Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 15
Georg Bogislaus Stael v. Holstein
av Sophie Bolander

Kapitel 16
Kapitel 17  →


[ 108 ]

16 Kapitlet.

Må vi, innan vi gå att vidare förtälja läsaren vår hjeltes öden, för en kort tid lemna honom i de goda bänder, vi sett fatta vård om honom, och i hvilka vi kunna vara förvissade om, att han skall röna all den omsorg vänskapen kan upptänka, för att följa Du Rietz's kolonn till dess bestämmelseort, och der något sysselsätta oss med de öden den hade att gå till möte.

Må hvem som vill föreställa sig den några och sjuttio mil långa färden längs Wolgas stränder, som denne hade att göra, tillryggalagd i en sjuksläda och under iaktagandet af en rol, som tvingade till afsägande af den tröst, som under vissa, mera omfattande olyckshändelser har en så egen stärkande kraft på menniskolynnet, nemligen sällskap i nöden — må hvem som vill, säga vi, föreställa sig Du Rietz's resa och han måste erkänna det temligen kinkigt att träffa en synpunkt, ur hvilken den kan betraktas annorlunda än både oangenäm och plågsam, och dock egde Du Rietz mot dessa vedervärdigheter en talisman, som på ett underbart sätt förtog honom känslan deraf.

Det var minnet af Ebbas bild, sådan den visat sig för honom i ögonblicket af hans afresa. Oupphörligt stod den förtrollande synen deraf så liflig för hans själ, som i det ögonblick den framträdt för hans blickar; och likväl föreföll den honom så omotiverad, så flygtig, så besynnerlig, all han skulle ansett den för en dröm, eller ett foster af en uppdrifven inbillning, om icke boken och blomman stått honom qvar och vittnat om dess konkreta verklighet. Alla sina tankar och känslor [ 109 ]fästade hon nu vid dessa och målade inom den täppta kuren af sin sjuksläda, taflor så sköna, så underbara, så innehållsrika för hela hans framtid, att timmarne dervid flydde som minuter, och hela den besvärliga resan förbyttes i en skön dröm, om hvars längd man vid uppvaknandet icke har något minne.

På boken, som var en psalmbok, inbunden i dyrbart franskt band, med rika förgyllningar och knäppen af guld, stodo initialerna I. C. H. och öfver dem en friherrlig krona. Ehuru otillfredställande och föga upplysande denna upptäckt i det hela kunde vara, hade den dock en oändlig retelse för Du Rietz's inbillningskraft, och lemnade honom intet tvifvel, att ju den okända, sköna herrskarinnan öfver hans alla tankar, tillhörde den börd, hvarom hela hennes väsende bar vittne.

Så, mera lefvande i inbillningens fria drömmar, än i verklighetens hårda tvång, upphann Du Rietz och hans afdelning målet för deras färd. Detta var Sviatski, en liten på den tiden ― och vi erkänna vår okunnighet om, huruvida den, sedan dess, i ett eller annat hänseende, gjort några stora framsteg — obetydlig stad, med ett svagt fäste och dertill afpassad besättning, i guvernementet Kasan — det från fordom sagorika Kittellandet, såsom namnet egentligen betyder, till utmärkande af lanets rådande naturformation — och endast tjugo verst aflägsen från staden af samma namn.

Här fann Du Rietz fortsättandet af sin sjukrol besvärligt; men med detsamma han återtog bruket af sin goda hälsa och började visa sig bland sina kamrater, som till stor del förut känt honom, borde han äfven göra sig betänkt på, att för de ryska auktoriteterna hålla sin förvexling hemlig, såsom ännu varande i ovisshet, om hvilka följder en upptäckt skulle kunna ådraga både honom och den, hvars person han föreställde. I denna afsigt förtrodde han sig åt öfverstelöjtnant Rühl — korpral vid kung Carls bekanta drabanter — hvilken rådde honom till behållandet al det lånade namnet och lofvade använda sitt inflytande bland kamraterna till hemlighållandet af hans egna.

