Frey/1847/Notiser
← Sanscrit og Oldnordisk |
|
Notiser.
- En samling af bildbuggeri-arbeten och viggformiga inskrifter från trakten af Mosul, vid Tigris, nyligen uppgräfda genom Hr Layards försorg, i ändamål att öfverföras till England, hafva blifvit exponerade i Bombay, under Asiatiska Samfundets ledning. Deribland förekomma åtskilliga dels hela figurer, dels endast hufvuden af personer, föreställande konungar, ministrar, slafvar m. m. äfvensom några djurfigurer. De förstnämndes kläder likna dem i Persepolis, och de synas med temlig sannolikhet tillhöra den andra slägtledningen eller stammen af Assyriska konungar, hvilkas makt öfverändakastades år 608, då Ninive förstördes af Nebukadnezar och Darius eller Cynxares.
- Napoleons staty af grefve d’Orsay, som blifvit skänkt åt staden Ajaccio af furst Demidoff, har der blifvit uppställd i stadshusets stora sal, hvarest den kompletterar Musée Napoleon, som dit förärats af kardinal Fesch. Denna bildstod förmäles vara det första monument, helgadt åt kejsarens minne i hans födelseort.
- Tidningar från München omtala den berömde glasmålaren Mich. Sigism. Franks död vid den framlidna åldern af 77 år. Han ansågs i Tyskland såsom upplifvaren af sin konst der i landet, och var stiftaren af det kongl. institutet för dess odling i München. Hans målningar af ifrågavarande art äro många och ryktbara; och han är författare till lärda undersökningar rörande glasmåleriets historia.
- Konstföreningen i London har uppgjort plan till grundläggning af ett Nationalgalleri för Engelsk konst medelst allmänna frivilliga bidrag. Syftemålet är, att, om inkomsterna något år uppgå till en större summa, än nödigt synes för behofven, afsätta en reservfond till bestridandet af kostnaderna vid framtida expositioner och bereda Föreningen tillfälle att inköpa sådana konstalster, de der kunna anses värdiga att införlifvas med Nationalgalleriet, ehuru icke utförda under Konstföreningens speciella tillsyn och hägn. Den första af bemälde expositioner kommer att ega rum i nästa Juni månad.
- I något mer än ett års tid, eller under det korta loppet af fjorton månader, har i London funnits en välgörande stiftelse, det Tyska Hospitalet, som i utbredd och välsignelserik verksamhet torde ega få sina likar. Redan hafva mer än fyrahundra Tyska patienter från alla trakter [1] funnit boning, hjelp, vård och tröst i hospitalet, under det mer än tusende andra kostnadsfritt erhållit råd af läkare och nödiga medikamenter. Men värdet af en sådan stiftelse låter sig icke beräknas efter siffror. Blott de arma lidande, som åtnjutit meranämnde inrättnings välgerningar, blott de menniskovänner, som varit vittnen till dessa olyckliges sorgliga tillstånd och vårdande behandling, blott de, som veta att lifligt försätta sig i deras ställning, kunna behörigt inse och skatta värdet af en dylik anstalt i en stad sådan som London. Och då nu enligt intyg af alla de menniskovänner, som besökt stiftelsen, dess ändamålsenliga inrättning, de sjukas behandling af Tyska läkare, som med exemplarisk ifver deråt egna sin tjenst utan betalning, omsorgen för de sjukas intellektuella behof och den vård, som dem tilldelas af dertill enkom bildade Tyska sköterskor, om dagen ej mindre än om natten, samt den i anstalten herrskande ordning icke lemna någonting öfrigt att önska, så eger den ostridigt billiga anspråk på understöd och uppmuntran. En summa af vid pass 6400 p:d sterl. har hittills influtit i milda gåfvor, men torde dock ej på långt när förslå till de beräknade utgifterna. I anledning haraf hafva flera stiftelsens vänner föranstaltat en offentlig Bazar (fancy-fair) i nästk. Maj månad, hvaraf de lofva sig den bästa framgång, om flerfaldiga, i England särdeles högt skattade prof af Tyska fruntimrens konstfärdighet, smak och flit dervid kunna utställas.
