Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
17 Kapitlet.
Emellertid hade samma hand som ombesörjt Ingeborgs hemliga försvinnande äfven styrt så till, att Ebba icke länge fick qvardröja hvarken i Tschammers hus eller i Moskau. Då hon återkom från det afsked hon ämnat Stael, träffades hon af underrättelsen derom, med det tillägg, att hon måste bereda sig på att genast blifva afförd till Kasan, dit hon med en stor del af de i Narva tillfångatagne och hittills i Moskau qvarhållne innevånarne fått sig sin upphållsort för framtiden anvisad.
Med dessa mått och steg syftade den hemlige upphofsmannen, i hvilken läsaren redan torde hafva igenkänt general Tschammer, till ett dubbelt mål. Sorgen förlamar själens krafter. Alltså borde förlusten af Ebba — den huldaste systern, den förtrognaste vännen — oron öfver hennes aflägsnande till en obekant, långt bort belägen ort, bekymret öfver hennes öde bland okända menniskor och nya förhållanden, nedstämmande och förkrossande verka på Ingeborg och göra hennes besegrande lättare; dessutom borde systerns öde lära henne erkänna värdet af de omsorger, som räddat henne sjelf derifrån; liksom generalen, genom begagnandet af sitt inflytande, på dertill passande tid, för att utverka den kära systerns återkallande, ju skulle förvärfva sig vidare rätt till Ingeborgs tacksamhet.
Lyckligtvis hade han vid dessa planläggningar icke åsidosatt om tankan hvarken på Ebbas värnlöshet och ensamma, öfvergifna ståndpunkt, eller på de behof hennes uppfostran och lefnadsvanorna i hans hus gjort för henne oumbärliga, utan med den bättre sidan af sitt hjerta omfattat dessa och så styrt för henne, att hon blef sammmanförd med en familj, inom hvilken hon skulle finna både omsorger, välvilja och trefnad. Det var i förre guvernementssekreterarens i Narva, Tepati och hans hustrus sällskap, hon blef afförd till sin förvisningsort och i deras hem hon fann en plats för sig beredd. Tepatis voro menniskor af lika ädel karakter, som fin själs- och lefnadsbildning, och kunde genom den stora förmögenhet de i gods och fastigheter qvarlemnat, alltid, hvarhelst de kommo, förskaffa sig medel till ett godt och bekymmerslöst uppehälle.
I Kasan inrättade de också sitt hus godt och trefligt, höllo det ständigt öppet för sina finska och svenska bröder — hvilka här, liksom vi förut omnämnt, i Sviatski, åtnjöto mycken frihet — samt förvärfvrade sig, genom dessa egenskaper, som öfverallt göra sig gällande, vänner äfven bland de bättre och ädlare ryssarne, med hvilka de innan kort kommo i ganska vänligt umgänge.
Emellertid hade Brinck, som på antagliga föregifvanden lyckats utverka sig tillåtelse, att få begifva sig till Kasan, knappast dit anländt och börjat sätta sig i behöriga förbindelser med de svenska officerarne, innan han från alla läppar hörde ett namn uttalas med denna enthusiasm, som vanligen i lika hög grad uppdrifver inbillningen, som retar nyfikenheten.
Detta namn var Ebba Horn.
Vi hafva hittills betraktat henne så i skuggan af hennes äldre syster, att vi nästan lemnat läsaren utan något egentligt intryck af hennes personlighet, hvilket vi dock nu vilja godtgöra, i det vi gå att i korthet skildra denna. Hon var, liksom alla general Horns barn, af en intagande skönhet, ehuru mycket olik den som utmärkte Ingeborg. Ebbas hade mindre af formens fulländade skönhet, mindre af denna plastiska regelbundenhet, som det är mejselns stora konst att återgifva i dess fulla ädelhet, än af denna mjuka, smältande harmoni i anletsdragen och detta varma, rika känslouttryck, som blott penselns resurser förmå åskådliggöra. Med en liflighet, som lättare trängde till ytan af hennes väsende, fängslade hon hastigt hjertan; men utan behagsjuka, liksom utan fåfänga, var hon sjelf alltid okunnig om sina eröfringar, och ännu fullkomligt obekant med kärlekens vaknande känslor. Med detta lätta lynne, som midt under olyckans hot kallar hoppet till sin tröst, och icke är fremmande för leendet också då tåren skymmer blicken, spred hon alltid en lifvande och välgörande sinnesstämning omkring sig utan att likväl någonsin blanda deri tanklöshetens toma flin eller satirens skärpa. Bedröfvelsens eller tungsinthetens moln kunde lika litet finna något stadigt fäste på hennes panna, som någon ond eller bitter tanka i hennes själ.
