Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 24

24 Kapitlet.

Gode läsare, då vi inom kort nödgas förflytta oss till en ny tid och en ny skådeplats, för att följa de vexlande öden, som tecknade vår hjeltes bana, och lära känna hela styrkan af det fosterländska hjerta, som beredt hans namn dess ärofulla plats på historiens blad, vilja vi, för att icke lemna en alltför stor lucka öppen i händelsernas sammanhang, kasta en flyktig blick på hvad som under den mellanliggande tiden med afseende derpå, tilldragit sig.

Sedan Stael, lyckligen undkommen den fara att blifva upptäckt, hvaraf vi sett honom så fruktansvärdt hotad, utan några vidare äfventyr, som kunna kallas märkvärdiga, återkommit till fäderneslandet, fick han genast en beskickning af rådet i Stockholm till kung Carl i Bender.

Hans vackra, manliga utseende och väsende, hans bekanta tapperhet och de många äfventyr han genomgått och med hvil[ 184 ]kas förtäljande han under sitt uppehåll hos konungen brukade roa honom — tilldrog honom så Carls personliga välvilja, att han genast utnämnde honom till major vid Skaraborgs regemente, för hvilket han sedermera vid sin hemkomst till fäderneslandet satte honom till chef. Det är som sådan vi nu återfinna honom.

Det första bruk Stael, i denna sin nya värdighet, gjorde af sina insteg i konungens gunst, var att bönfalla det Hysing måtte blifva ihågkommen vid nästa utvexling, som skulle kunna komma å bane, emedan hans (Staels) regemente snart skulle förlora sin pastor, som fått en annan befattning, och han icke kände någon, åt hvars religiösa nit han hellre ville anförtro sina soldaters andliga behof än åt denne bepröfvade väns.

Konungen hade sjelf en allt för djup och allvarlig gudsfruktan för att ej förstå dess inflytande äfven på krigarns lif, och hur just dennes råa kraft behöfver tämjas af läran om en annan, en högre makt, som leder hans vapens lycka, och bevistade sjelf alltför ofta gudstjensten i soldaternas läger, för att icke sätta värde på den lärare, som kraftigt och klart predikade Guds ord, allom till salighet som tro; kung Carl var derför icke svår att beveka till samtycke, och kung Carls löfte var detsamma som hans handling.

Det var fem år sedan Stael lemnat sin fångenskap, och under denna tid hade ej någon underrättelse tillfört honom ett ord om hvad som händt hans hustru. Fångarnes kort efter hans flykt inträffade förskingring och det svenska fältkommissariatets i Moskau upplösning, hade afbrutit alla regelmässiga förbindelser mellan fångarne och deras fädernestland, och lemnat åt lyckan eller slumpen, att afgöra om någonsin ett bref framkom till dess bestämmelse eller icke.

I dessa omständigheter sökte Stael en lugnande tröst mot sin alltid gäckade väntan på svar på något af de många bref han tillskrifvit sin hustru, och under den smärta som ovissheten om hennes öde förorsakade honom, fann han sin enda tröst i de pligter fäderneslandet påkallade och de sysselsättningar de gåfvo honom.

Så, visserligen betungad af oro och smärta, men dock icke öfvergifven af hoppet, befann sia Stael hösten och vintren 1717 med sitt regemente i Skåne, der Carl sammandragit flera trupper, för att vara till hands mot Danskarne, som då hotade med anfall i denna provins. Han låg i trakten af Christianstad, och var julaftonen, med en stor del af sina officerare, bjuden att äta gröten på Araslöf.

[ 185 ]Här bodde på den tiden en gammal grefvinna Bonde, stor i ättartal, liksom i rikedomar, emedan hon var dotterdotter af konung Christian den fjerde och hans andra gemål Christina Munk, och icke räknade mindre än trenne då regerande konungar med sig beslägtade.

Enka, barnlös och ensam, hade hon hos sig upptagit och till ensam arfvinge utsett sin systerdotter, fröken Sophia Ridderskantz, hvars skönhet och tjusande älskvärdhet långt mer än den stora förmögenhet som grefvinnans testamente tillförsäkrade henne, tillvann henne alla hjertan och kallade en svärm af tillbedjare i hennes spår.

I detta, vi vilja nästan säga, lilla hof, i anseende till den ceremonie, den fina takt och yppighet, som den gamla grefvinnan vidhöll i sitt hus, se vi Stael, vid aftonmåltiden julaftonen, midt emellan henne och den tjuguåriga vackra arftagerskan, vid det af välfägnad och silfverkärl dignande bordet, ett mål för alla de yngre officerarnes afund, och just färdig att tömma sitt glas till fröken Sophias ära, då en betjent inträdde och förkunnade honom att en julgåfva var honom tillsänd från konungen.

