Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 02
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
2 Kapitlet.
Nu blefvo order gifna att inga ryssar fingo visa sig i den rigtning, der de frigifne fångarne skulle draga fram, och en omväg blef dem visad, som förde dem mot den sidan till, der Schlippenback låg, De hade icke gått långt, när de på denna väg uppnådde en liten skogsdunge, hvarifrån de fingo höra en jemmerklagan såsom af en, den der kämpade med dödens qval. Våra bröder kände sig i en alltför glad och lycklig sinnesstämning, att icke ha ett öppet hjerta för ett lidande, som drabbade deras like och i nästa ögonblick kunde bli deras eget. De stannade och lyssnade. Den klagande rösten kom inifrån skogen och tycktes med hvarje utstött rop bli allt svagare och svagare. De gingo åt det håll, hvarifrån den hördes komma och blefvo snart varse en soldat, nästan utplundrad inpå bara kroppen. De klädespersedlar han ännu egde qvar voro dock af svenska arméens. De voro alla, i ordets fullaste bemärkelse, genomdruckna af blod, och rundt omkring platsen der han låg var gräset nedtrampadt och blodbestänkt. Allt tycktes visa att här föregått en strid, der den döende dukat under för öfvermakten. Vid ljudet af de annalkandes steg slog han upp ögonen. Sedan han en stund stirrat på dem, tycktes han bemöda sig att frambringa några artikulerade ljud. Då detta likväl icke ville lyckas, gjorde han några tecken, såsom för att de skulle undersöka hans ena stöfvel. De afdrogo den och funno mellan de dubbla läderbottnarne ett bref. Vid dess åsyn tycktes den olycklige samla sina sista krafter, för att uttala namnet “Schlippenback”, hvarvid han med handen visade åt den trakt, der han låg kantonerad.
— Vi förstå dig, kamrat! Brefvet skall till general Schlippenback? — sade Kristoffer Rask.
Den döende gjorde en jakande åtbörd.
Och så sannt Gud hjelper oss, — sade den ärlige dalkarlen, — skall det också komma honom i händer! Men först kamrat, måste vi försöka hvad vi kunna göra för att lindra dina plågor.
De tvenne af bröderna började straxt en åverkan på de kringstående unga träden, för att af deras grenar sammanfläta en bår, på hvilken de kunde föra sin förmenade kamrat med sig, under det den tredje stannade hos honom för att aftvätta den redan hårdt fastklibbade bloden; men vid minsta vidrörande, fördubblade den lidande sina matta jemmerrop och frampustade med den ynkligaste ton i verlden orden — dö, dö! — Slutligen förstummades hans röst och han drog ett par djupa andetag. I detsamma hördes ljudet af hästtraf på något afstånd, hvilket tvingade våra trogna soldater att öfvergifva detta ställe innan de hunnit nedgräfva den döde, och söka sin egen säkerhet, för att kunna uppfylla sitt löfte och frambära brefvet, hvilket de, af dess hemlighetsfulla gömställe, slutade till vara af högsta vigt. De öfvergåfvo derför genast platsen, drogo sig längre in åt skogen, och togo en motsatt väg till den de hittills följt, emedan de nu ställde sin kosa till Schlippenbachs qvarter. Emellertid hade de icke hunnit längre än att de förlorat ur sigte det olyckliga stället, innan det förmenta offret, som de der efterlemnat, reste sig upp, afklädde den blodiga drägten och kröp åter in i det ryska skinnet, hvarpå det i sällskap med sina medspelande kamrater — de ankommande ryttarne — återvände, att på behörig ort aflemna underrättelse om det lyckade putset, och uppbära sin rikliga belöning derför. Denna var också ganska väl förtjent, emedan den fintlige bedragaren låtit utgjuta sitt blod för sitt värf — nemligen genom en ganska grundlig åderlåtning, hvilken åstadkom den erforderliga grad af blekhet och mattighet som hans rol kräfde.
Emellertid hade czar Petter, den sluge menniskokännaren, icke misstagit sig i sina uträkningar. I sin godmodiga rättframhet voro våra trenne bröder långtifrån att misstänka något bedrägeri, och med sitt trogna sinnelag trotsade de faror och trötthet för att skyndsamligen framlemna brefvet till dess egare. Ingenting kunde vara trovärdigare än förloppet af det äfventyr som bringat dem det i händer, och hvilket de berättade med all den sannolikhet, hvaraf de sjelfva voro narrade.
Som dessa bröder tillhörde en liten kärntrupp, som vid mer än ett tillfälle varit använd, der lika mycken trohet som tapperhet varit af nöden, förefanns intet skäl att betvifla deras utsago eller sätta någon misstanka till värn mot den utlaggda snaran.
Otålig att lära känna innehållet af ett bref, som så underbart blifvit räddadt för att hinna sin bestämmelse, och anande vigten deraf, bröt generalen det, utan att granska förseglingens beskaffenhet, och hade han än gjort det, skulle det gömställe, hvarifrån bröderna hemtat det lätt förklarat ett antagligt skäl till det obetydliga märke det bar efter dess förutnämda behandling.
