Fiskaren på Kinnekulle
| ← Pirum |
|
Sotarne → |
Solen allt re’n öfver kullens topp
Tittar i dalen, der dimman sig lägrar;
Vädret blir vackert i dag — godt hopp! —
Lukas är blå och Leckö-slott hägrar.
Der bort på Ön,
Som lyser så grön,
Väntar mig lön,
Om jag far öfver sjön.
Ack, om det ville gå fort ändå!
Långt är det dit öfver fjärden den blå.
Ifrig i hågen jag lägger från land,
Vassen sig bugar för gungande stäfven;
Fiskarne stimma på grund… en and
Far som en pil ur den susande säfven;
Men öfver blå
Små vågorna slå
Lommarne grå
Sina vingar och spå
Sjögång på djupet, och derför, min båt,
Flyg öfver hoppande vågor ditåt!
Hej, så det går på min klara sjö,
Skummet så högt öfver relingen stänker,
Dimmorna skingras… se der Kållands-ö!
Trufve i lä! … och söderut blänker
Solen i sta’n
På torn och altan.
Endera da’n
Far jag med fader Jan,
Säljer på torget båd gädda och gös,
Köper en fästeduk se’n åt min tös.
Snart är det slut med seglatsen och, då
Springer jag… nej, jag vid fönstret vill stanna,
Lyss’, om hon sofver, och sedan — får gå! —
Ta’ mig en kyss. Ack, käraste Anna,
Du är mig kär
Mer än någon är;
Deruppå svär
Både jag och din Per;
Men om du sofver ännu en stund
Blir jag för alltid din trognaste kund.