Finnen (Sommelius)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ney
Samlade dikter af G. L. Sommelius
av Gustaf Lorentz Sommelius, Christoffer Eichhorn

Finnen
Veteranen  →


[ 161 ]

Finnen.

 
Det var en tid, då äran öfvervägde
 Guld och flärd,
Och knekten henne dyrt förvärfvad ägde
 Med blod och svärd.

Den tiden dock, kamrater, är förliden
 Se'n många år,
Och, hemma vissnad, trånande i friden,
 Soldaten går!

Men tacka vill jag, när, med fällda lansar
 Och man mot man,
Vi gingo på, — och klingan friska kransar
 Af lager vann.

Det var en tid att lefva för soldaten,
 Som byte tog
Och ej för tobaksskillingen och maten
 Fienden slog

[ 162 ]

 
I skogens bryn omkring de tyska fälten,
 Så klar och grann
Och högröd, under natten ibland tälten
 Vår vakteld brann.
 
Ömt gnolade rekryten kärlekssånger
 Om älskad mö
I dunkla dungen, ofta sista gången
 Förr'n han fick dö.

För Finlands frihet tågade vi sedan
 I strider ut;
Men ack, vår lycka, redan i sitt nedan,
 I dem tog slut.

Och förr vi ryssen likväl nederlade
 På blodig stig.
Vi lefde lifvets skönsta lif och hade
 Hvart år ett krig!
 
Se'n ej vid Sveaborg — o gamla minne! —
 Jag fick min graf,
Så småningom, som gäckadt hopp, mitt sinne
 Har tynat af!