Geyser/Alperna
| ← Den förlorade sonen |
|
Från Italien → |
Alperna.
I.
Vid alpens hvita altare
jag sjunker ned för Dig, o Gud,
och höjer här min psaltare
i hymners offerljud.
Ifrån min barndoms oskuldssnö
jag längtat till de hvita bärg,
där dagrar flamma upp och dö
i Alpenglühens rosenfärg.
Hit tränger icke dagen half.
Och altarets skulptur står rik
af löfvet i romanska hvalf
bland granarnas gotik.
Och här, i allas helgedom,
är ottesång och aftonbön,
när solen sätter röda blom
i gletscherns hvita altarkrön.
Och här Du djupt mig känna lät,
hvad mänskan är mot Zebaoth.
Jag krymper för Ditt majeståt
som byn vid alpens fot.
Dock mera trygg än byn jag är:
lavin kan rulla inom kort;
men stoftet, som Din hjälp begär,
Du stöter aldrig, aldrig bort.
O här, där snön är utan fläck,
gör hjärtat ock allt orent kvitt,
att lynnet blir som alpens bäck,
så ljust och djärft och fritt!
Och töcknet lyft från hjässans rund,
som molnet drifs från alpens topp,
så att min själ i diktens stund
af himmelsk glöd må flamma opp!
Men först och sist jag bedja vill
för bergen under norrskensbrand,
som fordom huld Du skådat till,
mitt kära, svenska land.
Mitt folk ej vandrat, som det bort.
Men böj i bot dess vilsna själ!
Då skall med Dig det än bli stort.
Du, som var en gång — Sveriges väl!
II.
O jord, du smärtfyllda moder!
Var det i längtan till himlens frid,
din barm sig häft
i alpens vinghvita vågor?
Eller var det i vånda
ditt bröst har gått
med bergböljors svephvita bränning —
i vånda, att hvarje ditt barn
en gnista har fått
af din egen helveteslåga?
Jag stod vid den eviga snön —
en stannad dyning af idel ro.
Det var som jag såge
en väldig flik
af Den Eviges mantel.
Och i bäfvan jag tog
på Hans klädafåll.
Men ej kraften förnam jag därur —
ingen bot för min krämpa,
ej renhetens köld
för min lidelses låga jag kände...
Ack jord, om du häfde
din barm så högt,
att stjärnan som alpros i gletscherns satt,
du gåfve ej renhetens frid åt det barn,
som en gång diat ditt flammande bröst!
Men friden kom, när mitt hjärta sig böjde
i hvita skimret från eviga snön.
Och kring själen slog
en Glühen i blod
från den döende Sol,
som på Golgatha kulle gick ned.