Från Göteborg vi seglade och avsked tog av land
med skeppet Albert Wilhelm, vi voro sexton man.
Vi voro alla glada med raskt och hurtigt mod
vi lättade vårt ankar allt uppå Älvsborgs fjord.
Vi satte våra segel och vinden var sydost
och när vi kom till Vinga vi lämnade vår lots.
Så ila vi på böljorna med rask och dejlig fart
när vi kom till Skagen då ändra vind sig snart.
Då börjar stormen rasa och vinden blev sydväst
vad nu som skulle hända, det visste Herran bäst.
Ty stormen den tillväxer med tjocka och med snö
vi drevs mot norska kusten, där mången fått sin död.
Den tjugosjunde januari på natten klockan tre
förliste Albert Wilhelm, det måste nu så ske.
Ty ibland brott och bränningar vi låg ej över land
vi trodde livet borta varendaste man.
Sex män de fingo vila i böljorna de blå
men tänk vad sorg och jämmer, det kan ni väl förstå.
Det blev i den staden där de hemma är
när de ej mer få skåda dem som de haft så kär.
Tre av dem hade flickor, som i dem kära var
de andra tre de sörjdes av syskon, mor och far.
Kaptenen han fick dela de unga sjömäns död
en son han med sig hade han led och samma nöd
Och visan den är diktad utav en ung sjöman
som uppå några plankor blev räddad upp på strand.
Nu får jag tacka Herren för han mig frälst från nöd
en annan gång kan hända att böljan blir min död.
