss ey brister Brödh til Munne.
Actus II. Scena XI.
Acolast. Nisse.
O Huru stoort förtreet thet är,
Lära här Exercitier!
Ty heela Morgonstunden godh,
Tå jagh hälst wil wara i roo,
Och liggia vthi Sömpnen sööt,
Vnder Dunbeddan warm och blööt;
Måste jagh först til Juristen gåå,
Och sedan tå dancka ther ifrå,
Strax bort til Fäcktemästaren,
Der ifrå til Dansemästaren.
Och så jagh kan ey wäl i hwset komma,
Förän Språkmästaren är för mig hemma.
Der hoos wår gode Berijdare,
Fåår migh een hwijngalen springare,
