Göken och skalden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 63 ]

Göken och skalden.

Hvem är den snälle sångaren,
Som qväder i vår skog?
Det göken är, det är min vän;
Jag känner honom nog.

O, tystna ej! För skalden sjung!
Din sång är rik och varm;
Och jag, som du, är fri och ung,
Som du, så svag och arm.

Min sång, som din, har tvenne ljud,
Har tvenne toner blott:
En säger: “Pris ske verldars Gud!“
Och en: “Hans verk är godt.“

Man sagt, att intet bo du byggt
Till skydd i mulna dar.
Likväl du sjunger gladt och tryggt,
Fast intet hem du har.

[ 64 ]

Du har ej hem. Du sjunga kan,
Och älska kan du ock.
Min vän, då likna vi hvarann. —
Din sång är bättre dock!

Som du, jag ville gömma mig
I någon dunkel gren
Och lära tonerna af dig
Och aldrig sörja se’n.

En ande bor dock i mitt bröst,
Som ingen hvila tål.
“Framåt,“ så bjuder mig hans röst,
“Och verka för ditt mål!“

Så får jag ej med dig fly bort,
Ej här jag dröja får;
Ty såningstiden är så kort,
Men skörden återstår.

Dock — när af mödan trött jag är,
Jag sjunger glad och fri, —
Kanske, som du, jag tystnar när
Midsommarn är förbi.

1861.