Sådan till sitt utseende och sitt väsende, hade Ebba här, bland sina olyckliga landsmän, tillvunnit sig en kärlek, som, blandad med vördnad för hennes faders förtjenster och det deltagande, som alltid fäster sig vid en stor mans barn, gjort henne till allas afgud.
Den rådande tonens magiska kraft kunde naturligtvis icke länge blifva utan sin verkan på Brinck. Midt ibland de allvarsamma tankar och omsorger, hvarmed hans vigtiga värf sysselsatte honom, pockade hjertats underliga bud på gehör; och han hade icke uppehållit sig tvenne dagar i staden, innan han lät införa sig i Tepatis hus, för att med egna ögon se och lära känna det föremål, som aftvingade alla hjertan sin hyllning.
Allt hvad ryktet berättat om dess skönhet, behag och älskvärdhet, allt hvad hans retade inbillning målat för hans väntan fann han vida öfverträffad af verkligheten.
Ebbas första anblick satte hans hjerta i låga. Men långt ifrån att strida mot den tjuskraft, hvaraf han kände sig beherrskad, fann han sin sällhet i att öfverlemna sig åt dess inflytande och dagligen förnya intrycket deraf, i det han, begagnande sig af Tepatis gästfrihet, blef under sitt vistande på stället, en hvardagsgäst i hans hus.
Vi skulle emellertid göra Brinck i hög grad orätt, om vi tilläto läsaren fatta den föreställningen om honom att han detta oaktadt försummade eller otillfredställande handhafde sitt ombetrodda uppdrag. Tvertom återvände han vid den tid,som var honom föreskrifven, till sina kamrater i Sviatski med den glada underrättelsen, att icke allenast de svenska officerarne i Kasan, utan äfven de der förlagde, förut omtalade regementerna, med lif och själ slöto sig till deras förslag, och med ifver ville arbeta för dess framgång.
Äfven de andre utskickade återvände med underrättelser, som icke voro mindre gynnande. De hade icke allenast inhämtat kunskap om den väg de borde taga genom Ukrän till polska gränsen, utan äfven fått veta, att ryssarne hade hela sin styrka sammandragen i Lifland, för intagandet af Reval och Riga, så att de kunde vara säkra för öfverrumplingar under vägen och ej behöfva frukta att någonstädes stöta på deras trupper.
Sålunda tryggade och förstärkte genom den lycka, som följde förberedelserna till det djertva fribrytelseverket, gingo våra förbundna bröder med det förtröstansfullaste hopp och den största otålighet dess verkställande till möte.
Emellertid erfor Brinck först vid hemkomsten hvilket välde han låtit kärleken vinna öfver sitt hjerta, och hur besinningslöst han öfverlemnat sig åt den trollmakt, som Ebbas närvaro på honom öfvat. Allt som icke påminde om henne var honom idel tomhet. Han kände sig af en oemotståndlig längtan dragen tillbaka till den ort, der hon fanns; kände sitt intresse för allt annat svalna, och räknade med saknad hvarje minut af den tid, som mätte skilsmessan från det ställe, der hon lefde och andades.
