1.
Gå varsamt, min kristen, ge akt på din gång.
Den vägen är smal och den porten är trång
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.
2.
Man bygger åt sig sin bedrägliga bro
av otrogen kärlek och kärlekslös tro,
på den vill man komma till himmelens port,
men faller, och fallet blir evigt och stort.
3.
Man tror ej den vägen skall vara så smal
som leder till ära i himmelens sal,
man vill den i ostörd bekvämlighet gå,
ej världen försaka, ej synden försmå.
4.
Nej, nej, man bedrar sig, man löper ej rätt,
till hemmet i höjden det går ej så lätt.
Den vägen är smal som till salighet bär,
är uppfylld med törne, med kors och besvär.
5.
Man måste den varsamt, i ödmjukhet gå,
i bön och i vaksamhet akta därpå.
Ett steg blott på sidan dig bringar i nöd;
ditt själviska liv är din andliga död.
6.
Här gäller att kämpa mot djävul och värld,
att inte förblindas av högmod och flärd,
allt själviskt och syndigt försaka i grund
och hålla sig redo att lida var stund.
7.
Din klädnad gör vit i din Frälsares blod.
Det ger till den dagliga bättringen mod.
Låt ej dig besmittas av synd och av last,
bed Gud om att han gör din kallelse fast.
8.
Tro stadigt, lid tåligt i Frälsarens spår,
och kraft till din vandring av honom du får.
Hans börda är ljuvlig, åt honom dig giv.
Han ger dig sin nåd och sitt eviga liv.
I 1937 års psalmbok har psalmen 6 verser med äldre ord, bland annat den i Finland och Sverige uteslutna versen:
Bekymmer hav städs om din dyrbara själ,
och skaffa med fruktan ditt eviga väl.
Hur vill du försvara för Herren, din Gud,
om du genom synder befläckar din skrud?
Syreéns sångbok 1826 nr 378 "Gack varsamt, min kristen"
1. Gack varsamt, min kristen, och se på din gång!
Den vägen är smal och den porten är trång,
Som förer till livet, ty äro ock få,
Som kunna den finna, och vilja den gå.
2. Man timrar sig upp en bedräglig bro
Av trolöser kärlek och kärlekslös tro;
På den vill man fara i Abrahams sköt;
Men faller och tager en dödelig stöt.
3. Man tror ej den vägen skall vara så smal
Som förer till eviga ärones sal,
Man vill därpå vanda bekvämligt och sött,
Ej världen försaka, korsfästa sitt kött.
4. Man litar på dristeligt namn utan gagn,
Och vågar sig sätta med världen i vagn,
Den lustarna draga, som sällaste ström,
Förutan att styras av betsel och töm.
5. Man åker och tumlar där lustigt omkring,
Nu hit och nu dit, till fåfängliga ting.
Sitt kött man ej nekar det minsta begär;
Tror dock denna vägen till himmelen bär.
4. Ack nej, jag befarar, man vandar ej rätt,
Till himlen bär uppåt, det går ej så lätt.
Den vägen är smal som till himmelen bär,
Helt uppfylld med törnen, med kors och besvär.
7. Med tålamod bör man den vandra uppå,
I bön och i vaksamhet aktsamt den gå.
Ett steg uppå sidan dig villfarelse är;
Den köttsliga friheten fängslas bör här.
8. Här duger ej självsvåld, ej lekar och dans;
Med vällust förvärvas ej öronens krans;
På lida och strida det kommer här an;
Sig själv och all världen försaka bör man
9. Så skaffa med fruktan och bävan ditt väl;
Och bär uppå händer din dyrbara själ,
Hur vill du försvara för Herren din Gud,
Att du såsom sköka hanterar hans brud?
10. Arbeta på dagelig bättring med flit;
I helgelse kläderna rengör med nit;
Fly andans och köttets besmittelses last!
Din kallelse gör, och utkorelse fast.
11. Träd flitigt i Jesu och helgonens spår,
Så finner du vägen mer ljuvlig än svår.
Tro stadigt, lid tåligt, lev dristigt och väl;
Så dör du ock saligt, och frälsar din själ.
O. Kolmodin
