Göken och skalden
Göken och skalden.
Hvem är den snälle sångaren,
Som qväder i vår skog?
Det göken är, det är min vän;
Jag känner honom nog.
O, tystna ej! För skalden sjung!
Din sång är rik och varm;
Och jag, som du, är fri och ung,
Som du, så svag och arm.
Min sång, som din, har tvenne ljud,
Har tvenne toner blott:
En säger: “Pris ske verldars Gud!“
Och en: “Hans verk är godt.“
Man sagt, att intet bo du byggt
Till skydd i mulna dar.
Likväl du sjunger gladt och tryggt,
Fast intet hem du har.
Du har ej hem. Du sjunga kan,
Och älska kan du ock.
Min vän, då likna vi hvarann. —
Din sång är bättre dock!
Som du, jag ville gömma mig
I någon dunkel gren
Och lära tonerna af dig
Och aldrig sörja se’n.
En ande bor dock i mitt bröst,
Som ingen hvila tål.
“Framåt,“ så bjuder mig hans röst,
“Och verka för ditt mål!“
Så får jag ej med dig fly bort,
Ej här jag dröja får;
Ty såningstiden är så kort,
Men skörden återstår.
Dock — när af mödan trött jag är,
Jag sjunger glad och fri, —
Kanske, som du, jag tystnar när
Midsommarn är förbi.