Öfverstelöjtnant Rühl var en af dessa män, hvars ja eller nej man plägade taga för goda såsom ett dokument, bestyrkt med underskrift och signet. Du Rietz fick också snart erfara, ej allenast att hans hemlighet obrottsligen vårdades af hans kamrater, utan äfven att hans bekännelse tillförskaffat honom en annan vinst, som i hans ögon var af nästan lika högt värde, nemligen Rühls personliga vänskap. Ehuru temligen skiljda i år, enär Du Rietz tillhörde Staels ålder, hade dock hans handlingssätt tillvunnit honom den förres aktning och fästat denne [ 110 ]med ett band, som stärktes ju mer, ju längre de hunno i bekantskapen af hvarandras karakter.

Under sådana förhållanden intog Du Rietz här sin sjelfvalda plats bland sina svenska bröder.




Snart började enformigheten och overksamheten af det lif våra svenska krigare här måste föra, att blifva dem tung och odräglig. Nästan hvarje dag som förgick uppkallade från de flydda åren minnen af segrar och äfventyr, hvarvid jemförelserna med det närvarande gjorde detta ännu svårare att uthärda. För att fördrifva de långa aftnarne brukade officerarne — som här i det hela fingo åtnjuta mycken frihet och gå obevakade hvar helst de behagade inom stadens område, blott de icke utan sin vakt begåfvo sig derutom — att samla sig i större eller mindre kotterier, för att förtälja sina upplefvade äfventyr och glädja sig åt minnena af sina förra mandater.

En afton började Rühl, hvilken såsom drabant, på nära håll omgifvit konungens person och följaktligen varit vittne till många af hans bedrifter, att berätta en mängd af de nästan sagolika bragder, han i slaget vid Holofzin, der han kämpat vid hans sida, sett honom ådagalägga. Han berättade hur han, då han såg hären stanna tvekande framför ett moras, gifvit sig deri, och vadat genom vattnet, som steg honom under armarne; huru han midt under hetaste striden gifvit den sårade Gyllenstjerna sin egen häst och sedan kämpat till fots, der elden var starkast; hur han slog en kossack till jorden, i det ögonblick han spände sin pistol emot honom, vred honom vapnet ur handen och afsköt det öfver hans hufvud, i det han sade: — Du är icke värd att dö för en konungs hand, m. m. Han talade med värma och hänförelse, han talade så, att hans ord verkade som tändbara gnistor i alla sinnen. Alla händer knöto sig, alla blickar brunno och hvarje bröst höjde sig. Det gick en oro genom ringen af de fångna krigarne; det var, som den susning, hvilken låter höra sig i luften före orkanens utbrott.

Då Rühl blef varse denna stämning, då han märkte, hvilken den låga var, som hvälfde sina flammor i kratern af hans åhörares hjertan, reste han sig upp från sin plats, ställde sig midt på golfvet och rätade upp sig, så att hans hufvud stod högre än alla andras. — Då vi hafva sagt, att han tillhörde kung Carls drabanter, ha vi med samma trott oss gifva läsaren ett begrepp om hans yttre gestalt; ty, som vi veta, valde kungen dessa bland de [ 111 ]mest högvexta, ståtliga och martialiskt sköna bland sina tappra kämpar. — Allvarlig, hög och inponerande kastade han en blick omring sig i samlingen, och började derpå med djup, stadig stämma.

Mina bröder, det svallar mäktiga känslor genom ert bröst; de heta kung Carl, frihet och fädernesland. Gud sjelf har skrifvit dem som stjernorna på fästet, klara och oföränderligt desamma i hvarje svenskt hjerta. Vi stå djupt inmörknade i olyckans natt, men de skola lysa oss liksom de himmelska ljusen vandraren genom öknens faror. Välan! Vi vilja icke stanna här i en neslig fångenskap! — — Säg bröder! Det vilja vi ju icke?

Det första steget ur träldomen heter mod, det andra ståndaktighet och trofasthet. Dessa kunna föra oss långt, långt! — — — — Kännen J eder färdiga att taga ut dem?

Alla de närvarande sågo frågande på hvarandra, de visste att Rühls ord aldrig brukade vara munväder, och slutade således till att dessa måste ega en afsigt, den de ännu icke kände.

Rühl såg deras förundran och återtog:

— Frågen ej med edra blickar hvarandra om det svar J bören gifva. Hvar och en af eder är en svensk man. Låte han sitt eget hjerta tala! Ären J färdiga till mod, ståndaktighet och trofasthet.

