Linnæa
- Se även Linnæa Borealis.
Linnæa.
Broder, vill du vännen följa?
Ser du stigen? Granar hölja
Under dunkel gren den lilla,
Som bland tufvor slingrar fram.
Han, som jag, en fristad söker
Och från stora vägen kröker
In till skogs, att vandra stilla
Bort från dån och dam.
O, hur ljuft, hur tyst derinne!
Lugn och svalka här vi finne,
Och du glömmer dagens tunga
Långt från verldens sorg och larm.
Broder, hvilken vällukt kännes!
Det är blommans, det är hennes,
Som du ser på stängeln gunga
Vid naturens barm.
Här på skogens gröna tufva
Står den tjusande, den ljufva. —
Hvarken ros ej heller lilja,
Bådas doft och färg hon har.
Skära blomma, dofta, dofta!
Aldrig ser jag dig för ofta:
Här jag skulle dröja vilja
Hela sommarn qvar.
Säg, hvi du så djupt dig gömmer?
Vet du ej att ingen glömmer
Dock ditt namn, ty blomsterdrotten
Har vid dig sitt eget fäst?
Vet du ej, att nordens tärna
Värmer dig vid barmen gerna,
Att i hyddorna och slotten
Du är älskad gäst?
O, du vet det ej; du dröjer
Blyg i skogen och förnöjer
Trötte vandraren, som hastat
Dit att finna ro hos dig.
O, Linnæa, han vill luta
Kinden mot din kalk och njuta,
Till dess qvällen skuggor kastat
Öfver enslig stig.
Här i sköna syskonringen
Stod du länge re’n, och ingen
Kännt de doftande behagen,
Sett din skära sommardrägt. —
Ack, och hastigt flyger tiden:
Snart är sommaren förliden.
Blomma, kort är lefnadsdagen,
Kall är höstens fläkt.
Dö, förr’n stormen vredgad ryter
Och din veka stängel bryter,
Dö! — Men jag vill lyran taga,
Sorgen vill jag sjunga bort,
Sjunga: “Ingen vällukt kännes!
Det var blommans, det var hennes,
Som här slöt sin lefnads saga. —
Den var skön — men kort.“