Ney (Sommelius)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tambourmajoren
Samlade dikter af G. L. Sommelius
av Gustaf Lorentz Sommelius, Christoffer Eichhorn

Ney
Finnen  →


[ 149 ]

Ney.

  
En lägrets son, som fostrad är i striden,
Jag efter bragder endast räknat tiden
Och skötte inga andra hvärf än krig;
Jag låg i lindan och såg tjust på lansen,
Den späde log förnöjdt åt vapenglansen,
Sitt första fjät han tog på farans stig.

Jag bloddop fick, en sköldmö var min amma,
Det första ljus, jag såg: en vaktelds flamma,
Det första ljud, jag hörde: trummans ljud.
Min kudde var en hjelm, barnkammarn tältet,
Och skolan gick jag genom på slagfältet;
Om ära var min första bön till Gud.
 
En hästrygg var min vagga — längs valltrappen
Jag låg och höll mig fast. På sadelknappen
Min unga hjerna slumrade i frid,
Fast än i têten, än i eftertroppen
Min hingst sqvadronen följde i galoppen,
Så jord och himmel gungade dervid.

[ 150 ]

 
Så tätt som hylsan sluter sig till knoppen,
Och troget som en skugga följer kroppen,
Jag Corsicanen och hans örnar följt.
Hvart hinder klyfde jag som böljan svanen,
Jag som en öfversvämning, som orkanen
Min stråt med aska och ruiner höljt.
 
Min gördel blänkte som Orions bälte;
Som snö för solen, för min eldblick smälte
Hvar kraft, som opp ur stoftet ögat hof.
Än för eröfrarn ingen folkrätt gällde:
Hans lag är våldets, centnertungt hans välde,
Och som vampyren sög jag ut mitt rof.

Jag folken tvang till tystnad med min glafven;
De valet egde mellan den och grafven.
Till typ för staters form vardt min kasern.
Jag frihetsandan späkte med hvar seger,
Hon mördades, som Wallenstein i Eger;
Sjelfkänslan slog jag som en tjuf i jern.

All öfverlägsenhets behof är styra:
Den trängtar opp till skyn med feberyra
Och skyr ej medel, offer eller rôle.
Högasiens lejon, öknarnes hyæna,
Huss, Luther, Cromwell, hjelten på Helena
På skilda banor afsett samma mål.

[ 151 ]

 
Italiens folk och Tysklands för mig blödde,
Med menskokött jag luftens korpar gödde,
Mitt tåg strök framåt som en syndaflod.
Jag slagtade med kulor och med bomber;
Med lik jag kunnat fylla katakomber
Och dränka hela Babels torn i blod.

Som meteorer mina bajonetter
Vid Jena glänste och på Lützens slätter,
Hvar lagrar växte i arméens spår.
En gåta fruktan var, en fabel sorgen:
För gardets lycka kejsarn stod i borgen,
Och segerns balsam läkte våra sår.
 
Men föllo fransmän än som strån för svärden,
«Te Deum» sjöngo de på himmelsfärden,
Mot molnen ryktet stack som en raket;
Den lefvande fick kors och pris den döde.
Vi trodde på ett oundvikligt öde
Och på de stupades odödlighet.
 
Soldaten var mig kär, ty blindt han lydde;
Hans äras dag i mina ögon grydde,
Min röst för honom var oraklets röst.
Jag höjt opp masken, som i jorden krälar,
Väckt dygd i låga, mod i fega själar
Och känslans eld i marmorkalla bröst.

[ 152 ]

 
Att se dem offra sig för mig, förtärde
Af pinor dö, det voro stunder värde
En lifslängds lugn och själens salighet.
(Ah, dessa vanstäldt blodiga ansigten!)
Låt packet tro dem dö för det och pligten:
Det sker för anden, som dem elda vet!

Det snillet är, som gjuter lif i formen,
Som leder strömmen, som ett åskmoln stormen,
Och pligten är en lackfernissa blott
Att hölja egoismen: bayaderen
För guldet dansar, franska grenadieren
För kejsarn, ej för folket klädde skott.
 
Dör krigarn väl, se'n afunden slet bandet
Emellan hjeltarna och fosterlandet,
För staten, för hvars räddning ärr han bär,
Som, att dem skyla, knappt en skjorta äger,
För krämarn, som hans bröd på guldvigt väger,
Och i hvars öga han en nagel är?
 
Mitt arma Frankrike! Europa skattar
Din lifskraft som en bistock — och hånskrattar,
Slugt ärans härold afskedspass man gaf.
De blad för blad din lager sönderplocka;
Du låter handskas med dig som en docka
Och piskas tåligt som en negerslaf.

