Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 09

[ 54 ]

9 Kapitlet.

För att fullfölja sina planer, det vill säga, att på samma gång reta sin man och underblåsa den böjelse, som för tillfälle skulle lugna hennes svartsjuka, uppfann furstinnan ett alldeles ofelbart medel. Hon låtsade sig nemligen i en hast få en oöfvervinnerlig lust att lära sig svenska språket, och inhämta det under daglig öfning med de svenska fångne, som befunno sig på Gortschin, Af denna anledning gick hon, så snart följderna af Staels fall tillät honom att ligga ofvanpå sin säng, att med Ebba och Ingeborg dagligen tillbringa några timmar i hans rum, för att af honom “taga lektion”, som hon sade, och deltaga i den svenska konversationen, hvilken dock alltid slutade så, att hon efter en stunds förlopp, tog Ebba under armen och begaf sig bort, med befallning likväl till Ingeborg att qvarstanna för att afbida hennes snara återkomst. Under tiden uppsökte hon vanligen sin man, antingen i hans rum eller på hans promenader och gycklade öfver de unga tu, som hon lemnat på egen hand; samt uppehöll honom med det tommaste pladder hela ändlösa timmar, tills hon slutligen, låtsande påminna sig att hon borde återvända, vanligen afbröt med denna anmärkning:

— Mina svenska språkmästare kunna kanske tro, att jag öfvergifvit dem, och sucka efter mig. Dock en ung flicka och en vacker karl finna aldrig timmarne långa tillsammans, hvarför jag hoppas de veta att trösta sig öfver att jag förglömt tiden hos min gemål.

Under de stunder, som på detta sätt gåfvos Stael och Ingeborg att träffas, slog med djup och stadig kraft den första kärleken sin rot i deras hjertan, utan att de sjelfva visste dess namn. Liksom plantan tittar upp i jordbrynet med betäckningen af sitt fröskal, öfver sina slutna hjertblad, och i detta stadium icke lemnar någon visshet om sin art eller form, så uppskjuter kärleken ofta i rena ädla hjertan under det blyghetens skygd, som lemnar hjertat sjelf i okunnighet om sina vaknande känslors rätta namn. Så var verkliga förhållandet med Stael och Ingeborg. Den ovilkorliga vördnaden för en ädel och utmärkt krigare, samt det naturliga deltagande som ungdomens och älskvärdhetens lidanden ingifva, skulle i Staels egna ögon fullkomligt hafva rättfärdigat hans känslor för den tappre Horns dotter — om han annars trott sig behöfva ransaka dem för detta ändamål — liksom Ingeborg lätt bedrog sig på sina, då hon vägde dem på vågskålen af den tacksamhet hon räknade sig skyldig [ 55 ]den som en gång räddat hennes lif och visat sig så deltagande för hennes och hennes syskons utvexling.

Så begagnade Stael de dagliga tillfällen furstinnan gaf honom att träffa Ingeborg, med en vördnad, som aflägsnade alla faror från deras ensamhet, utan att likväl undertrycka något af den vexande kärlekens makt, tills händelsen slutligen för dem båda upptäckte naturen af deras egna känslor.

Czaren hade nemligen låtit utgå ett bud till alla orter, der svenska fångar uppehöllo sig, att de skulle infinna sig i Moskau vid det stora triumftåg — hvartill vi på ett annat ställe skola återkomma — som han låt förbereda till firande af sin seger öfver kung Carl; och med anledning deraf hade äfven till Gortschin kommit anmaning, att Stael skulle återvända så fort hans förbättring medgaf det. Detta oväntade påskyndande af hans afresa, lät honom med skilsmessans bitterhet också erfara den rätta anledningen dertill.

Varm och lågande bröt sig då, vid nästa möte, bekännelsen derom ur hans hjerta och besvarades af Ingeborg med denna blyga rodnad och denna sänkta blick, som så väl tolkar hjertats känslor, utan behof af tungans språk. En sak pressade dock Ingeborgs bröst, — tonkan på de egna förhållanden, som försatt henne så ensam, i detta vigtiga ögonblick, på en fremmande jord och förnekade en faders välsignelser att helga hennes hjertas val. En oemotståndlig ovilja bemäktigade sig henne derjemte vid tanken på att låta den fremmande omgifningen med sina kalla likgiltiga blickar intränga i hennes hjertas helgedom, och skåda de känslor, som hon kände värda englars blickar. Det var både henne och Stael som om den kärlek, hvilken fästade dem vid hvarandra, lösbröt dem från hela den öfriga verldens gemenskap, och gjorde den icke allenast likgiltig utan äfven motbjudande för dem.

