Finnen (Sommelius)
| ← Ney |
|
Veteranen → |
Finnen.
Det var en tid, då äran öfvervägde
Guld och flärd,
Och knekten henne dyrt förvärfvad ägde
Med blod och svärd.
Den tiden dock, kamrater, är förliden
Se'n många år,
Och, hemma vissnad, trånande i friden,
Soldaten går!
Men tacka vill jag, när, med fällda lansar
Och man mot man,
Vi gingo på, — och klingan friska kransar
Af lager vann.
Det var en tid att lefva för soldaten,
Som byte tog
Och ej för tobaksskillingen och maten
Fienden slog
I skogens bryn omkring de tyska fälten,
Så klar och grann
Och högröd, under natten ibland tälten
Vår vakteld brann.
Ömt gnolade rekryten kärlekssånger
Om älskad mö
I dunkla dungen, ofta sista gången
Förr'n han fick dö.
För Finlands frihet tågade vi sedan
I strider ut;
Men ack, vår lycka, redan i sitt nedan,
I dem tog slut.
Och förr vi ryssen likväl nederlade
På blodig stig.
Vi lefde lifvets skönsta lif och hade
Hvart år ett krig!
Se'n ej vid Sveaborg — o gamla minne! —
Jag fick min graf,
Så småningom, som gäckadt hopp, mitt sinne
Har tynat af!