Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 03

←  Kapitel 2

Georg Bogislaus Stael v. Holstein av Sophie Bolander Kapitel 3

Kapitel 4  →

3 Kapitlet.

En afton satt Georg Bogislaus Stael von Holstein, kapten vid De la Gardies värfvade regemente — hvilket då var bland de trupper, som stodo under Schlippenbachs öfverbefäl — i sitt qvarter, då hans vän, regementspastor Hysing, inträdde. Stael, ehuru af den grad vi anfört, hade ännu icke fyllt sina tjugo år. Befordringarne gingo fort denna tiden, då kulorna beständigt rensade i de svenska krigarnes leder, och de oupphörliga fejderna jemnt kräfde nya friska krafter i de förlorades ställe. Karakteren mognar hastigt under inflytandet af sådane förhållanden, som taga menniskans förmågor i anspråk för stora värf. Det är icke tiden, det är spännkraften af hennes vilja och uppfattningen af hennes pligters betydelse, som göra henne skicklig för sådane. Detta var händelsen äfven med Stael von Holstein. Oaktadt sina nitton år, var han mera man än yngling.

Innan vi vidare gå att införa läsaren i det samtal, som emellan de begge vännerna — såsom vi nyss benämnt Stael och Hysing — uppstod, torde vi böra erinra derom, att det gifves menniskor, som trifvas förträffligt tillsammans, just på grund af deras olika individualitet, och som finna sin lust i att alltid drabba ihop för förfäktandet af skilda meningar. Till dessa hörde de begge ifrågavarande vännerna. De kunde icke fem minuter vara tillsammans utan att tvista, men icke en dag åtskilda utan att sakna hvarann. De voro annars inga grälmakare ex professo, men de älskade att pröfva sina meningar mot hvarandras, som flinta och stål, ofta blott för att deraf få gnistor att framspringa, De fäktade, som med boll på floretten, utan afsigt att gifva, likasom utan fruktan att erhålla sår.

— Se så, min kapten! — sade pastorn, sedan han tändt sin pipa och slagit sig ned i den stoppade karmstolen, hvilken såsom rummets högsäte, Stael afstod åt sin gäst, i det han sjelf satte sig på en trädstol — Nu bar då Polen fått sig en konung under påtryck af våra bajonetter. Stanislaus är vald.

— Verkligen! — utropade Stael och sprang upp, som träffad af en elektrisk gnista.

— Underrättelserna äro nyss anlända till general Schlippenbach derom. Jag träffade just på ögonblicket en af hans adjutanter, som med samma kurir hade bref från en slägting, som berättat allt. Kung Carl har fått allt efter sin vilja. Som jag visste det skulle glädja er, begaf jag mig hit att berätta det.

— Tack, hedersvän! Förb—dt qvickt af er! — Derpå tog Stael sin värja, gjorde honnörstecket och utropade: — Lefve kung Carl och de svenskes ära!

— Måtte de blott icke öfverlefva sig! — sade pastorn.

Utan att låna örat till denna anmärkning, återtog Stael: “Konung Carl är i alla fall den verklige regenten, ehuru hans storhet försmått att bära kronans tecken dertill. Hvilket exempellöst ädelmod!”

— Jag väntade mig just denna förtjustning! Den kunde ej vara mindre.

— Ni torde dock få medge, kära Hysing, att tillämpningen af den läran: “det är sällare gifva än taga,” ej kan förtjena en högre beundran, än då frågan är om kronor.

— Det är väl sannt! Jag förnekar icke kung Carls storhet i detta, som i många andra afseenden; men er förtjusning kan jag icke dela.

— Och hvarför, om jag får fråga?

— Emedan denna krona skall suga blod, kanhända ert och tusende andras. Hvarje ny framgång kungen vinner, hvarje stegrad grad af beundran han väcker, blir endast nytt bränsle till den ärelystnads brand, som fattat honom. Jag fruktar, jag fruktar…

— Men kung Carl fruktar intet, och lyckan står den djerfve bi.

— De som gripa till svärd, skola med svärd förgås.

— Men kung Carl har icke gripit det, innan han af sina grannars trolöshet blef tvungen dertill; och sedan han en gång fattat det, blir det hans storhet och hans ära, att han icke lägger ner det, innan han tuktat dem. Under sådane förhållanden, min kära Hysing, kan man ju betrakta det som en kastoskofvel, hvarmed vår Herre vill bortrensa det ondas makt på jorden, och skilja hvetet ifrån agnarne i tvistemålens säd mellan de store. Och nog har han valt sig en lika rättrådig och ädel som stark och mäktig hand, då han valt kung Carls!

