(I Fridas gardin fanns en liten oval, föreställande ett alplandskap.)
Frida till ro sig lagt.
Månen skiner
uti sin största prakt
på hennes fönsterplåt.
Ack — som jag alltid sagt:
När små jasminer
dofta i vårens vakt
blir vek mitt hjärtas låt.
Kunde en kärlekstakt
framför dessa små gardiner
gnolas av mig försagt
till spanska lutors gråt! . . .
Frida till ro sig lagt.
Månen skiner
uti sin största prakt
på hennes fönsterplåt.
Älvan sin hamn har fällt.
Blusens klängen
blomma nu matt och snällt
på stolen denna stund. (Fin.)
Ängeln sin sko har ställt
inunder sängen.
Rosigt tapetens fält
vill hägna hennes blund.
Kanske hon skådar sällt
den friska sommarängen,
medan en fågel gällt
sitt kvitter slår i lund . . . (D. C.)
Hennes gardin jag fann
ljus med ränder:
Flicka med vattenspann
och alp, så blå och skön. (Fin.)
Ståtlig jag ser en man
med vita tänder;
tuppfjädern vickar grann
i jägarhatten grön.
Hunden i stramat band
sin nos mot alpen vänder.
Mannen nu ser ett grand
på flickan som i bön. (D. C.)
Kvinnan vid skogens rand —
drag så veka! —
lyftat sin runda hand.
(Med Frida likhet rår). (Fin.)
Önskar, från Sveriges land
vi flytt att leka
där, som i snön ibland
den ädla blomman står!
Här uti månens brand
— vad tjänar till att neka! —
glömmer jag Vardags strand
och drömmen vingar får. (D. C.)
Frida till ro sig lagt —
månen skiner —
anar ej vad jag sagt
i tysthet på min stråt.
Uti sin största prakt
de små jasminer
bakom staket stå vakt
liksom i ömt försåt.
Sakta är vindens takt,
så blitt i natt han viner;
blomflarn han hopabragt
på gatan, blank och våt . . .
Frida till ro sig lagt
— månen skiner —
anar ej vad jag sagt
i tysthet på min stråt.