Innan vi för läsaren vidare redogöra för följderna af den list czaren på detta håll använde, torde vi böra gifva ett nytt uppslag af händelserna, för att ådagalägga hela vidden af den skarpsinnighet, som genom förräderi förstod att vinna hvad dess fienders tapperhet visste att genom andra medel tillbakadrifva.
Under det Horn såg de ryska befästningsarbetena mot Narva pådrifvas med en ifver, som icke lemnade något tvifvel om allvaret i afsigterna mot denna stad, räknade han med otålighet dagarna till dess den begärda undsättningen skulle hinna ankomma, på det han skulle kunna göra ett utfall mot fienderna och förstöra deras verk, då ändtligen den efterlängtade stunden tycktes vara nära.
En morgon, helt bittida, hörde han, till sin obeskrifliga glädje, den stilla rymdens vågor från fjerran tillföra hans öra ljudet af den svenska dubbla lösen. Svaret lät ej vänta på sig från Narvas murar; och med skottens eko, som länge rullade öfver nejden, uppstämdes från stadens nyvaknade innevånare tusende glädjerop öfver de väntades ankomst.
Spänningen blef starkare, och hoppet och oron klappade ännu lifligare i hvarje hjerta, då underrättelsen, med löpeldens fart började sprida sig derom, att utposterna från höjderna af vallarne tyckte sig förmärka en stark oro i fiendernas läger. Med kikare i handen ilade Horn att öfvertyga sig om verkliga förhållandet, och vid den fulla dager, som den uppgående solen nu bredde öfver trakten, upptäckte han att ryssarne slagit ner tälten i sitt läger, och att bland dem rådde en rörelse, som tillkännagaf förberedelsen till en drabbning.
Innan kort började kanonerna dundra och salvor af handgevär att smattra genom luften. Intet tvifvel var för handen att ju de svenske och ryske kommit i fejd. Denna tycktes bli allt allvarsammare, i det skotten föllo tätare och krutröken insvepte stridsplatsen i allt tjockare moln.
Då skickade Horn öfverste Morath i spetsen för ett par sqvadroner af Åbo dubbleringskavalleri, samt kapten Lode med en liten infanteristyrka att understödja de ankommande. Öfverstens hjerta klappade af lust och fröjd i det han sprängde fram mot det ställe der striden stod. Att få tumla om på fältet öga mot öga med faran och döden, att få bjuda spetsen åt en förhatad fiende, hvars öfverlägsna styrka svenskarne genom sitt mod och sin tapperhet voro vane att förakta och rätt grundligen tukta, var för den genom garnisonslifvet uttröttade krigarn ett vederqvickande nöje.
Det dröjde icke länge, innan han trodde sig finna att lyckan redan förklarat sig för de svenske, i det han såg den blåa skaran i ryggen på de flyende ryssarne, hvilka den, snart sagdt, trampade på hälarne vid det hinder som genom en bred jordvall mötte deras flykt. Åsynen af sina förmodade landsmäns seger gjöt ny olja i den stridslåga, hvaraf vi sett vår käcke öfverste brinna. I ett ögonblick kommenderade han: Halt! kastade om sin stridshäst och talade med väldig stämma till sin trupp: — De våra ha redan segrat! Men låtom oss hjelpa dem att ännu på flykten nedgöra våra fiender och betrygga deras återtåg för all öfverrumpling af dessas öfverlägsna antal! Framåt gossar! Lefve kung Karl och hans tappra svenskar! — Efter dessa ord, och under ett jublande: Hurra! — tumlade han åter om sin häst. Efter några minuters sporrsträck befann han sig, med sina tvenne sqvadroner, midt inne bland sina förmenade svenska krigsbröder, då dessa plötsligen, såsom förklädda ryssar, vände sig emot honom, och i förening med deras nyss förföljda, låtsade fiender omringade och angrepo honom på alla sidor,
Det skulle blifva alltför bedröfligt att, om än i de mattaste drag, teckna taflan af det, i ordets hela bemärkelse taget, slagtande, som czaren här beredt de intet ondt anande svenskarne.[1] Krafterna hos de begge kämpande partierna voro alltför olika, för att någon fråga om stridens utgång skulle kunna ega rum. Hvarken de sistnämndas förbittring öfver det upptäckta bedrägeriet, eller känslan af deras förtviflade belägenhet förmådde jemka förhållandet deraf. Den intensiva öfvervigten af deras hugg förlorade sig mot massan af dem, hvaraf de, så att säga, öfverspolades. De kämpade såsom midt i en öfversvämmande ocean af fiender. Lode, som lyckligtvis i tid upptäckte förräderiet, för att rädda sin lilla trupp från sina olyckliga kamraters öde, återvände till Horn med berättelsen om hvad som förefallit och det vittnesbördet, att den slukande öfvermakten allenast förmått besegra svenskarne.
- ↑ Historiskt.