— Ifrån konungen! — sade den gamta grefvinnan med mycken vördnad, hvarvid det såg precist ut som bugten på hennes näsa höjt sig en linie. — Konungens bud bryter lagets helgd, och ni eger frihet att lemna mitt bord för att mottaga den kungliga gåfvan; så vida det icke annars kan ske här på er plats — tillade hon. — Konungens presenter kunna svårligen vara af annan beskaffenhet än att de kunna presenteras der.

— En fullmakt? Vi skola kanske mista vår chef — hviskade officerarne med mulnade pannor sig emellan.

— En värja eller något annat dyrbart vapen — gissade fröken Sophia.

Nyfikenheten grep temligen starkt alla sinnen. Betjenten fick befallning att efterhöra gåfvans beskaffenhet och inbära den; men återkom med det svar att den af öfversten sjelf borde mottagas ur budets hand.

Detta spände ännu i högre grad den redan väckta undran,

— Min öfverste — sade grefvinnan — man måste gifva kejsaren hvad kejsaren tillhörer, och jag beder derför ännu en gång, att icke låta hindra er af er plats vid mitt bord och min sida från att gå och tillegna er konungens gåfva.

[ 186 ]Hvem kan beskrifva Staels öfverraskning och glädje, då han i budet från konungen igenkände Hysing? Med ett utrop af förtjusning störtade de i hvarandras armar, och en lång stum famning, kind emot kind, fuktade af glädjens tårar, vittnade hur litet tiden verkat på deras känslor,

— Som min ädla värdinna sade: “Kung Carl sänder inga gåfvor som ej kunna mottagas vid hennes bord!” Kom derför med och tag er plats der! Men först ett ord om min maka! Fort, fort!

Det uttryck denna fråga frambringade på Hysings ansigte isade Stael med fasa. — Hvad vet ni? Hvad har händt? Store Gud, hvad har ni att säga mig? Ert ansigte förråder er, Hysing!

Och hvarje blodsdroppe sjönk tillbaka från hans kinder, lemnande dem bleka och färglösa som ett liks.

— Min Gud! — suckade Hysing och bortvände sitt ansigte.

— Tala, tala, säger jag!

— Jag kan icke! Ni vet då icke?

— Hvad?

— Att er maka…

Stael satte handen hotande emot hans bröst.

— Är död.

— Död, — utbrast Stael och vacklade lik pelarn, som af ett jordskalf rubbas ur sin jemnvigt. — Min Ingeborg död! Ni har emottagit hennes sista suck; ni har hört hennes läppar för sista gången upprepa mitt namn? Hon tänkte på mig i döden? Säg, säg! Jag eger styrka att höra allt! — Och han sjönk halfqväfd af snyftningar ned på en stol.

— Ty värr, kan jag icke en gång bringa er denna sista tröst.

— Huru?

— Jag såg henne icke under hennes sista sjukdom. Den lärer varit kort. Hon dog hastigt.

— För kort för att vänskapen skulle hinna till hennes sida? Hysing, det är icke möjligt! Någonting ligger derunder.

— Nej, vid Gud! Jag var sjelf sjuk under de dagarne och derigenom hindrad. Men Du Rietz lärer varit hos henne; han har mottagit hennes sista suck; jag har sjelf sett den graf han beredt henne, och läst den enkla skriften han ristat derå: Här hvilar en svensk makas hjerta, som brustit af kärlek och smärta.

[ 187 ]Vi vilja icke försöka skildra Staels smärta, liksom det torde vara öfverflödigt säga det hans plats vid bordet förblef tom för aftonen. I stället att dit återvända, fördes han af Hysing till det rum, som en betjent visade vara tillredt för honom och der en säng äfven blef bäddad för Hysing. Här, i ensamheten med sin vän och sin smärta, begärde han att få veta allt, intill den minsta omständighet, som Hysing hade sig bekant om hans maka.