Så led det slutligen till den tid då minan skulle springa, för att öppna den efterlängtade befrielsens väg och en bana till nya äfventyr och bragder för våra i företaget invigde. En hvar, som dertill egde medel, hade i största hemlighet skaffat sig hästar och betingat sig vägvisare. På viss dag och timma voro alla svenskarne färdiga att tåga upp till fästningen, tillegna sig krigskassan, och så i god ordning och fullt beväpnade aftåga igenom det fiendtliga landet utan att kunna hejdas på sin djerfva väg.
Emellertid hade Brinck återvändt till Kasan, för att underrätta de der i företaget inbegripne, att allt var färdigt, och att tvenne uppstigande raketer skulle underrätta dem om tiden, då de borde företaga sitt anfall efter samma plan som det förut blifvit aftaldt. Den förra resans företag, utan alla äfventyrliga följder, och Brincks punktliga återkomst, hade förskaffat honom äfven denna gång, utan några svårigheter, kommendantens tillåtelse att få förnya den. Af skäl, som vore öfverflödigt att närmare upprepa, hade han, under föregifvande för sina kamrater, att försigtigheten det fordrade, ifall några nått och steg voro försummade och borde godtgöras, tagit så god tid på sig, att han skulle få tillbringa några dagar i Kasan, innan den afgörande tidpunkten var inne, hvilken för alltid borde rycka honom derifrån.
Beredde att offra sitt lif för företagets genomdrifvande och hellre försvara sin eröfrade frihet intill sista blodsdroppan, än ånyo underkasta sig fångenskapen, svuro de samlade svenskarne ännu en gång, i det de tryckte hans hand till afsked, att utan vank framhärda i mod, ståndaktighet och trofasthet, önskande honom lycka till sitt företag tills de på utsatt ställe skulle få återse hvarandra.
Lik dåren, som leker med elden, tills den fattar i hans kläder och förbränner honom, lemnade sig Brinck vid Ebbas återseende åt hela häftigheten af sin kärlek, och tillbringade sina dagar från morgon till afton i Tepatis hus. När dagen var inne, som borde sluta med det afsked, hvilket skulle blifva det sista och för alltid slita honom från Ebbas åsyn, fattade honom en feg förtviflan. Företagets äfventyr, betraktade med samma öga som mätte skilsmässans fasa, antogo så förfärliga dimensioner att de isade honom med bäfvan.
Från Tepatis hus styrde Brinck i qvällens skymning sin kosa till kommendanten och upptäckte för honom hela planen. Endast hos den samvetslöse, principmässige bofven mognar förräderiet långsamt, i form af plan; hos den svage, för grundsatser främmande eller kraftlöse, den moraliskt halte eller blinde, ingifves det deremot af ögonblickets öfverväldigande frestelse. Så förrådde Judas sin mästare för de trettio sillverpenningarne, och i sanning, kärleken är ingen mildare frestare än girigheten.
Hur månget öga slöt sig icke denna qväll under bön om Herrans beskydd för sin egen och sina medfångars befrielse; hur många drömmar målade ej de sköna taflorna om återseendet af fordna kamrater och nya lagrar, skurna i de segervande svenska krigslederna; hur månget hjerta klappade icke med längtan och förtröstan emot morgondagens sol, då nattens tystnad plötsligen afbröts, och det gamla fredliga Kasans innevånare väcktes af patrullers och piketers slamrande tåg genom gatorna.
Denna ovanliga rörelse i den annars så tysta och stilla staden, hvilken icke hört af krigsgny på nära tvenne sekler, eller sedan landets eröfring från dess tartariska herrar fullbordades af Wassiliewitsch den andre, jagade alla menniskor ur sömnens armar och retade deras nyfikenhet på orsaken till en så ovanlig händelse. Alla skyndade att kasta sig i kläderna, och inom några ögonblick voro alla fönster uppfyllda af åskådare.