Som Staels tillstånd, enligt läkares intygande, tvingade honom att ännu dröja några dagar, innan han kunde företaga afresan, så vida faran af det nyläkta brottets återuppbrytande genom skakningen under åkningen ville undvikas, framlefde han och Ingeborg under de timmar furstinnan fortfor att lemna dem ensamma, dessa tjusningens ögonblick, som endast tillhöra den första kärlekens etheriska drömmar, och förgäfves efterjagas sedan de en gång uppgått i det tidmått som bestämmes och begränsas af verkligheternas förhållanden.

Under det furstinnan, på det sätt vi sett, arbetat för sina planer, hade generalen icke heller lemnat sitt mål ur sigte. Tid efter annan hade han tillsport hvad narrens öga kunnat upp[ 56 ]täcka, och alltid visste Naddin att med nya färger uppfriska den teckning han en gång inför generalen uppdragit.

Så nalkades den afgörande tiden för Staels afresa. Kort förut hade generalen gjort en resa till Moskau, hvarifrån han dock hastigt återvände. En ovanlig glädje strålade i hans anlete, och i hela hans väsende låg en vänlighet, som annars var fremmande för hans karakter.

För att, såsom furstinnan uttryckte sig, fira glädjen af sin gemåls snara återkomst — hvarpå hon annars, som läsaren vet, var van att i långa år få vänta — samt för att bereda sin språkmästare ett minne af den sista qväll han tillbringade på hennes slott, sådant att det kunde försona honom med de obehag, han der måst utstå, gaf furstinnan en fest för sitt hoffolk och slottets tjenstemän.

De kallade voro tillsagda att på bestämd timma samlas i galleriet — en stor sal, hvars alla väggar voro behängda med porträtter af furstinnans förfäder, de ädla Gagarinerna med deras gemåler, samt utmärkta med dem beslägtade män — hvarinom furstinnans egna, enskilta rum voro belägna.

På det utsatta timslaget inträdde både Stael och Ingeborg. De voro de första som anlände, och tycktes således noggrannast hafva iakttagit tiden. Som de funno sig ensamma, drogo de sig till en fönsterfördjupning, för att ännu vexla några af dessa redan tusende gånger sagda ord, som på kärlekens tungomål bli så välljudande, men som vi vilja bespara läsaren att på papperet återfinna i deras prosaiska tarflighet, då de helt nära sig hörde en röst som sade:

— Ta'n er i akt! J hafven lefvande ögon som bevaka er!

Ingeborg darrade och såg sig omkring. Ingen lefvande menniska utom Stael syntes, men det var henne som om alla de gamla Gagarinerna sett ner på henne med olycksbådande skadefröjd i sina anleten. Hon ville fly, men Stael höll henne tillbaka och sade: — Hvad skulle vi ha att frukta om än hela verlden fästade sina ögon på oss?

I detsamma rörde sig bilden af en bister Bojar i kroppsstorlek, som afskar vinkeln af fönsterfördjupningen, der den stod, och bakom den tittade Naddins fysionomie fram med detta sarkastiska leende, som vanan stereotyperat på hans ansigte: — Af mig har ni ingenting att frukta, ty när var icke dårskapen en trogen bundsförvandt i kärlekens rendez-vous? Men … fröken Ingeborg — fortfor han och vände sig mot henne, — Ni gaf mig en gång guld, nu vill jag ge er och er vän ett godt råd. Gömmen ännu hemligheten om er kärlek! Upptäc[ 57 ]ken J den, springen J i lejonets gap. Gån förr in på allt än att förråda den! I den afgörande stunden skall hjelpen komma ifrån det håll J minst vänten det. Jag har icke tid att säga er mera. Farväl, varen på er vakt!

Knappast hade narren uttalat dessa ord och återtagit sitt gömställe, innan dubbeldörrarne till furstinnans rum sprungo upp och hon, släpande sig vid sin mans arm, samt beledsagad af Natalia — som visade sig i en långt mera lysande och omsorgsfull drägt än tillfället kräfde — inträdde. I samma ögonblick fylldes galleriet från en annan sida af de öfriga, på förhand samlade, gästerna.

Furstinnans grågula ögon tindrade af en dolsk glädje, i det hon drog generalen med sig fram till fönstret der Stael och Ingeborg befunno sig, och sade: — Skulle J vara de enda, som man försummat gifva tillkänna min förändrade befallning om samlingsrummet? Dock, det är icke troligt; men I hafven funnit för godt att låtsa er i okunnighet derom.