Detta var, såsom vi nyss sagt, ej mycket; men han berättade hvad vi redan känna om förändringen i fångarnes hårda dom, samt det straff som de olyckliga deltagarne i Rühlska rymningsförsöket måste undergå jemte Du Rietz's benådning m. m. — Min smärtsamma befattning hos de dömde under deras sista stunder, deras afsked på exekutionsplatsen och åsynen af det ädla mod, hvarmed de gingo döden till möte, — fortfor Hysing, — hade så uppskakat min själ och mina sinnen att starka nerflidanden kort derpå angrepo mig och nedlade mig på sjuksängen. Så fort jag kom upp och vågade mig ut, var mitt första besök stäldt till er makas bostad. Men döm om min öfverraskning och min smärta, då jag vid inträdet der möttes af lilla Sigrid i djup sorgklädsel, och af värdinnan erhöll den underrättelsen att er hustru för några dagar sedan aflidit omgifven af sin svåger och fru Linston, hvilka, så snart de sett henne sänkas i grafven, åter rest till Kasan.

Staels smärta var för djup att vara högljudd, eller att söka sin lindring i toma utgjutelser. Ingen hörde hur den gisslade hans själ, eller märkte hur den undergräfde hans natur, innan den bröt ut i en hypokondri, som lika mycket tärde på hans yttre som hans inre menniskas krafter.

Staels tillstånd blef snart ett mål för allas deltagande. Den förr så verksamme och nitiske krigarn gick der nu, som en hamn efter en flyktad själ. Ingenting tycktes mer kunna lifva hans ande; han var som död för verlden, eller kanske rättare, var verlden död för honom.

I denna belägenhet, som verkligen fordrar en egen omsorg och behandling, tillbjöd den goda välvilliga grefvinnan honom, att jemte sin vän qvarstanna på Araslöf, hvilket låg inom regementets ståndqvarter, och der räkna sig lika hemmastadd och ogenerad som i sitt eget qvarter.

Lilla Sigrid, som efter Ingeborgs död återkommit till Hysing och fått åtfölja honom vid hans utvexling till fäderneslandet, der han hoppades att icke förgäfves behöfva leta efter milda händer att förtro henne åt, blef icke heller bortglömd af [ 188 ]gästfriheten på detta ställe. Äfven hon blef dithämtad från Christianstad, dit Hysing fört henne, och omhuldad med det beskydd som den gamla grefvinnan räknade till sin värdighet att sprida till alla omkring sig. Här blef den lilla fickan snart en gunstling hos alla och ej minst hos Stael sjelf, som i henne trodde sig se en qvarlemnad skymt af den älskade, hvilken vid henne fästat så mycken kärlek och öfvat en moders huldhet och omsorger.

Den lilla flickan, som nu fyllt sina elfva år, och lärt sig känna behofvet af qvinlig huldhet, lemnade emellertid Stael ofta för att söka Sophia. Då han en gång lät sin otålighet deröfver utbrista, sade hon: — Fröken Sophia är god emot mig, alldeles så, som er hustru var det; hvarför skulle jag icke då få älska henne?

— Som min hustru? — upprepade Stael och förmörkades ännu mera.

— Ja, som hon; ty jag känner ingen mer så god, att jag vid henne kan likna fröken Sophia.

— Hvilken jemförelse! — suckade Stael. — Nej, ingen kan likna henne! Man säger väl att af narrar och barn får man höra sanningen, men hur mycket oftare dårskaper?

Och med dessa ord vände han sig för denna gången ifrån flickan; men han behöll dock ej något varaktigt missnöje mot henne.

Vintren förgick, och våren 1718 var inne. Liksom bien i sina kupor, började nu också regementerna att röra på sig, och planerna mot Norge att sysselsätta krigarnes uppmärksamhet.

Då nedkom Stael en morgon, tvertemot sin vana, med Hysing till frukostbordet, och tillkännagaf att han ämnade afresa samma dag.

Alla sågo på honom med stora ögon, och grefvinnan frågade honom temligen förundrad: — Är detta ert allvar?

— Ni må väl fråga det, min grefvinna! Men så är det verkligen.

— Ni är sjuk, min öfverste, och skall icke kunna uthärda strapatserna af fältlifvet. Ni vet att vår konung icke sparar sina män. Gif er först ro att tillfriskna och infinn er sedan vid armén.

— Jag har nog länge legat här oduglig och eländig; ett bedröfligt föremål för er godhet, men ni skall icke hafva låtit [ 189 ]den falla på en otacksam. Jag vill derför, innan jag känner mig tryckt af känslan att ovärdigt hafva begagnat den, kunna betyga er det dyrbara minne jag deraf alltid skall bibehålla.

Den gamla grefvinnan, som var lika öfvertygad om att det var hela verldens ovilkorliga förbindelse att rätta sig efter hennes råd som välment i djupet af sitt hjerta, invände emellertid: — Ni hör af mig, min öfverste, att ni är för svag att stå ut med några marcher och fatiger. Jag tillåter er derför icke utsätta er derför. Ni gvarstannar här tills ni hunnit repa er. Här skall ingenting fattas er.