Natten var månljus och klar. Endast det lömska, det lurande försåtet söker mörkret, men våra svenskar, som valt det öppna våldet, den frimodiga kampen till sin räddningsplanka, hade för sitt verk valt en tid, då himlen tändt sin milda fackla för alt låna dess ljus åt nattens mörkerhöljda stigar. I skenet af den fulla månans glans stod äfven Ebba, väckt af den plötsliga oron, i sitt fönster och såg utåt gatan. Heia den ryska garnisonen var på fötter och styrde sin kosa till kasernerna, der de förut omtalade tyska regementena voro inqvarterade, och der den vid den visitation som der anställdes fann dessas gevär skarpladdade och flera tecken, som tydde på en nära förestående katastrof. Med denna upptäckt var också stafven bruten öfver de förråddas hufvuden. Ryktet om ett, af svenskarne tillställdt myteri, åtföljdt af ett skadelystet jubel öfver dess upptäckande, sorlade genom gatorna från tusende ryska tungor. — Svenskarne, de förb—de svenskarne, lära ämnat rymma! Men, tack vare vår kommendants vaksamhet; han har i tider vädrat brändt horn! Nu ha vi hela bagaget i våra klor. Det skall bli ett spektakel, som lönar att se på! Knut och afrättningar, och stegel och hjul! Ha! Så mycket på en gång ha vi väl aldrig varit trakterade med! Lefve kommendanten! Hurrah för vår kommendant!
I denna anda ljödo de ord, hvarmed pöbelmassorna till synbar uppbyggelse och förlustelse helsade hvarandra, och som från de tätt samlade folkhoparne på gatan trängde sig till Ebba, der hon lyssnande och undrande stod vid sitt fönster. De isade henne med fasa; men det intryck hon af dem erfor var dock ringa emot det, som verkades af den syn, som kort derefter mötte hennes blickar, då hon fick se sina arma landsmän, Sveriges ädle söner, som stridt och blödt på ärans fält, omgifna af ryska soldater och efterföljda af profosser med knutpiskor i hand, i stora hopar föras upp till fästningen.
Ännu låg likväl allt dunkelt och oredigt för hennes föreställning; hon fann att något förfärligt måste vara på färde, men hon kunde icke föreställa sig hvari det bestod; ingenting var henne fullkomligt klart. Förgäfves spejade hon bland mängden på gatan efter en enda svensk, hvilken hon genom sitt öppnade fönster kunde tilltala och hämta upplysningar af om sammanhanget af hvad som tilldrog sig; alla dem hon såg passera voro beledsagade af rysk bevakning, och med dem hade hon ingen håg att våga sig i samtal.
Så stod hon betagen af gissningar och ängslan, då hon i en skyggt framsmygande person, som med bortvändt ansigte tycktes undvika mötet af några svenskar, igenkände Brinck. Ebbas lifliga fantasi målade honom i samma fara som de öfriga, och hennes hjerta könde sig rördt af medlidande. Som han gick nära under hennes fönster, öppnade hon detta och vinkade åt honom att stanna. I nästa ögonblick öppnade hon sjelf porten till till huset och bjöd honom att stiga in.
Vid lampan, som hon bar i handen, såg hon ett blekt och vanstäldt ansigte. Hans läppar darrade, hans ögon voro insjunkna, han tycktes knappast ha styrka att lyfta dem från jorden.
— Var lugn, adjutant Brinck, — sade Ebba, — Ni är räddad, åtminstone för ögonblickets fara. Någonting förförligt måste tilldraga sig med våra arma landsmän. Men hemta er! Den ädle Tepati, hvars gästfrihet är er bekant, skall icke misstycka hvad jag gjort, eller vägra er det skydd hans hus kan lemna. Dröj här och lugna er, medan jag går att underrätta honom och hans maka om den gäst jag infört till dem! Ni skall sedan för oss berätta om allt hvad som tilldragit sig.
— För Guds skuld! — stammade Brinck.
— Er sinnesförfattning låter mig verkligen frukta det värsta; något som öfverstiger hvad jag ens kunnat föreställa mig.
Brinck höjde på axlarne och gömde bort ansigtet.
— Tala, säg hvad det är! Ni kan icke låta modet fattas er! Ni är svensk.