— Men tror ni icke, att huru mäktig denna hand i dag än är, den i morgon skall bryta både sig och sitt svärd? Eller försök, min kapten, ni som i dag just tycks vilja slå mig med er bibelsprängda lärdom, att uppställa kungens horoskop efter de stjernor, som blicka emot oss i ordets klarhet! Står icke der skrifvet: De fridsamme skola besitta jorden! Hvad blir nu den negativa sidan af denna sats? — — Det går aldrig väl! Men hade icke enväldet, det satans påfundet, kommit öfver oss, hade vi i rättan tid kunnat sätta en damm mot unge kungens smak för vågstycken.

— Der ha vi er åter på den gamla trafven! Men tänk efter, kära Hysing, om ni, i fall ni varit kung, skulle hafva åtnöjt er med en half makt?

— Det säger jag visst icke, emedan den gamla satanas lefver i mitt, som i hvarje annat menniskohjerta, och öfverallt talar samma högmodets språk. Maktbegäret, maktbegäret, säger jag, är hans a och o, begynnelsen och ändan af allt hvad han har att fresta menniskan med. Men inte är detta begär bättre derför, att det skulle kunna locka mig att falla för dess retelse?

— Men har icke Gud sjelf gifvit oss exempel af det enväldiga regeringssättets rättmätighet, i det han ensam styrer hela verlden?

— Nu är ni rent förb—d, kapten! utbrast pastorn, som i fältlifvet lärt sig att icke så noga väga på en ed — Det är som sig bör för Gud, just emedan han är Gud. Men har ni icke så pass qvar i minnet af er första religionshistoria, att ni vet, att det just var menniskans öfverdådiga begär att likna honom, som blef skulden till hennes förderf?

— Utan alla bibliska exempel och bevisningsgrunder, hvarpå jag naturligtvis måste komma till korta med er, säger oss sjelfva sunda förnuftet, att ju större makt monarken har, ju lättare kan han verkställa de planer som hans snille, hans hjerta och hans kärlek till sitt folk ingifva honom…

— Men också dem som föreskrifvas af hans fel och svagheter, afbröt Hysing. Låtom oss komma i håg att han är menniska, menniska såsom ni och jag. Detta ord, min vän, inbegriper en inskränkning i fullkomlighetens förmögenheter och egenskaper, som borde finna sig bittert parodierad genom en obehindrad makt att visa sig i sina naturliga dimensioner.

— Vet ni hvad, min kära pastor, om jag vore i vår konungs ställe, skulle jag i detta ögonblick använda min makt för att — afsätta er.

— Afsätta mig? — utropade Hysing, spratt upp och ställde sig i en nästan hotande ställning emot Stael von Holstein — Afsätta mig, säger ni! Och hvarför? För det jag vågar hysa en öfvertygelse, den jag kan försvara med Guds ord, i trots af menniskors irringar? Ha, ni ville kanhända att jag skulle vara prest för att smeka de sednare och förråda den förre.

— Bevare mig Gud! Det är icke från ert prestembete, det är från er befattning af Kung Carls olycksprofet jag ville entlediga er.

— Kung Carls olycksprofet, — upprepade Hysing med ett blidkadt och leende ansigte — Det är sannt, att jag icke älskar envåldsmakten, emedan jag ifrån min barndom hört den fördömmas såsom skadlig och olycksbringande, och min egen eftertanke säger mig att den är naturvidrig bland menniskor, skapade af samma kött och blod; men icke har jag derför profeterat olycka åt konungen? Skulle jag verkligen våga mig på djupet som profet, så…

— Så? — — Fullfölj, min kära pastor! Som ni ser, har jag slängt pipan f—i våld för att vara alldeles obehindrad att egna er min uppmärksamhet. Låt höra!

— Utan beroende af band eller lagar är alltid fara värdt att menskliga passionerna skola under sitt fria lopp, liksom lavinen, vexa från ett snökorn till ett berg, som slutligen krossar allt under sin massa Om detta också blir händelsen med kungens äre- och stridslystnad, om det bringar honom till det öfverdådet att en vacker dag vilja, liksom Jakob, brottas med Gud, så blir det väl landets barn som få lida svedan af hans brutna höft. Ser ni, det är vid dessas lott som min egentliga fruktan stannar, och det med så mycket större skäl som de verkligen hafva sig sjelfva att tacka för de lidanden och faror, de redan erfarit och hvaraf de kunna hotas.

