Geyser/Den förlorade sonen
| ← Golgatha |
|
Alperna → |
Den förlorade sonen.
Kring Skapartronen allt var tyst och harpans sträng var stum,
och hymnen bäfvande förklang i saligheters rum.
Och skumt låg skapartankars hvalf, och öfver hjässans snö
stod glorian blek lik vissna blom, som mellan drifvor dö.
Och spiran, fordom bjudande till dans all världens klot,
mot henne hvilar rolös nu sitt änne Zebaoth.
All stjärneprakt, all änglamakt och alla frälstas lof
ej hämma kan ur fjärran djup en röst, som stiger dof.
I skaparhjärtats hulda hem den bästa plats står tom,
och borta sonen är, som var dess skönsta rikedom —
se'n seklers sekler gick han bort och tog sin arfveskat
och reste sig en egen värld af trots och svek och natt.
Han hof sig mot sin Fader upp och stormade Hans borg,
och pilar flögo rymden kring och sände synd och sorg.
Men ut for helighetens blixt och himlastormarn slog,
och Guden allmaktsfasta band kring mörkrets förstedrog.
Men nu... Längst bortom ljusets gräns Allfaders tanke far.
Han ser i fjättrar den, som förr bland änglar förstling var.
Han ser ett outsägligt ve, ett kval förutan tröst.
Och outsäglig längtan går med allmakt ur Hans bröst.
Med makten, hvarmed varde ljus! igenom Kaos klang,
for gudahjärtats längtan ut och andens natt betvang.
Och ondskan vek, och trotset smalt, och upp rann minnets ljus —
och fallen ängel åter såg i fjärran Faderns hus.
Han hemmet ser, han trängtar dit — och bojan faller loss.
Han spänner vingarne till flykt förbi hvart stjärnebloss.
Han flyr — och se, den dystra skrud, han bar i kvalens värld,
den ljusnar nu allt mer och mer ju snabbare hans färd.
Han hinner himlaborgens port, men sjunker ned försagd,
med pannan under bäfvan djupt mot kalla smidet lagd —
då faller afgrundstecknet bort med kransen ur hans hår,
då faller ned på rigladt lås så hejdlöst tår på tår.
Men upp liksom en öppnad famn den slutna porten sprang,
och ljuft hans forna harpa nu tillmötes honom klang.
En stämma, ack, så huld, hans namn i ömma suckar slöt —
och sonen, den förlorade, sjönk ned i Faderns sköt.
Då slog en gloria åter fram kring Gudens hvita hår,
mer ung, mer rik än gyllne blom ur drifvans snö en vår,
»Han kommen är, han kommen är», ljöd stark serafers chor.
Och ut till världens vinterve med vår cheruben for.
Och talte Herren Gud: »Mitt råd har nu fullbordan nått.
I dag till nya skaparverk min kärleksallmakt gått.
Till intet har mitt varde! bragt all syndens arfvedel.
Mitt hjärta vunnit har min värld — min värld är skön och hel.»
Och ur Allfaders öga då föll ned en pärla varm —
hon föll med mildhets segermakt och sjönk i världens barm,
hon svällde ut, hon blef till ljus, hon blef en stjärna klar
och ut till himlens alla hörn hon nådens fullhet bar.
Hon sken för hvarje dyster jord med glans, ej skådad förr,
och hennes stråle bröt en väg mot öppen himladörr.
Då såg sin barndom anden klart och mindes hemmets hus
och, fri från alla stoftets band, for upp mot stjärnans ljus.
Från alla rymdens klot och djup hvart andeväsen drog.
Och se — en härlig skimmerkrans sig så kring stjärnan slog.
Som bågen efter rägn den sken ur nyss förrunnen sorg,
och stjärnan lyfte den och steg mot Himlafaderns borg.