— Er godhet är mig mer än mycket värd, min grefvinna; men jag har min bjudande röst här! — Och han lade handen på hjertat. — Det är min hustrus röst, som der talar; den talar i fäderneslandets och pligtens namn. Den sorg skulle vara ovärdig att egnas henne, som kunde göra sig döf derför. Det är endast i uppfyllandet af dess bud jag kan ära hennes minne, och derför…

— Det är vackert och värdigt af en äkta man! Han kan aldrig ära sin hustru nog, hvarken i lifvet eller efter döden. Derför bör ni icke exponera ert lif innan ni hunnit resa ett vackert monument öfver henne. Det kan ni hafva tid att ombestyra medan ni ligger här och hemtar edra krafter.

— Ni har hört mina skäl, min grefvinna,

— Och jag har förklarat er mina,

— Min goda moster — inföll nu fröken Sophia, med en blandning af godhet och stolt ädelhet i sitt väsende, som äfven på den gamla grefvinnan tycktes göra ett emotståndligt intryck. — Ni kan icke misskänna den ädla bevekelsegrunden till öfverste Staels beslut, eller söka motsätta er det. Nej, hvilken qvinna måste icke skänka det sin vördnad? Låt honom lyda den dyra rösten! Den kan icke missleda honom.

Stael såg tacksamt upp emot Sophia, och mötte en blick, ur hvars blåa djup en så ren och klar känsta strålade, att den icke sänkte sig för hans öga, utan stolt och fritt mötte det.

— Min kära Sophia — sade grefvinnan. — Jag tror mig verkligen så djupt som någon hafva känt hvad en maka har rätt att fordra. Men att mannen skall uppoffra sig efter hennes död, hör till de pligter, som öfverstiga det vanliga måttet, och som han kan åsidosätta, utan allt mankemang för hennes minne.

— Hur kan hjertats bästa, frivilliga offer vägas på den gradmätta pligtens våg? Ack, de äro, de måste vara något helt annat! Och jag skulle mycket bedraga mig om det hjerta, som [ 190 ]kunde fatta en sådan föresats som öfverste Staels, äfven skulle kunna uppgifva den.

— Haf tack, sköna fröken! — Och Stael fattade Sophias hand. — Ni förstår mig. O, hvarför kände ni icke också henne, som jag begråter? Ni skulle då icke förundra er öfver min smärta, utan endast finna den naturlig.

— Jag känner henne. Ni har lärt mig det; ty man egnar icke en sorg, sådan som eder åt en vanlig qvinna. Och jag tackar för den lärdom ni gifvit mig, lärdomen hur en ädel, en högsinnad qvinna skapar sin odödlighet.

— Min kära pastor — sade emellertid grefvinnan till Hysig, hvilken hittills varit en stum åhörare. — Jag ålägger er, att när ni kommer till Malmö, der ni träffar general Liewen, ni lemnar honom ett bref, som jag vill tillskrifva honom, så torde vi få se om icke en generals order skall förmå den hallstarrige att rätta sig efter hvad jag säger.

— Jag känner öfversten — sade Hysing — och jag vågar försäkra, att ni derigenom endast skall ge honom en smärta mer att kämpa emot, utan att dock rubba honom en hårsmån från sin föresats.

— Också motsägelser från det hållet! —utbrast grefvinnan helt förtretad. — Nå, så farväl med er, mina herrar! Med min gästfrihet vill jag ingen besvära! Men det säger jag er, min öfverste, att hade ni varit min egen son, hade jag icke handlat med er annorlunda, utom i det fallet att ni då, utan krus, hade varit nödsakad att lyda mig.

När det sålunda blef rent allvar med resan, tänkte Sophia på lilla Sigrid, och på svårigheten för det arma barnet att blifva kastadt hit och dit, hvarföre hon bad att få behålla henne tills vidare, hvartill Hysing så mycket hellre samtyckte, som det lättade ett stort bekymmer, hvilket han annars för henne skulle hafva erfarit; och grefvinnan lät tillsäga om sin egen täckvagn för öfversten, på det han åtminstone “väl konserverad” måtte komma ur hennes hus.

— Ett förträffligt fruntimmer, fröken Sophia Ridderskantz! — anmärkte Hysing, vid det de stodo färdiga att sätta sig i vagnen, och lilla Sigrid vid hennes sida stod i fönstret och vinkade med sin lilla hand till afsked åt honom. — Vet ni, herr öfverste, af alla qvinnor jorden bär, tror jag ändå att de svenska höra till första skoffan.