[ 153 ]

 
Vårt herradömes ståtliga emblèmer,
Jernkronor, fanor, höga diademer,
Hans kejserliga örnar, gyllne bin
Fått lemna rum på väggar, tak och tiljor
För legitimitetens hvita liljor,
Dess ordenshyenden och helgonskrin.
 
Tack vare London, Petersburg och Wien,
Som svampar frodas aristokratien,
Och emigranter rycka in «en corps»;
Fältlifvets trots är utträngdt af hoftonen,
Och allt — hvad båtar väl revolutionen? —
I gamla vanors nötta hjulspår går.
 
Muskerade och pudrade marquis'er
Sig sola nu i kejsarns Tuilerier
Och buga sirligt i hans kabinett.
En svärm af «gammal adel» sig församlat
Der, som Empirens hederssablar skramlat,
Och hans marskalker rört sig «rätt och slätt».

Blott kammarherrenycklar och prestkappor
Hvarandra korsa i palatsets trappor,
De alla dynastiers legohjon;
På marskalksalens mjuka sammetsmattor
Abbéer smyga sig på tå som kattor,
Och biktstoln står i fonden som en thron.

[ 154 ]

 
O ve, de allierades arméer!
Jockeykostymer och kosacklivréer
Bjärt hvimla i hans nyss utrymda borg;
Men kejsarns kämpar, hans napoleonider,
Som ädelt blödt likt lejon i hans strider,
Med sina lagrar flyktat och sin sorg.

Det var sublimt, når gardet tog afskedet,
Petit gret blod, gardisten steg ur ledet,
Och passagerarn på «Bellerophon»,
Med lidelse slöt örnen till sitt hjerta,
Som re'n till hälften brustet var af smärta,
Och kysste fogelns guldnäbb än en gång!

O fosterland, ett tomt, ett haltlöst smicker:
Despoten märg ur folkets ryggrad dricker
På thronens höjd, i ödmjukhetens grus,
Ehvad från slott han herrskar eller koja
Med smekord, magtspråk, bulla eller boja,
Om han bär mantel, kåpa eller blouse.

Pariserkänslan växlar, hon fördömmer
I morgon det, som hon i dag berömmer:
Hon som en sköka opålitlig är.
Än drar hon den, än den på segervagnen;
Hon är lättrörlig, flygsand lik, lik agnen,
Och blossar och släcks ut som ett begär.

[ 155 ]

 
Enthousiasmen lefver för sekunden,
Den föds den ena, dör den andra stunden;
Opinionen murar opp i hast
Vendômekolonner eller barrikader,
Den hvisslar än, än ger den serenader
Och lyder som en flöjel vindens kast.
 
Om några lustrer skall af hurraropen
Marsfältet darra — och den tjusta hopen
Hans kista kyssa, dyrka som en gud
Hans kalla kropp, — skall jublande åkalla
Sin halfguds ande, bäfvande knäfalla
För ett benrangel, svept i kejsarskrud.
 
Fast blodet i likkällarhvalfvet svalnar,
Och hjeltestoft som annan aska falnar,
Hans urna krossas, vapenskölden bräcks,
Hans rykte föds på nytt hvar gång det qväfves;
Det trampas kan, det mörda är förgäfves:
Ej slocknar månan, fast hon molnbetäcks!

Ha, det är sannt, i morgon skall jag sluta,
Le brave des braves skall dö — och fransmän skjuta.
Jag drömt. Dæmoner, — lemnen mig i ro!
Gestalter ser jag: det är gardets spöken!
Jag skönjer dimmor. — Ah, det är krutröken
Från Ligny, Leipzig och från Waterloo!

[ 156 ]

 
Jag är beredd, — jag kunde dö nu genast,
Och darrar jag, det är af köld allenast.
Snart midt igenom lystna dårars svall
Med upprätt hufvud går jag sista marchen;
Och får jag, sjelf jag kommenderar chargen,
Som Moskwas hjerta genomborra skall.
 
Jag och Murat, exkejsarns favoriter,
En efter annan stumt i gräset biter;
Den tjocka, gästa surdegen Bourbon,
Som snöpligt flytt för mig ur sina stater,
Tål fjäskar blott omkring sig, ej soldater,
Som äran fostrat och Napoleon.
 
En «helig alliance» bör ha martyrer
Så säkert, som en invalid blessyrer;
Tortyren är ju all försonings grund?
Att Gud så ville, kommer mig att rysa:
Den tro, som, facklan lik, mig skulle lysa,
Af tvifvel flämtar i min sista stund.
 