— O, ve!
— Er tvekan är förskräcklig. Säg mig ett ord, ett enda ord om hvad som tilldragit sig, hvad som försatt er i denna sinnesstämning.
— — —
— Ni vägrar? Jag hade icke väntat mig det. Tala, säger jag! Vore det än det förfärligaste ni hade att förtälja, skulle jag dervid ej förlora min fattning till samma grad som ni.
Brinck försökte att framstamma några ord, men hans tunga vägrade honom sin tjenst.
— Adjutant Brinck, — sade Ebba. — Gör er icke värd en qvinnas medömkan! Hvad skulle kung Karl säga om han såg en af sina krigare i denna författning?
Brinck ryste tillbaka med förvridna anletsdrag. — Ha! Det är en straffande försyn, som lägger dessa ord på er tunga! Kung Karl, säger ni? — — Bort, bort med den tanken!
— Jag lemnar er för att tillkalla herr Tepati, och hoppas att det skall bättre lyckas honom att lugna och bringa ordning i edra tankar, än mig.
— Lemna mig? Nej! Af barmhertighet lemna mig icke allena!
— Hvad, min herre? Ni låter fruktan förnedra er till en grad att ni bäfvar för ensamheten?
— Utan er, ja utan er. Förskjut mig! — — Himmel, helfvete! — — Förskjut, men öfvergif mig icke! — Och han störtade till hennes fötter.
— I himlens namn! Ni har förlorat edra sinnen.
Förskräckt ville Ebba, hvars hand han fattat, slita sig från honom; men han fasthöll henne och bad med vansinnets och förtviflans styrka:
— Nej, nej! Lemna mig icke.
Då inträdde Tepati och hans fru, hvilka, liksom alla andra, blifvit störda af nattens allarm. De kommo att genom fönstren, som lågo ut åt gatan, se till hvad som stod på. Deras öfverraskning vid åsynen af Ebba och Brinck, lemna vi åt läsaren sjelf att bedömma. Men det dröjde icke länge innan den gaf rum åt medlidandet, vid upptäckten al den sinnesstämning som bemäktigat sig den senare. I förmodan att denna frambringats af någon hotande fara, som torde stå i sammanhang med de nattliga uppträdena, om hvilkas orsak och syfte den ädle Tepati ännu befann sig i den fullkomligaste ovisshet, qvarhöll han Brinck i sitt hus för att så vidt möjligt var skydda honom för allt slags våld, och genom en ändamålsenlig vård återbringa honom till lugn och sansning.
Detta ädla bemötande tycktes till en början icke heller vara fruktlöst. Redan nästa morgon visade sig Brinck, till följe af den goda, lugnande behandling han erhållit och nattens stärkande sömn, fullkomligt redig till sinnes, ehuru han var ytterst blek och ögat hade mycket qvar af denna skygghet och irrande rigtning, som en engång rubbad inre jemnvigt gerna qvarJemnar. Slug, som han var, då passionen ej qväfde förnuftets röst, visade han icke något minne af den föregående aftonens uppträde; och både Tepatis och Ebba undveko sorgfälligt att vidröra hvarje ämne, som de fruktade kunde återkalla det, elder anslå de känslor, hvars uppdrifna våldsamhet de tillskrefvo hans tillstånd.
Sedan de förut anförda motgångarna brutit löst öfver de svenska krigsfångarne i Kasan och de med dem förbundne, drog sig det olycksbådande molnet emot kamraterna i Sviatski, och utskickade sin åska lika oförberedt och krossande öfVer dem. Att beskrifva hur den der nedslog, de förhoppningar som den splittrade, den förbittring den antände, m, m. skulle endast blifva ett upprepande af hvad vi nyss anfört.