- England och Wales, som år 1792 blott egde 35 obetydliga katholska kapell, hafva nu öfver 600, och deribland kyrkor, som i glans och storhet kunna mäta sig med Medeltidens dômer. De märkvärdigaste deribland äro Kathedralen i Birmingham och St. Georgs-kyrkan i London. Den förra grundlades 1839. Planen uppgjordes och byggnaden utfördes af den berömda architekten Pugin, som i det högst interessanta verket "The Contracts" framlagt sina principer för den Göthiska kyrkostilen. St. Georgskyrkan, som höjer sig i den ofantliga hufvudstadens lifligaste qvarter och nu är nästan fulländad, kan kallas ett mästerstycke af Göthisk byggnadsstil. Dess målade chorfönster äro en frikostig gåfva af konung Ludvig i Bajern. Utom denna kyrka hafva i London och dess omgifning under loppet af några år jemväl ett stort antal kapell, skolor, kloster och hospitaler uppstått. Enahanda företeelser med dem i trakten af London visa sig i Englands öfriga grefskaper: fattiga och rika ådagalägga samma nit och hembära i mån af sina tillgångar samma offer. Män, utmärkta genom sin ställning, förmögenhet eller lärdom, stå i spetsen för denna religiösa rörelse. Sålunda blef en stor del af de på sednaste tider uppbyggda kyrkor anlagd på enskilda, rika och förnäma familjers bekostnad. Detta nit sträckte sig äfven till seminarierna. Flera dylika anlades på senare åren i så storartad skala, att man knappt finner deras like i de gamla katholska länderna. För att främja detta nit samt gifva enhet och ihärdig kraft åt hela den katholska rörelsen, hafva flera samfund bildat sig, likasom ock England öfverhufvud är associationernas land. Dit hörer t. ex. the Society of Catholic Ladies, hvars ändamål är, att gifva de fattigare kyrkorna en passande inre utstyrsel, såsom altarprydnad, broderade fanor och messkläder. Markisinnan af Wellesley, hertiginnan af Leeds och grefvinnan af Stafford äro medlemmar af detta sällskap, som står under biskopens af London skydd (?). Vigtigare än det nyssnämnda, är det år 1838 af Dan. O’Connell och Charles Langdale grundade Metropolitan Catholic Tract-Society. Medlemmar af detta samfund äro alla katholska prester i Storbritannien och kolonierna; ordförande är lord Shrewsbury. Dess ändamål är spridandet af böcker och ströskrifter, dels af theologiskt-politiskt, dels af religiöst-upplysande innehåll, hvaremot den för sin nog mycket öfverdrifna bibelnitälskan bekanta London tract-society bildat sig. År 1842 hade den förra låtit utdela icke mindre än 162,000 religiösa ströskrifter i England och kolonierna. Flera ansedda lorder, äfvensom Daniel och John O’Connell samt många andra betydande män, äro ledamöter af detta samfund, som äfven bär namn af Catholic Institute. — På vetenskapens och den periodiska litteraturens område hafva katholikerna under de sista tio åren äfvenledes ådagalagt en utomordentlig verksamhet. Vi nämna här synnerligast "Dublin Review", som grundades år 1836 af Dr. Wiseman och Dan. O’Connell. Denna review, som utkom hvarje qvartal i ett starkt oktavband, är nu redan jemte Quarterly och Edinburgh Review den mest betydande vetenskapliga journal i Storbritannien, och förtjenar en större uppmärksamhet, än den hittills vunnit på kontinenten. Dessutom böra "Catholic Magazine", som månadsvis utkommer, men framförallt den polit. jurnalen "Tables" omförmälas. Denna utgifves i London och representerar katholikernas intressen med värma och talang. Bland öfriga större katholska litteraturverk på de sednare åren i England må blott anföras tvenne: ”det Katholska Bibliotheket” och Kenelm Digby’s stora verk. Det förra utkommer hos Charles Dolman och skall i en serie af band innehålla de Eng. biskoparnes och theologernes i 16:e och 17:e årh. skrifter. Hit höra t. ex. verken af sir Thomas Moore, af biskoparne Fisher och Gardiner, af kardinal Allen, af Harding, Sanders, Bristow m. fl. Den lärde Digbys verk bär titeln: "Mores catholici or Ages of faith", och behandlar med grundlig lärdom alla grenar af Medeltidens litterära, politiska och