— Ja! — ropade såsom med en mun alla och uppräckte sina händer!

— Välan, kamrater! — fortfor nu talaren. — Jag vill då upptäcka för er en plan, hvilken sedan någon tid lifligt sysselsatt mig. Vi kunna göra oss lediga från denna förhatliga fångenskap. Vi kunna afskuudda detta ok, som lägger träldomens märke på våra fria skuldror. Det beror på oss sjelfva; vi äro här etthundradefemtio svenskar. Hvad förmå ej de med mod, ståndaktighet och trofasthet? Bröder, när ha de svenske tviflat på sina krafter? Vi äro här lamt bevakade; hvad skulle hindra oss att gripa kommendanten, binda honom och öfvermanna besättningen, bemäktiga oss krigskassan, vapen och ammunition, och så, i slutna leder, beväpnade till anfall som till försvar, tåga mot polska gränsen och der sluta oss till general Marschalks armé?[1]

Öfverraskade af detta lika oväntade som djerfva förslag, stode de närvarande några ögonblick stumma, betraktande hvaran[ 112 ]dra, liksom för att lyssna till hvem som först skulle taga ordet. Då afbröt Rühl:

— J tveken, J ogillen alltså mitt förslag? Rätt kamrater, att J i tider gifven mig det tillkänna! Bättre att vägra i första stunden än svika i den sista. Låtom oss då hädanefter återfinna hvarandra på den punkt dit olyckan nedtryckt oss, undergifna och tålmodiga! Låtom oss fortfarande roa oss med att, likt gamla koketter, som i ålderdomen stoltsera på de eröfringar deras skönhet i ungdomen vunnit, öfva vårt manliga skryt på upprepandet af våra gamla minnen.

— Nej, vi vilja följa dig.

— Följa mig? sade Rühl. Detta begär jag ej. Jag har blott för eder visat vägen till frihet; det tillhör er att uppgifva en bättre om J veten någon, och att slutligen och i alla händelser efter ert egna fria val afgöra, om J viljen hafva någon i spetsen för eder, och i det fallet, utse den, för hvilken J hysen det högsta förtroendet.

— Öfverstlöjtnant Rühl! — Drabantkorperalen Rühl! Må han bestämma. Honom vilja vi höra och följa.

— Godt, kamrater! — sade Rübl — Jag har icke missräknat mig på edra svenska hjertan, då J väljen ett tappert och modigt sätt att bryta edra händer ur en neslig boja för att åter räcka dem till ett dyrbart fäderneslands tjenst! Det är icke jag, det är icke J, kamrater, som äro bundna genom denna vår fångenskap; det är fäderneslandets krafter, hvilka ligga i dess söners händer. Och — fortfor han och sträckte ut sin hand, till hvilken alla de andra liksom mekaniskt fogade sina — hvilken massa af kraft ligger i denna knut af trofasta händer! Verke den, verke den för vår konung och vårt fosterland!

— Lefve vår konung och fosterlandet! — ropade det genom den lilla skaran.

— För att vinna målet af dess fördelar, hvilka endast kunna berättiga oss till hopp om framgång, efter den eviga Försynens råd, böra vi gifva våra planer den största utsträckning som är förenlig med möjligheten af deras utförande. I Kasan ligga, såsom vi känna, de regementen, hvilka Schlippenback, Hjelm och Schreiterfelt uppsatte af värfvade tyskar och hvilka efter ackord vid Pultava ingingo i rysk tjenst. Dessa, tillika med alla våra svenska kamrater derstädes, böra vi äfven indraga i vårt företag, och så komma, återbringande en manstark här i vår armés sprängda luckor.

Dessa företagets förstorade dimensioner sporrade endast till ett lifligare intresse derför. Alla biföllo, och oaktadt Rühls för[ 113 ]nyade uppmaningar till ett betänksammare öfvervägande och enhälligare öfverläggningar blef han dock på stället vald till företagets anförare.