Ney utan motstånd faller som en ceder;
Det kostligt är, men jag förlåter eder,
I lumpna trådar i min nornas hand!
Er ånger skall, för sent, min ofärd hämna
Och åt mitt namn den ära återlemna,
Som dyrt jag köpt vid Borodinos strand.

[ 157 ]

 
Ej var det jag, som Frankrike förrådde!
Den träde fram, som till en lögn förmådde
Ney, vapenlyckans främste gunstling; men
Det Ludvig var, som flydde fegt och ljugde:
Jag fann, att hjeltar ej han styra dugde,
Och så min afgud tro jag svor igen.

Jag Ludvig gaf min ed. Mitt kräk, som trodde,
Att Galliens lugn på en Bourbon berodde!
O Gud, min svaghet jag för sent begret.
Jag är högmodig öfver löftesbrottet,
Och han vill hämnas! — Må han råga måttet
Utaf sin ätts oefterrättlighet!

Hans dödsbud är — så skarpsint var monarken —
Välkommet, som olivens löf i arken;
Jag hellre som sanct Laurents trår på glöd,
Än i hans slaftjenst sliter mina sulor,
Och smälter förr hans halfva dussin kulor,
Än tuggar tacksamt på hans nådebröd.
 
Till en varnagel man att dö mig dömde,
Men att ej död är straff, man dervid glömde;
Storskrifvarna i Metternichs bureau
Soldatfilosofien lärt sig illa,
Som inte fatta, att en qvaf vindstilla,
Långpina blott är hämnd på en héros.

[ 158 ]

 
Om orons furier ej begrepp de ega;
Kör åskan väl för sold, går sjön för lega,
Ār maklig hvila stormens tidsfördrif?
O, flyga falkar väl af egennytta
Helbregda ut och återvända lytta?
Nej, kamp ett vilkor är för kraftens lif.

Mitt öde ibland stjernorna står skrifvet
Oryggligt; ej det ändras kan i lifvet:
Om några timmar Elchingen är mull,
En stelnad kropp, ett stinkande, förskräckligt
Exempel på förintelsen, ett äckligt,
Ihåligt lik, en klump af maskar full.
 
Min skalle slängs bland pöbelns ben; — min hjessa
En lager borde kröna, att som dessa
Hon ej må skuffas utan all försyn.
Hvem eljest vet, om den höghvälfda pannan
Just Ney har tillhört eller någon annan?
Hvem aktar den som en klenod i dyn?
 
Välkomna, gamar! Dödssignalen ljuder!
Det öppen taffel är — och Ney, som bjuder.
Mitt herrskap, festen yppig blir och rik.
Först fråssen sjelfva, flygen se'n med resten
Och maten ungarna i edra nästen
Med hvar sitt refben af marskalkens lik.

[ 159 ]

 
Vive le roi! Krigsmän till mästersvenner!
I fordom fäktat med mig, — tror jag, — vänner!
Jag vet ej rätt, — jag irrar mig kanske.
Jag känner dragen, uniformen inte.
Jag helveteskolonnen mig påminte;
Mais, quelle gloire! Ces jours, ils sont passés!
 
Barn, gråten ej! — Det är emot krigstukten.
Fängkrutet bränner ej, om I det fukten;
Och klicken ej, — det är min sista bön!
På mitt samvete tynger nog af tårar.
Eröfrare, — vi ärelystna dårar!
Förbannelse och qval är all vår lön.

I dödens dalar gagnar ingen bindel,
På lifvets höjder får man snarast svindel.
Med öppen blick jag alltid faran mött;
Ej har jag segrat med förbundet öga?
Det franska äran skulle båtat föga,
Om som en blind i mörker jag förblödt.
 
Så herrligt går han ned, den sista solen!
Som den länspligtige för herrskarstolen,
Han sjunker djupt och tillber ljusets far,
För hvilken allt är intet, som befaller,
Att intet varder allt — och till vasaller
Båd' tid och verld och evigheter har.

[ 160 ]

 
I himmel eller afgrund, hvar jag vaknar,
Mitt stolta, sköna Frankrike jag saknar,
Fast jätten man i kedjor nesligt lagt
Och Jofurs örn från Seinens stränder röfvat,
Der bragdens genljud fordom åskans döfvat,
Och blixtens glans släckts af triumfens prakt.
 
God natt, kamrater i det låga tjället,
I Ludvigs slott, i Invalidhotelet!
Jag vet, I bedjen för min arma själ.
Må Gud af nåd den i sin allmagt frälsa!
Bayard, Turenne och Kleber skall jag helsa.
Mitt stolta, sköna Frankrike, farväl!