Kommendanten i Kasan, som blifvit väl underrättad, icke allenast om företagets hela vidd och utsträckning, utan äfven om upphofsmannen och dess förnämsta handtlangare, hade nemligen, så snart han hunnit öfvertyga sig om angifvelsens rigtighet, sändt ett ilbud till sin konfrater i Sviatski, med underrättelse derom, och förhållnings-order i afseende på de mått och steg han hade att vidtaga. Till dessa hörde, att han genast skulle afsända Rühl och tolf andra — hvaribland vi finna de förutnämda kunskaparne samt Du Rietz — till Kasan, under sträng bevakning, på det han, (kommendanten,) måtte förmedelst sin stränghet mot dem ådagalägga sitt underdåniga nit i sin monarks tjenst, intill dess befallningar hunnit inhemtas om den speciellare behandling som mot dem vidare skulle användas.
Ebba stod just vid fönstret, och ett stycke från henne Brinck, som försökte att framkonstla en viss glädtighet i sitt väsende, för att derunder dölja de dyningar efter gårdagens qval, som rörde sig i hans bröst, och förjaga alla misstankar emot sig, då plötsligen Rühl och hans medanklagade, sammankopplade såsom brottslingar, på några eländiga ryska fordon kommo färdande förbi på gatan.
Vid denna bedröfliga syn uppgaf Ebba ett rop och gömde ansigtet i sina händer. Brinck skyndade till, men hon sade: — Se icke dit! För ert lugns skuld se icke dit. Ni kan icke uthärda dervid!
Men hennes varning kom för sent. Brinck hade redan sett ut och fått ögonen på sina olyckliga landsmän, åtföljda af en gapande folkhop, som än under hån och försmädelser högt yttrade sitt hat mot “de förb—de svenske”, och sin tillfredställelse att se dem så handterade, och än, under starka hurrarop, sin beundran för sin kommendant, som “så qvickt” förstått att upptäcka deras komplott, m. m.
Var det af en händelse eller af en hämnande Nemesis' ingifvelse, som Rühl vid förbifarten kom att kasta ögat upp till det fönster der Brinck stod? Såg han verkligen förrådarns märke på hans bleka panna, eller läste han det onda samvetets anklagelseskrift i hans ansigtes muskelryckningar? Vi veta det icke, men i den blick, som Rühl fästade på honom läste Brinck tydligt denna dom: “Jag känner dig, förrädare! Förb—dt vare ditt namn bland dina bröder, som blifvit svikne på ditt mod, din ståndaktighet och trofasthet!'”'
En ångestsvett, kallare än den döden pressar, perlade fram på hans panna, och med ett fasans rop sjönk han ned på en stol. — Då inkom Tepati med ett bref i handen, stäldt till Brinck; men i stället att framlemna det, gömde han det vid åsynen af den honom ånyo påkomna paroxysmen, och sade, sedan han genom Ebba gjort sig underrättad om anledningen dertill:
— Det synes visserligen, som om de i rymningsförsöket deltagande hade liten skonsamhet att hoppas. Till hvilken grad ni, herr adjutant, kan för er del vara blottställd, är mig visserligen obekant; men jag ber er dock, att ni såsom man, och svensk, icke måtte låta edra krafter öfvervinnas af blotta fruktan, ty den plågar icke mindre än sjelfva verklighetens stränghet, uthärdad med mannamod…
— Ha, ni tror mig feg? — utropade Brinck och sprang upp, i det denna misstanka inför Ebba vände alla hans känslor i vrede. — Låtom oss förskaffa oss vapen och ni skall finna om jag är värd denna skymf!…
— Sakta, sakta, min herre! Ni talar här med en vän, som ingalunda vill förolämpa er, utan endast uppmana er att använda den behjertenhet, han ingalunda betviflar er ega, mot de faror, hvarmed förhållandena närmast hota er. Jag har en underrättelse att gifva er, mot hvilken ni genast torde behöfva den. Men innan jag skrider till dess meddelande, vill jag förut be er vara förvissad, att mitt hus skall i det längsta blifva er en säker tillflyktsort, och att mitt deltagande för er och edra landsmän aldrig skall tröttna att till lindring i ert öde använda det inflytande, som jag måhända kan ega bland de anseddare af de här vistande ryssarne.