— Jag tackar eder, kamrater! — sade han — Med ert val läggen J ock ansvaret af utgången på mina skuldror. Jag är svag, och delar med er alla den bristen att latt förbländas af hoppet om framgångar; men låtom oss alla låna hvarandra våra ögon, för att upptäcka stötestenarne på vägen, och lyckans smala stråt som framgår deremellan, och våra hjertan för att stärka förbundet med vänskapens fasthet, blott så kunna vi hoppas att lyckas i våra bemödanden för den gemensamma saken! Och nu låtom oss komma till tals om medlen för dess verkställande.

Rühl tystnade här för att ge ordet åt sina kamrater. Men dessa bjödo honom tala och ville icke höra någon annan. Då återtog han:

— En klok anförare bespejar terrängen innan han uppställer sina trupper till strid, så måste äfven vi göra. Mig tyckes derföre, att vi böra sända ut kunskapare att undersöka trakterna häromkring så långt sig göra låter, spåra upp vägarne och göra sig underrättade om hvad vi kunna hafva att vänta af motstånd eller understöd af innevånarne på vår väg, m m., samt anförtro någon att under sannolik förevändning söka tillstånd att begifva sig till Kasan för att gå i råd och författning med våra dervarande kamrater. Som företagets kärna bör knyta sig omkring oss, såsom dess upphofsman och ännu de enda delaktige af hemligheten, böra vi utvälja bland oss dem som härutinnan skola bistå oss. Låtom oss alltså företaga valet!

För det första uppdraget skedde detta med temlig enighet, emedan kompetensen dertill nödvändigt måste, till väsendtlig del, bero på färdigheten i ryska språket, hvari en kapten Lindston, samt löjtnanterna Gieske och Vass hade ett afgörande företräde framför de flesta andra: men vid det senare förnyade sagan om Erisäpplet sin gamla sanning. Emellan Du Rietz och en viss adjutant Brink delade sig de flesta rösterna, dock så, att ingen fick något öfvervägande antal, hvarföre man beslöt att öfverlemna afgörandet åt slumpen, och låta det bero af en lottkastning. Denna utföll till den förres fördel.

Vid detta utslag kunde Rühl icke dölja sin tillfredsställelse. Hans panna klarnade och han sade, i det han hjertligt skakade Du Rietz' hand:

[ 114 ]— Ert uppdrag kräfver en lika klok som redlig och tillförlitlig man. Ni skall icke låta vårt hopp komma på skam, min kapten. Ni går att åt er kung och ert fosterland återtaga en eröfring, icke af ett stycke jord, utan hvad mer är — af en massa mannakrafter till dess skydd och försvar. — Ni förstår ert värf; den kännedom jag eger om er karakter, öfvertygar mig derom. I den konungs namn, för hvilken vi alla kämpat, och i hvars tjenst vi ännu kanhända skola utgjuta vårt blod, vågar jag upphäfva min röst då jag önskar er lycka och framgång, och inviger er till ert värf genom att öfverlemna er, som ett minne af honom, detta vapen — och han framtog härvid en pistol ur sin bröstficka — hvilket jag en gång hade lyckan slå ur en rysk kosacks hand i samma ögonblick jag såg det rigtadt emot konungens person. Det har sedan aldrig lemnat mig, ej en gång såsom ni ser i sjelfva fångenskapen — der jag, mot mitt hedersord att aldrig ladda det, förvärfvat mig tillstånd att bära det — och jag ber er deri tillika se beviset på min egen aktning för, och tillförsigt till er, såsom vår agent i detta vigtiga värf.

Under det Rühl så talade, märkte Du Rietz att ganska olika känslor målade sig på hans kamraters ansigten. De som röstat för honom sågo belåtna ut och önskade honom, i det de skakade hans hand, lycka till hans företag med all den innerlighet och tillfredsställelse, som framgången af deras val naturligtvis måste åstadkomma, under det de andra mer eller mindre tydligt förrådde sitt missnöje. Ingen dolde likväl med mindre höflighet sin förtrytelse än den närmaste medtäflaren, Brink, som utan att ens räcka Du Rietz handen, kallt sade:

— Utan att hafva lyckan känna de stora egenskaper, som berättiga till de förhoppningar öfverstlöjtnant Rühl så smickrande uttalat om er, förenar jag mig med dem, som önska att lyckan måtte gynna oss alla, i att snart slippa från vår ledsamma fångenskap.

