Fyra efterlemnade sånger af Elias Sehlstedt
| ← En titt i Ryssland 1874 |
|
Innehåll → |
| Ur Nornan 1876 (tr. 1875), sid. 117-123, Se digitalisering på Projekt Runeberg |
Fyra
EFTERLEMNADE SÅNGER
af
ELIAS SEHLSTEDT.
I den ärade allmänhetens händer öfverlemnas
härmed fyra hittills otryckta poemer af Elias
Sehlstedt, hemtade ur hans efterlemnade papper. De
behöfva icke något annat anbefallningsbref än den
saknade skaldens namn, och man kan tryggt påstå,
att de äro den svenska visans älsklige sångare
värdiga. I de trenne första igenfinner man samma
osökta humor, samma godmodiga verldsåskådning som
gjorde Sehlstedt så populär och var honom så
egendomlig; i den sista åter anslår skalden en annan
och djupare ton, den religiösa, och det ligger som
en aning om döden i detta poem, ett af de sista,
som man eger af hans hand[1]. Det är också som
sådant det här meddelas, huru afvikande det än är
ifrån det sätt och den ton, på hvilka han i
allmänhet älskade att uttrycka sig.
u lilla trast! I skogens frid
Ett ljufligt sångarhem du har.
Jag skulle, om jag hade tid,
Hos dig kinesa qvar.
Du sjungit för mig drill på drill
Och lifvat upp min sommardag.
Det är ej skam att bjuda till,
Och derför sjunger jag.
Jag ger dig nu min sång igen
Och reser från dig samvetslugnt.
Min visa är ej lång, ty den
Är slut med denna .
e hur örnen far
Öfver skogens bryn!
Ring på ring han drar
I den blåa skyn.
Ej ett spår deraf
Syns i etherns haf.
Spåret ser du ej,
Huru skarpt du ser.
Hör du vingen? Nej!
Tyst det stora sker.
Ett du såg, att han
Lyste och försvann.
Himlens ljusa loft
Andas han uti.
Vi i jordens stoft
Flämta och förbli.
Det är det, min bror!
Skilnan gör så stor.
itter i chaisen
Dufne poeten,
Skjutsbond vid sidan
Dåsig och matt.
Sakta går bläsen,
Dammet står vida
Öfver kareten,
Kappsäck och hatt.
Tvi hvad det stoppas
Dam i min nasus!
Vore ej illa
Få sig ett bad.
Att nu få doppas,
Vore just casus,
Hos någon stilla,
Hygglig Najad.
Hårdt I mig tvingen.
Trettio grader!
Hur tillfredsställas
I mitt betryck?
Sjö ser jag ingen,
Inga Najader,
Icke en källas
Läskande dryck!
Högt opp i gasken
Solguden baddar.
Inga slags skyggen
Båta ett dugg.
Flugor och myggen,
Sommarpatrasken,
Ge oss med gaddar
Blodiga hugg.
Bläsen min smärta
Nog kunde spara,
Blott han försökte
Raskare lunk.
Friskt slog mitt hjerta,
Modet sig ökte
Strax, om jag bara
Fick mig en klunk.
Den frommes afsked till sina vänner.
itt bröst är tungt, min röst är matt,
Mitt hjertas ur knappt slår,
Mitt öga skyms af dödens natt,
Min dag till ända går,
Min kind är blek, min hand är kall:
Jag ned i grafven stiga skall
Till fridens lugna dal.
Ett Emaus är grafvens land.
Säll den som nalkas får,
Ledsagad utaf Jesu hand,
Och i hans sällskap går!
Ju mindre qvar af lifvets lopp,
Ju mera klarhet vecklas opp
För själens sanna blick.
Ej rädes jag för grafvens stig,
Ej räds jag dödens syn.
Ett himmelskt budskap är han mig,
En engel ofvan skyn.
Och i dess famn, från tidens svall,
Hur saligt glad jag vagga skall
På ljusets våg till Gud!
Och nu — fullbordad är min tid,
Min pröfvodag förbi.
Dock, vänner! gråten ej dervid,
Ej evigt skiljas vi.
Der tid och skiften mer ej ges,
En gång jag vet, vi återses
Hos Herran Zebaoth.
- ↑ Sången Den frommes afsked till sina vänner utgavs redan 1832 i Norrlands-Blommor. Anm. Ralph E.