Brinck stirrade på honom utan att svara.
— Jag ser — återtog Tepati — att ert svenska hjerta icke skall förneka sig, och att ni skall veta stålsätta det mot hotelserna af de underrättelser, som torde vänta er. Se här — och han framtog nu brefvet. — Detta är från kommendanten, och en ordonnance väntar derute.
Då Brinck läst brefvet blef han ännu blekare, hans ögon sjönko in i sina gropar, så djupt, som om de velat gömma sig för dagens ljus, hans knän vacklade, som om de ej längre förmådde uppehålla honom och han var färdig att sjunka i vanmakt. — Vid åsynen af denna verkan, hvilken Tepati trodde framkallad af brefvets hotfulla innehåll, tog han Brinck i sin famn och sade:
— Det må gå hur det vill, men ni stannar qvar i mitt hus. Jag går i borgen för er, och skulle jag än bli misstänkt, så underkastar jag mig det. Lugna er och stanna qvar! Jag går genast att muntligen tala med kommendanten, och skall innan kort vara tillbaka med goda löften åt er.
— Nej, nej! Ni skall icke tala vid honom! O Gud!
— Lugna er, och afbida min återkomst!
— Det är för mycket! Jag förgås.
— Ni är ytterst sanguinisk, min herre. Det är olyckligt för er sjelf! Men er känslighet bör lätt säga er, att man aldrig kan göra förmycket, då det är fråga om att förmildra en ädel menniskas hårda öde, allraminst då denne är en landsman.
— Landsman —— Ädel — — Bespottare! Ni vill tortera mig med glödande kol! Bort, bort härifrån! Ni vill tala med kommendanten, vill gå i borgen för mig? Ha, ha, ha! Lemna mig åt mitt öde!
Tepati, som såg att vansinnet åter hotade att slå honom med sin hemska gissel, tryckte honom i sina armar och sade:
— Ni fruktar kanhända att jag skall blottställa mig sjelf; men låt mig upplysa er. Jag är en gammal man och tillhör dessutom den civila klassen; för mig äro alltså inga äfventyr att befara. Ehuru min fångenskap här n stället knappast räckt ett år, har jag dock kommit till en viss förtroligare bekantskap med kommendanten, som berättigar mig till det hoppet, att han icke skall tro sig hafva något farligt att frukta vid villfarandet af min begäran, helst jag lofvar att förorda edra egna egenskaper, så att de skola stämma honom till en jakande mening.
— Nej, säger jag eder! Nej, nej, nej! Himmel och helvete! Icke ett ord af allt detta!
— Barmhertige Gud! Skall då min välvilja här vara förspild? Nej, nej! Fröken Horn, bed min hustru komma hit! Kanhända skall han bli lugnare under hennes och eder behandling.
Hu! Ni strör salt i mitt öppna sår, för att le åt de ryckningar, som smärtan åstadkommer! Djefvul!
Olycklige! — sade Tepati och stannade en stund rådvill vid detta envisa motstånd. — Olycklige! Skall då ingen räddning finnas? — Efter några ögonblicks besinning ingaf honom hans outtröttliga menniskokärlek en ny tanke, och han sade: — Förtviflan kan ännu finna en lindring, och den bjudes af förtroendet. Låt mig blicka in i den fara, som hotar er! Detta bref från kommendanten kan icke innehålla några personliga hemligheter; tillåt mig läsa det!
Under en förfärlig åtbörd kramade Brinck ihop brefvet i sin hand och störtade under ett epileptiskt anfall till golvet.
Förskräckelsen bemäktigade sig härvid Ebba, som återkommit. I en hast ilade hon ut, att berätta hvad som förefallit och tillkalla hjelp.