Både Stael och Ingeborg ville förklara sig, men furstinnan afbröt dem, skrattande.

— Er förvirring förråder er! Säg mig, min dyra gemål, din det är möjligt att misstaga sig på betydelsen af dessa rodnande kinder, dessa nedslagna blickar och denna stammande röst. Ha, ha, ha! Men man måste vara öfverseende med ungdomen. — Vändande sig åter till Stael och Ingeborg, hvilkas bryderi man lätt kan föreställa sig, återtog hon: — J rodnande unga, jag förlåter er, ja, än mer, jag vill förklara er mitt sanna deltagande.

Min furstinna, — sade generalen, — detta borde i första rummet hindra er ifrån att begå en grymhet. I fall ni någonsin erfarit ungdomens ömtåliga känslor, eller ert minne kan föra er nog långt tillbaka för att återkalla den grannlagenhet de kräfva, så vågar jag be er upphöra med detta skämt.

— Min dyra gemål, jag ber er komma ihåg att jag ingalunda är van att låta afbryta mig i mitt tal! Jag har ännu mycket, ganska mycket att säga dessa såta turturdufyor.

— Som jag vågar be er, af aktning för er sjelf åtminstone, uppskjuta till ett annat tillfälle.

— Tvertom! Jag vill deraf göra en högtidlig förklaring. Er gemål, min general, har ännu aldrig tagit emot föreskrifter af någon, eller låtit hejda sig på halfva vägen. Hade icke det olyckliga kriget jemt ryckt er från min sida, skulle ni ha lärt er att bättre känna styrkan af min karakter. Nu förlåter jag [ 58 ]er, i hopp att ett lyckligare öde hädanefter skall komma er på bättre tankar om mig,

— Tillåt mig dock fråga om ni öfvervägt de förhållanden, hvari de personer det gäller, stå till czaren och hans rike, och behörigheten af hans trogne undersåter, — särdeles af en så hög rang, som eder — att blanda sig i hans fångars öde?

— Det intresse ni, min dyra gemål, ådagalagt för fröken Horn, har för alltid gifvit henne rätt till mitt deltagande.

Vid dessa ord, som beledsagades af en min, hvaraf de fingo sin rätta udd, uppblossade generalens kinder. Han kastade på sin gemål en blick, hvari en hel orkan tycktes lösbruten, och som verkligen för ett ögonblick förstummade henne. Af den plötsliga paus som härigenom uppstod, begagnade sig generalen, vände sig till de församlade gästerna och sade med en tyglad, men ingalunda dold förtrytelse:

— Mina vänner, då furstinnan samlat er i afton, har det naturligtvis varit hennes afsigt att förskaffa er denna glädje, som stora själar alltid älska att sprida bland sin omgifning. Hennes kapell sitter redan med hornen för munnen, och väntar blott att se er inträda i salen för att traktera er med dess klang och lifva er till dans. Jag gör mig derför blott till en tolk af min gemåls egna önskningar, då jag ber er dit inträda, och afbida vår ankomst, sedan jag här till kapten Stael von Holstein afbördat mig ett uppdrag från czaren, som jag besparat till detta tillfälle.

De tilltalade aflägsnade sig, och de närvarande stodo med stor förvåning på sina ansigten, undantagande Natalia, på hvars stolta panna en triumferande glädje lyste, då generalen åter tog till ordet: — Georg Bogislaus Stael v. Holstein, kapten i konung Karl den tolftes af Sverge tjenst, er monarks fejder med vårt land har gjort er till vår fiende, men det förhållande ni under fem års fångenskap bland oss ådagalagt, har gjort er till alla ädla och ridderliga ryssars vän. Vår store czar vet att uppskatta förtjensterna hvar de finnas, och räknar sig till behag att fästa dem vid sin thron. Den tidiga befordran ni vunnit i er konungs tjenst och den tapperhet ni lärde oss att känna, då ni blef vår fånge, har ingifvit vår store monark ganska fördelaktiga tankar om er, och han går att lemna er tillfälle att på ett lysande sätt rättfärdiga dem, då han genom mig erbjuder er att ingå i hans tjenst och härmed benådar er med fullmakt att vara chef för ett af hans regementen.

— Min general, — sade Stael, utan att mottaga den framräckta fullmakten. — Jag värderar alltför mycket er monarks [ 59 ]aktning för att jag skulle vilja göra mig den förlustig genom villfarandet af en låg handling.