Vid dessa ord uppblossade vredens och den sårade stolthetens låga i Du Rietz's öga, och i det han vände sig till Rühl, sade han:

― För er, herr öfverstlöjtnant, tillhör mig att först och främst nedlägga min tacksamhet för de goda tankar ni täckts yttra om mig, och försäkra er, att jag skulle anse mig halva illa förstått deras värde, om jag skattat dem annorlunda än som en djup och allvarlig väckelse till bemödandet att en dag rättfärdiga dem. Men sedan jag nu uppfyllt denna pligt återstår mig den icke mindre angelägna, att betyga er, mina kamrater, — och [ 115 ]han vände sig till de församlade officerarne, — det jag icke kan betrakta valet till ett så ansvarsfullt värf, som det J viljen ombetro mig, fullgilltigt på det sätt som det här tillgått och att jag räknar det ovärdigt att åt slumpen inrymma en röst der så många mäns fria öfvertygelse eger att tala. — Alltså, mina herrar, insen J, att jag af lika aktning för er, som af billighet för min medtäflare till ert förtroende, hvarken kan eller vill emottaga det, så, som det nu blifvit på mig öfverlåtet; utan får jag anhålla att J ånyo och mera enigt uttalen er för den J hedren med ert val.

Emot detta alldeles oväntade inkast upphäfde sig många invändningar, hvilka likväl tillintetgjordes af Du Rietz's fasta beslutsamhet. Ett nytt val måste alltså företagas. Det utföll på samma sätt. Ett sorl af missnöje lät höra sig genom hela kretsen, och Brink darrade af förtrytelse. Man började redan uppgöra förslager till förekommande af samma resultats förnyande, då Du Rietz åter begärde ordet och sade:

— Innan J skriden till några nya mått och steg, torde jag få påminna er derom, att en orättvisa denna gång är begången både emot adjutant Brink och mig, enär J tycks hafva glömt, att också vi borde få ha våra röster med i valet.

Brink hånlog vid denna anmärkning och sade:

— Er uträkningskonst är verkligen beundransvärd, min kapten, om ni häraf kan frambringa några resultater.

Men Du Rietz, som fullföljde sitt påstående på grund af den rättvisa, som låg deri, gaf icke vika innan han såg det segra. Ehuru äldre och i graden framför sin medtäflare, lemnade han likväl honom första rösten. — Den föll, såsom man lätt kan föreställa sig, på en tredje, för utgången fullkomligt oskadlig person. Nu afgaf Du Rietz sin, och segren tillhörde — Brink.

Den plötsliga rörelse som detta verkade hos Brink och hans parti, skulle hos den uppmärksamme menniskokännaren tolkat den gamla sanningen, att förtjensten alltid blir en nagel i ögat på dem, som dervid ej hafva något att vinna, och att afunden aldrig dör ut, så länge medelmåttan och underlägsenheten hafva sina anspråk på att lyckas bland menniskorna.

Häraf förstod Du Rietz emellertid klart hvad han från detta håll kunnat hafva att vänta, om han, utan att söka ändring i valet, låtit det första blifva gällande. Vid åsynen deraf, och beräkningen af de vådor som afunden kunnat ådraga sjelfva företagets framgång, beslöt han att till det yttersta afväpna den, [ 116 ]och återlemnade derför det vedermäle, han nyss emottagit på Rühls enskilta vänskap, i det han sade:

— Detta dyrbara minne tillhör ej mera mig att förvara; det är till ett annat hjerta det skall tala, ett annat mod det skall lifva. Dess röst är stark, dess kraft mäktig, och skall otvifvelaktigt finna sin del i framgången.

Med mörk uppsyn tog Rühl pistolen ur Du Rietz hand och lemnade den till Brink med dessa ord:

— Måtte företagets goda genius hafva styrt detta val! Det tillhör er och framtiden att göra rättvisa deråt. Ni är svensk, adjutant Brink, och edra landsmän vänta sig mycket af er. Måtte ni uppfylla det, och en stor tacksamhet skall fästa sig vid ert namn. — Härpå räckte han honom handen och gjorde tecken till uppbrott.



  1. Rymningsförsöket af nämnde anstiftare, efter anförda plan och med enahanda tilgång är historiskt. För detaljernas sanning gå vi icke i god.