Under bemödandet att uppbryta de krampaktigt slutna händerna, såsom vanligt är vid behandlingen af dessa sjukdomsanfall, föll det omtalade brefvet på golfvet. Först sedan paroxysmens häftighet börjat sakta sig och de omgifvande hunnit lugna sig efter det första hemska intrycket deraf, blef Tepati det varse, upptog det, öppnade och läste, ledd af en drifkraft, den vi icke tro oss behöfva rättfärdiga inför läsaren. Men hvem kan beskrifva den ädle mannens förvåning och fasa, då hans ögon föllo på följande innehåll:
“Min herre!”
“Till min förundran har jag hört att ni allt sedan förliden natt, eller tiden för den afgörande katastrofen, hållit er undanstucken, liksom hade ni någonting att för er person frukta af det öde som måste öfvergå edra landsmän. Är detta måhända en fint af er, för att vända alla misstankar från er? Låt vara! Detta blir er ensak, hvarmed jag icke har att befatta mig. Emellertid, sedan jag nu lyckats upptäcka ert tillhåll, skyndar jag att ånyo tillförsäkra er om mitt beskydd, och förnya mina löften om framställandet på högsta ort af edra förtjenster, på ett sätt som fullt kan berättiga er till de största förhoppningar om belöningar, sådane vår store czar aldrig underlåter tilldela dem, hvilka han finner vara honom trogna och nitiska tjenare.”
“För att faktiskt bestyrka dessa mina ofvan nedskrifna ord, vill jag fästa er uppmärksamhet på det gynnande tillfälle ni sjelf öppnat er till en lysande befordran, genom de många befälsplatser, som troligen komma att bli lediga vid de tyska regementerna härstädes, efter de i rymningsförsöket indragna officerare, hvilka förmodligen till största delen komma att förvisas eller degraderas. Ehurnu ni visserligen ingenting sagt mig om er afsigt, att ingå i vår tjenst, kan jag lätt föreställa mig, att ni förnämligast derigenom ernar söka belöningen för eder bevisade tjenst emot oss, och vill derföre icke låta er gå tillfället förbi att vinna allt hvad ni åstundar; ty svårligen skulle ni kunna möta något afslag på hvilken grad som helst, under rådande förhållanden.
Äfven bör ni veta att jag låtit iordningställa rum för er på slottet, i samma våning jag sjelf bebor, och att ni från och med denna dag skall vara en välkommen gäst vid mitt bord.
Försäkrande er om min bevågenhet tecknar jag
Matwe Narritskin,
Kommendant i Kasan.”
Stel som en bild stod Tepati, efter läsningen af detta bref
och stirrade på den, som det syntes, ännu sanslöse Brinck.
Ebba, som gått efter luktsalt, kom med detta och ett glas kallt
vatten, för att dermed återkalla honom till lifvet.
— Håll! — utropade Tepali, då han såg henne färdig att med det kalla vattnet bestänka Brincks tinningar — Håll! Låt icke er hand komma vid honom! Jag förstår nu hvilka qval, som bränna hans själ! Lycklig om han finge sluta så, hade icke döden värre qval än lifvet till lön åt — förrädarn.
— Förrädare! — utropade Ebba med fasa och lät vattenglaset, som hon höll, halka sig ur handen. Det öfverströmmade Brincks ansigte; dess kyla flöt ned öfver hans bröst och lifvade plötsligt det stannade blodet till ny rörelse, nytt omlopp. Han spratt till. „Förrädare“, ljöd det i hans öra, i hans hjerta. Han slog upp sina ägon, på ena sidan stod Ebba, bortvändande sitt ansigte med afsky, på den andra Tepati med föraktet måladt på samma anlete, der nyss välviljan och vänskapen stått i läsliga drag. „Förrädare“! ljungade det ur den nedslagna blicken, „Förrädare“, ljöd det ur den oafbrutna, liflösa tystnaden till förrädarns samvete. Det var den olycklige, som om genljudet af detta anklagande ord framkallades från allt hvad han såg och allt hvad här omgaf honom; och drifven af dess förfärliga klang ilade han upp och ut, flyende för sig sjelf och sitt förföljande medvetandes röst.