— Jag måste be eder komma ihåg om hvem ni talar, och att czarens trogne undersåtare icke tillåta sig höra en sådan benämning på någon handling, som föranledes af hans höga behag.

— Jag skulle alltförmycket bedraga mig om jag ej här talade med en man, som är nog fosterländskt sinnad, för att sjelf kunna dömma om rätta namnet på en handling, genom hvilken jag skulle vända mitt svärd, icke allenast ifrån, utan till och med emot det land jag svurit att försvara; och jag smickrar mig derför med, att ni icke kan draga i tvifvelsmål hvilket svar jag måste be eder återbringa ezaren.

— Kapten Stael, tillåt mig tala med eder såsom vän! Som sådan förstår jag lika väl att beundra den ungdomliga entusiasm, som lifvar edra känslor och dikterat ert svar, som jag känner mig uppmanad att rikta edra tankar på er egen fördel. Besinna er belägenhet! De underhandlingar, som flera gånger varit å bane om utvexling af fångarne, hafva alltid måst afbrytas till följe af er konungs höga anspråk. Efter den vändning krigslyckan sednast tagit, hafva utsigterna och deras genomdrifvande blifvit än mindre gynnsamma, hvarför er hela ungdomstid torde komma att förflyta i denna overksamhet, som lika litet kan gagna ert land, som tillfredsställa ert lifliga och efter bragder törstande sinne. Dessutom bereder sig czaren i detta ögonblick till ett triumftåg, hvari ni med edra kamrater skall åtfölja hans segervagn, till hån för hela Europa, som i detta ögonblick håller sina blickar riktade på kung Carls stolte besegrare, hvarefter ni, liksom edra öfriga kamrater, kommer att föras till någon trakt i Siberien. Besinna allt detta, säger jag, och välj sedan att förblifva i fångenskapen, eller också sluta er till segrarens lycka och vinna utmärkelser, hvilka skola berättiga er till förbindelser med vårt lands förnämsta familjer.

Dessa ord, vid hvilka Tschammer lade en ganska egen tonvigt, beledsagade han dessutom med en blick på Natalia, som gaf den en förstärkt betydelse.

— Jag skall räkna mig det till en större att dela mina landsmäns förnedring, än förråda min tro mot min konung och mitt land — svarade Stael.

— Blinde dåre! — utropade Tschammer. — Ni fattar då icke huru långt min välvilja sträcker sig emot er. Jag har genomskådat ert hjerta. Se här er belöning! — Och han visade på Natalia.

[ 60 ]— Min belöning? — stammade Stael. — Vid Gud, detta är…

— Min general, ni missräknar er lika mycket på hans hjerta, som på anspråken af det namn er gemåls fäder burit! Aldrig skall en Gagarin tillåtas en förbindelse med en simpel fremmande adelsman! — utropade furstinnan, lågande af stolthet och harm.

— Det är här jag som handlar — återtog generalen helt peremptoriskt. — Stael blir icke en fremmande adelsman, då han ingår i czarens tjenst och naturaliseras bland oss. Och hvad den plats beträffar, som nu erbjudes honom, vill jag blott underrätta er, min furstinna, att den varit eftersträfvad af ingen mindre än just en Gagarin, nemligen unge furst Alexander af detta namn, då jag erhöll den af czaren för Staels räkning, för att derigenom visa mitt deltagande för den sköna fröken Natalia, er slägting och gunstling.

Furstinnan stod härvid liksom träffad af åskan. En allmän tystnad inträdde.

— Natalia — afbröt Tschammer, och lemnade henne fullmakten — det tillhör dig att besegra hans skrupler.

Natalia öfverräckte den nu till Stael, med ett inställsamt leende; men han drog sig, under en vördnadsfull bugning, tillbaka och sade:

— Aldrig, min fröken!

Natalias kinder vexlade från en rodnande glöd till en dödlig blekhet, och hon hade all möda i verlden att lägga band på den känsla, som hon vid denna vägran erfor.

— Ha, ha, ha — skrattade furstinnan. — Framgången gäckas med edra planer, min gemål. Med en skarpare blick, eller med litet större förtroende till er gemål, skulle ni ha besparat er den otacksamma rol ni här spelar.

— Det anstode er bättre, min furstinna, att i detta ögonblick begagna er värdighet, som Natalias beskyddarinna, än edra sarkasmer — anmärkte Tschammer bittert.