samhällslif. Det är skrifvet med en oerhörd användning af flit och studium af källorna, samt innefattar nu redan tolf starka band. — I början af Georg III:s regering räknades i England och Skottland blott 60,000 katholiker; år 1821 funnos der enligt officiell beräkning 500,000; år 1842 2,500,000, och vid slutet af 1845 steg deras antal redan till 5,580,000. England har, som bekant är, inga katholkatholska biskopar, utan i stället s. k. apostoliska vikarier, hvilkas antal 1840 från fyra ökades till åtta. — Några ord om undervisningsväsendet för Englands katholska befolkning må här bifogas. Den högre undervisningen i England är, som man vet, i universiteternas eller kollegiernas händer. De Eng. universiteternas ursprung ligger mest i 13:e och 14:e seklet. De voro till sin princip grundade för allas undervisning, utan skillnad i stånd och religion. Kollegiernas upphof är dermed helt olika. För dessa stiftelser har man enskilde män att tacka, som begåfvat dem med jordegendom. Deras grundläggare hafva antingen gifvit dem en särskild bestämmelse, eller öfverlåtit dem åt den persons val, som blef kallad till deras ledning. Redan under Henrik VIII fastställdes, att ingen kunde vinna tillträde vid universiteterna, om han icke förut blifvit upptagen i ett bland de af och jemte universiteterna grundade och dermed införlifvade kollegierna. Då nu dessa voro privata stiftelser, i hvilka blott någon viss klass och ett visst antal personer kunde upptagas, så blefvo härigenom äfven universiteterna privilegierade instituter och förlorade sålunda sin fordna katholska (allmänna) karakter. Sedermera under drottning Elisabeth stadgades, att ingen kunde intagas i ett kollegium, om han icke besvor Anglikanska kyrkans 39 symboliska artiklar. Den högre undervisningens välgerning, som redan var adelns och de rikas privilegium, blef nu äfven en konfessions förmånsrätt, och detta tingens skick eger ännu bestånd. Universiteterna hafva en mängd titulära professorer; men dessa herrar öfverlemna omsorgen och mödan af föreläsningarna åt kollegierna, och de sjelfva bilda såsom universitet en vetenskaplig korporation, hvars uteslutande skyldighet är att hålla examina och utdela särskilda grader. Det på samma tid grundade universitetet i London följer liberalare grundsatser. Det skiljer sig från universiteterna i Oxford och Cambridge derigenom, att det icke är uteslutande Anglikanskt, utan står öppet för alla trosbekännelser. Det i Dublin under Elisabeth grundade universitetet, ehuru baseradt på universiteterna Oxfords och Cambridges protestantiska principer, är dock mindre intolerant, enär det äfven lemnar tillträde åt katholiker och dissidenter. De förra kunna der icke allenast afhöra föreläsningarne, utan få äfven bo i universitetet och kunna erhålla grader, men hvarken blifva Fellows eller Scholars, och universitetets materiella fördelar äro dem sålunda betagna [2]. I Cambridge kunna väl katholikerna bo i kollegierna och afhöra föreläsningarna, men ieke erhålla någon grad. I Oxford är intoleransen absolut, och katholska studenter kunna hvarken deltaga i föreläsningarne, eller bo i kollegierna, ja sjelfva vistandet i stadens universitetsqvarter är dem lagligen förbudet. Utom universiteterna njuta katholikerna numer en fullkomlig lärofrihet. Tillförene, och i hela två sekler, fingo de hvarken hafva skolor eller kollegier på Brittisk jord. Lagen straffade såsom högförrädare med döden hvarje katholik, som i England meddelade undervisning, om också blott i att läsa och skrifva. Derföre blefvo en mängd Engelska och Irländsk-katholska kollegier grundade på kontinenten i Frankrike, Tyskland och Italien, och de många s. k. Skottska och Hiberniska klostren samt de Engelska jungfrustiften hafva detta barbariska lärotvång att tacka för sitt upphof. Nu hafva i detta afseende tiderna förändrats, och det är katholikerna åtminstone tillåtet, att på egen bekostnad upprätta undervisningsanstalter, ehuru de icke hafva någon andel i de väsentliga fördelarne af sina fäders stiftelser.