— Huru, min bästa pastor, alltså icke enväldet, ert förhatliga envälde? Ni föreställer er då verkligen icke, att allt ondt kommer derifrån och skall på det hemsökas?

— Vet ni kapten, hur jag föreställer mig att det tillgick då envåldsmakten upprättades i vårt af ålder fria land?

— Nej, i sanning, om icke på det sättet, att Gud en gång fann för godt att lägga makten odelad i den starkaste och rättvisaste handen.

— För ingen del! Det var allsicke vår Herre som hade med den saken att göra. Tvert om, var det herr Lucifer, som en gång i fordna dagar tog sig för, att med afundens fackla i ena handen och dumhetens bindel i den andra ge sig in i det gamla goda Svea land. Den förra utkastade han bland de höga, den sednare lade han öfver ögonen på de låga. De förra blefvo nu hvarandras inbördes fiender, hvilka nedtrampade hvarandra, på det hvar och en sjelf måtte klifva högst upp; de sednare deremot trodde sig vara så blinda, att de icke kunde leda sig rätt mellan knutarne af sina egna hem. I detta tillstånd af split, sjelfviskhet och försoffning gjorde de sig alla färdiga för det ok, som i dag kan styra men i morgon förtrycka dem. Men ser ni, “dermed någon syndar dermed varder han plågad”, och det är denna dom som står fruktansvärd öfver folket.

— Svenska folket har dock namnet för sig att vara ett tappert och ädelt folk, och med en konung, som deras, har det en ärorik framtid.

— Det der är ett smicker, hvarvid det snart blir så insödft, att det knappast tror sig ha något mera att eftersträfva, Låt bli att upprepa det! Det lemnar inga goda frön efter sig!

— I dag är ni rigtigt vresig, kära Hysing! Men det är en olägenhet, som det enformiga garnisonslifvet har med sig. Vore vi i Kung Carls läger och ni på öppna fältet, under Guds fria himmel, inför en församling under vapen, finge hålla tacksägelsepredikningar för lyckligt vunna segrar och finge höra våra kanoner dundra sin musik till vårt: “O Gud vi lofve dig!” — då vet jag, att ert hjerta skulle slå lika varmt för svenska kungen och svenska folket som någonsin mitt.

Innan Hysing hann anföra en motsägelse häremot, inträdde en korporal med ett bref i handen till Stael.

Det var en order till denne att genast med sitt kompani begifva sig till Narva.

Vid underrättelsen härom drog Hysing en djup suck och sade:

— Jaså! Det torde då bli långt innan vi härnäst få drabba ihop. Ni torde dessförinnan få farligare anfall att uthärda. Men det är icke värdt att tala om farligheter med er. Hundrafemtio man, säger ni, och ni skall med dessa passera trakter, som hvimla af Ryssar.

Men på denna tid, då svenskarne vore vane att ådagalägga under af tapperhet, att finna sin lust i företagens äfventyrlighet och misströsta om — ingenting, på denna tid, säge vi, och med sitt hjerta så på rätta stället som Stael von Holstein hade det, lät man icke förskräcka sig af några svårigheter eller hejda sitt mod med betraktandet af deras oöfvervinnerlighet. — Det gällde blott att gripa sig an och gå löst på sjelfva omöjligheterna.

Med gladt mod började Stael sina beredelser till afmarschen, som skulle ske följande morgonen. Med en tår i ögat skakade Hysing hans hand och sade: “Det blir tomt efter er, mycket tomt, ty nu har jag ingen som jag kommer så bra öfverens att gräla med, som med er.”

Knappast hade morgonrodnaden börjat färga östra horizonten, innan den lilla skaran stod uppställd på en fri plan i byn — hvar man i sitt led, med musköten på armen och sin packning på ryggen — och framför denna de trenne bröderna Rask, hvilka, sedan de fullgjort sitt ärende med brefvet, blefvo uppdragne att visa den afgående hjelpsändningen samma väg som de nyss följt. Nu trädde Hysing fram och höll en innerlig och varm bön, af hvilken dock ett och annat ord dränktes i den rörelse, som pressade hans bröst, men hos hans åhörare ersattes af de känslor och den djupa andakt han hos dem förstått uppkalla. Derpå uppstämdes i den rena, klara morgonluften, såsom med, en röst ur etthundradefemtio hjertan: “Med oss är Gud, hvarthän vi gå”, m. m. Sedan trumhvirflarne, som efterföljde hvarje vers, bortdött efter psalmens slut, närmade sig pastorn Stael skakade hans hand och sade: “Gud vare med eder! Få se när jag härnäst får låna er min tjenst. Emellertid skall jag dagligen bedja för er hos Honom, som råder öfver segren och alla lyckans skiften.”