— Om ni då ändtligen fordrar att jag skall inblanda mig i denna sak, som ni med en serdeles ömtålighet ända hittills tycks hafva förbehållit åt ledningen af er egen skarpsinnighet, så är jag visserligen villig, att gifva vika för er önskan, men endast för att säga er, att den skymf, för hvilken ni utsatt er gemåls unga slägting, är lika sårande för en qvinna, som oerhörd för en Gagarin, och att, om kapten Staels lycka är er så angelägen, ni borde laga att fröken Horn blefve sänd på samma väg till Siberien som han.

[ 61 ]— Jag har icke utbedt mig edra råd! — stammade Tschammer med darrande läppar och fästade sina lågande blickar på Ingeborg, som svigtade och var nära att nedsjunka.

Stael, som varseblef hennes rörelse, tog ett steg emot henne och utsträckte sina armar för att uppehålla henne, men generalen undanstötte honom och bar henne bort i rummet till en fönsterfördjupning, der han nedsatte henne på en stol.

— Ingeborg, du älskar Stael? — hviskade han, i det han nedböjde sig öfver henne.

— — — —

— Du svarar icke! Denna tystnad säger mig nog. Det är din kärlek, som ställt sig i vägen för hans lycka.

— Nej, vid Gud!

— Icke? Säg det ännu en gång, säg att du icke älskar honom, att inga förhållanden till dig binda honom!

— Inga! — framstammade Ingeborg.

— Inga! — uppropade Tschammer. — Och detta är ditt allvar, ditt oåterkalleliga allvar?

— Ni har hört det!

— Välan! — utropade han med klarnadt ansigte och lemnade henne för att återvånda till Stael. — Det är ungdomens sätt — att i hänförelsens ögonblick bedraga sig på sina egna känslor, och förblindad af ärans och pligtens skenbilder, bringa dem offer, hvilkas pris den icke sjelf lärt sig bedöma, och som den derför får sent ångra. Jag vill således, långtifrån att straffa er öfverilning, som ett fel, endast betrakta den som en ädel exaltation, från hvilken jag vill lemna er rådrum att återkomma, innan ni oåterkalleligt afgör ert öde. Men glöm icke att ni ej har längre tid att besinna er, än till morgondagen.

— Om den kunde ändra mitt beslut, skulle jag föredraga ännu i dag att skjuta mig en kula genom bröstet, för att dö, begråten af ett hjerta, som vet hvad den svenske krigarns pligt och ära tillhör.

— Trotsige, denna djerfhet skall finna sin lön!

— Det är grymt af er, min gemål, att så misskänna kärlekens makt. Eller vill ni längre tvifla på, att kapten Stael och fröken Horn älska hvarandra, och att det är detta som bestämmer det handlingssätt, med hvilket ni tyckes roa er att fördubbla er egen förödmjukelse.

— Det är sannt, — sade Stael med stolthet — att mitt hjerta lågar för dottren till den hjelte, som vid Narva lärde ryssen hur den svenska fosterlandstroheten låter dagtinga med sig; men skulle jag också det förutan kunna lyssna till förslaget att af [ 62 ]falla från min tro mot konung och land, måtte hon då slita min bild ur sitt hjerta och lemna mig till den usla lott, som löftesbrytarn och lycksökarn förtjenar!

Nu föll det sista fjället, hvarmed Naddins försäkringar och generalens eget hopp betäckt hans öga, och en förfärlig blixt bröt fram genom det ljus som uppgick deri. Hade icke Stael varit czarens fånge, och Tschammer vördat sina förbindelser mot hans lif som sådan, våga vi ej svara för dem hämd ögonblickets raseri kunnat ingifva honom, Nu tvingade han med krampaktig styrka sina känslor inom sitt eget bröst, och skyndade att afbryta detta uppträde, i det han påminde om den pligt som kallade furstinnan och honom till deras gäster.

Knappast hade de lemnat rummet, innan Naddin kröp fram undan sitt gömställe och med en bedröfvad min utbrast:

— Så hafva de blottställt min heder som ärlig bedragare i tacksamhetens tjenst. Med narrens kloka anseende är det förbi, och med mitt skinn!… Hända hvad som hända vill, få de nu skylla sig sjelfva! Ha, ha, ha! Hade de blott kunnat hålla god min, med hvilken innerlig fröjd skulle icke furstinnan ha ställt ihop dem, det första generalen vände ryggen till slottet; och det har då aldrig låtit länge vänta på sig.