Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans/A5Sc4
| ← Actus V Scena III |
|
Actus V Scena V → |
Actus V. Scena IV.
Acolast.
SEe, alla dagar min plåga och wee,
Til tager och wäxer nu meer och meer.
Min Armodh tager öfwer hand,
Hwem är den som migh trösta kan?
Kläderne äre tagne frå migh,
See, Maaten feelas och til mitt Lijff;
Aff allom är jagh hussat och skussat,
Rätt så hafwer nu migh Werlden pussat.
Hwadh skal nu migh til råda wara,
Skal jagh här låta Lijfwet kära?
Ty thenne hunger jagh ey vthståår,
Jagh dör om jagh icke äta fåår.
Til Bonden tör jagh migh intet wända,
Aff Helfredh är jagh ock illa nämbder.
I Staden jagh ingen gunst finner,
Kan skee jagh der Fängelset winner.
Någet Handwärck jagh icke kan,
Och Tiggestafwen fatta an.
Hwadh skal jagh tå nu på tänkia doch,
Vnder thenne Bedröfwelsens Ook?
Långt är hem til mitt Fädernesland,
Och ingen tröst jagh der finna kan.
Brutit haar jagh min Faar emoot,
Som war doch migh aff Hiertat godh.
Slächt och Wänner willia migh ey see,
Alla göra aff migh Spott och Spee.
Derföre ehoo hälst wara kan,
I tijdh och timme betänkia han,
At han denne här Werlden bruker så,
Det han på henne ey sitt datum slår.
Ty Vngdom kan och snart förflyta,
Det myckna kan och blifwa lijtet.
Ey stoor Härkompst, ey ädel blodh
Här hielpa kan, eller frijskt modh.
Lyckan alt sådant wänder brått,
Som thet medh migh är händt och gått.
Sidst, hwad skal nu mitt råd här wara?
Skal jag som Watn om Steenar fara?
Hwem weet, om jagh nu kommer heem,
Jagh fåår min Faders gunst igen?
Jagh begärar ey annat än thet,
At niuta een ringa Dränge rätt.
Ty hans Son kan jagh ey meer kallas,
Som haar migh så skamligt förhållit.
Intet doger nu oförsökt,
Sålunda haar migh lyckan späckt.
Therföre jagh til Hafwet gåår,
Kan hända jagh ther Skeep kan fåå.