Stael besvarade hjertligt denna helsning, svängde derpå sin värja och kommenderade: Marsch! Framåt! — Trummorna rördes och truppen satte sig i sin jemna taktmässiga gång: ett tu, ett tu! Allt var ordning och lugn, mod och förhoppning. Hur långt var icke hvarje tanke inom denna lilla trupp skild från föreställningen om det bedrägeri, för hvilket äfven den skulle bli ett offer.

Vid den list czaren uppfunnit för att begagna sig af den svenska troheten till de svenskes eget förderf, hade han med sin vanliga slughet tagit med i beräkningen, att den begärda förstärkningen borde taga samma väg som brefbärarne, och hvilken af dem ansågs som säker. I denna förmodan tog han alltså sina mått och steg.

Emellertid marscherade svenskarne raskt fram, under det deras unge anförare höll dem vid friskt och muntert mod. Trenne dagar hade de tillryggalagt vägen efter deras ledsagares anvisningar, utan att träffa några spår af ryssarne, då Stael började tänka på nödvändigheten alt styra kosan ännu längre åt venster, för att säkrare undvika de till höger lägrade fienderna. Solen började sjunka emot horizonten och Stael föreslog sina soldater att begagna nattens skymning, för att så mycket säkrare kunna undkomma fienden, Aila jakade villigt härtill, och glömde sin trötthet vid sin kaptens förslag. Tyst och oförskräckt trampade de sin stig, som nu ledde dem in i en temligen djup skog. Ännu var allt stilla och omisstänkt, och hoppet att lyckligen kringgå sina fiender och med nästa dagsgryning helsa Narvas murar friskt i hvarje bröst, då plötsligen, vid en liten öppning i skogen, en skara kosacker, till ungefär dubbelt antal mot svenskarne, rusade fram och anföll dem, Genast formerade svenskarne linie, och med samma häftighet som gnistan kastad i krutet förvandlar sig till en alltförstörande låga, uppflammade nu en strid på lif och död.

Redan stod hoppet om seger klart och lysande för Stael och hans lilla trupp, då de plötsligen sågo sig anfallne äfven i ryggen, och på alla sidor omringade af framstörtande kosacker, som tycktes haft sina gömställen bakom hvarje träd. Som en ringmur slöto de sig omkring sina offer och fyllde ögonblickligt luckorna efter sina stupade kamrater. Det var icke värdt för svenskarne att kämpa för lifvet. För att behålla det måste de skänka det åt fångenskapen; i annat fall gällde blott att sälja det så dyrt som möjligt. Detta blef ock det sista hopplösa beslutet. Slagtningen blef förfärlig. Förtviflans mod eldade den ena sidan och vissheten om en slutlig seger genom antalets öfverlägsenhet den andra. Stridsplatsen, hvarifrån ingen utgång var tänkbar för Stael och hans krigare, enär hela skogen var som späckad af fiender — var öfverhöljd af döde. Stael von Holstein såg sin lilla styrka nästan man för man huggas ned. Bröderna Rask hade alla stupat, sedan de, hvar för sig, ärligt löst sitt löfte till czaren. Ännu stod Stael som ett lejon med ständigt lyftad klinga, från hvars hugg döden oupphörligt slog ned; ännu hade ingen af de talrika kosackerna vågat sig in på lifvet på honom, tills de slutligen genom de glesnade lederna kastade sig som blodtörstiga hundar öfver ett utmattadt villebråd. På en gång öfvermannade de honom, vredo honom värjan ur handen och grepo honom som sin fånge.

Med detta råa barbari, som icke vördar öfverlägsenheten längre än den inger fruktan, slog nu hans vilda besegrare ett rep om hans armar, hvarpå tvenne ridande kosacker förde honom så bunden, under smädelser och hån, ja till och med under hugg och slag, mellan sig till ryska lägret^[1].

Vi lemna här vår hjelte för att uppsöka en annan af de många denna tid alstrade, nemligen den redan omtalade generalmajoren Horn, Narvas försvarare, som genom czarens dubbla list icke allenast gick miste om den förstärkning han hoppades vinna, utan äfven såsom vi sett ledit betydlig förlust på de krafter han dessförinnan hade emot sina fiender.

---

1. Historiskt.