De fleste af Freys läsare hafva utan tvifvel uti våra större
politiska dagblad för någon tid sedan sett en kort notis om det interessanta
fynd af fragmenter af Norsk fornlitteratur, som nyligen blifvit gjordt
i Norska Riksarchivet. Härom har nu en lika lärd och utförlig som
interessant underrättelse blifvit offentliggjord af den af Nordisk
språkforskning och fornlitteratur högst förtjente Prof. P. A. Munch i
Christiania och den med detta år började Tidskrift for norsk Videnskab og
Litteratur udg. af Ch. C. A. Lange. Utrymmet tillåter oss icke att
här införa något längre utdrag ur nämnda afhandling; må det vara nog
att nämna, att de funna membranfragmenterna visa sig hafva tillhört
öfver 50 pergaments-codices, till större delen förut okända eller
åtminstone äldre än de hittills bekanta. Fragmenterna äro dels skrifna på
Fornnordiska språket (Lagböcker, Sagor), dels på Latin (Legender,
Klosterskrifter). De förra röra för det mesta Norge och Island, men
ibland dem förekommer äfven ett svenskt, och det är om detta, som
vi här, med Prof. Munchs ord, vilje lemna våra läsare närmare
underrättelse:
”Ett Duodes-blad af en Codex af den äldre Vestgöta-Lagen insändt från Thelemarken 1638" (såsom rygginhäftning för fogde-räkenskaper).
”Det innefattar slutet af Retlosæbalken och början af Jorda-balken. Då såväl rättskrifningen här långt mera närmar sig till det, som man måste se för det äldsta och riktigaste, än uti Cod. A i Collins och Schlyters upplaga (t. ex. iarðar, icke iorðær, infinitiverna på a i st. för på æ o. s. v.), som ock sjelfva skriftdragen hafva ett mera antikt utseende, än det facsimile, som af Cod. A af dem meddelas, så lär man med fog kunna antaga att fragmentet är åtminstone 50—70 år äldre än denna, troligen kort efter 1281 skrifna, Codex, och sålunda samtidigt med Askell (Äskil) Lagman sjelf. Man kan derföre med skäl förklara fragmentet för den äldsta hittills bekanta lemning af Svensk bokskrift, och det är således af utomordentligen stort värde. Märkligt är, att på flere ställen finnas Anglosaxiska f (liknande Digamma æol.), hvilka eljest blott förekomma i Norska och Isländska codices. Detta, samt då man tillika här och der finner diftonger, som annars icke äro allmänna i äldre Svenska, får man väl dels tillskrifva Vestergötlands grannskap till och närmare förbindelsem ed Norge, synnerligen just i början af det 13:de årh., dels väl äfven sjelfva språklemningens egen höga ålder; ty engång måste ju också diftonger hafva varit allmänna i fornsvenskan, och ju äldre språkqvarlefvorna äro, desto mera närma de sig en sådan språkets period. Fragmentet är både så litet och derjemte så märkeligt, att vi här meddele allt, som deraf kan läsas.” — För att sätta våra läsare i stånd att sjelfve göra jemförelsen, införes här det motsvarande stycket utur Collins och Schlyters Vestgötalag:
Fragmentet:
|
Collins och Schlyters upplaga: |
. . . . lv. en eig far aflestir . en þet är sex öra firi hest . halfua marc firi oxa . oc sva firi . . far han aflestir af . gialde ecki veta firi vargh . Læggr ᛘ (= maðr) fä sitt aðrum in til gazlv . eig ma þet fä tapaz af þeim er uið tacr . annat tveggja með stvld . ällar með rani nv ma[3] bonda costr (ursprungl. fä, men detta är understruket och costr öfverskrifvet med samma hand) þess er uið tacr . Varða með tacnir . Atr skal han gialda . leggi fram þ . . er . . . . tvlptar eið at h . . . . mera hans fä at gezlu . . h . . . . ir fram lagath. |
12. . . [firi wangöms]lö . æn eig
far aflæstir af . þæt ær . sex öræ firi
hæst . halfmark firi oxa ok hors
far han aflæstir gialdi iki firi vargh.
13. Læggær maþær manni fæ sit
in til gætslu . þa ma þæt fæ eigh
tapas af þem uiþ takar hwærtti
mæþ styld ællær mæþ rani num
bondæ . þæs fæ ær uiþr takær |
Här byriaz iarðar bolcr. F . . erv fang iarðar Ein er erfð . Annar er heimgierþ svnar Þriðia er hemfvld dottr. Fjorða är køp . Fimta er skøtning køpa skal til taka . Tua af þess hendi er iorð sell umfärðr varða . Tva af hins hendi är värði . varða . þeir allir taka i . . . . . . . |
1. Fæm æru fang iorþær . Et ær arvær . Annæt ær . hemgæf sunær . Þriþiæ ær hemfylgð . dottor . Fiærþæ ær köp . Fæmtæ ær skötning. 2. Köpe skal taka at þæs hænde ær iord sæl umfærd at varþæ . ok han tua af hændi værþi at værþæ . þer allir skulu takæ i [hand baþvm þem þa ær ok köpfæstum bundit. etc.] |
- ↑ De sjuke kommo från följande länder och orter: Baden, Bajern, Belgien, Bremen, Braunschweig, Coburg, Darmstadt (141), Danmark, Dessau, Frankfurt a. M., Frankrike, Galizien, Hamburg, Hannover (212), Hessen-Cassel, Holland, Holstein, Homburg, Italien, Krakau, Lippe, London, Luxemburg, Mecklenburg, Nassau, Norrige, Oldenburg, Posen (113); Preussen (253); Reuss, Ryssland, Sachsen, Schweitz, Sverige, Ungern, Weimar, Würtemberg och Österrike.
- ↑ Fellows äro de universitetsmedlemmar, som åtnjuta vissa revenyer eller dotationer af kollegierna. Deras valsätt bestämmes i kollegiernas stadgar. Scholars heta de studenter, som med afseende på sina tillgångar och sin skicklighet åtnjuta mindre stipendier och gratis kunna besöka församlingarna samt erhålla olika grader. En fellows inkomster uppgå vanligen i medeltal till 150 à 300 p:d sterling; deraf finnes ett utomordentligen stort antal. Så finnas t. ex. vid universitetet i Cambridge två Travelling fellowships, hvilkas innehafvare måste resa i tvenne års tid och derför årligen af universitetet uppbära 500 p:d sterl., mot den enda förbindelse, att till universitetet afgifva en berättelse om sin resa.
- ↑ Här kan det meningslösa stället: rani num bondæ i den nyaste upplagan af den äldre Vestg.—L. Retlosæ B. Cap. 13 blifva rättadt.
Not. af Prof. Munch.