Geyser/Evighetslampan
| ← Frid |
|
Golgatha → |
Evighetslampan.
Det brinner ett minne i hjässans hvalf
med evighetslampans låge —
och släcktes det skimret, mitt hjärta skalf
och mörknad stod stjärnornas båge.
Det var den oändligt ljufliga stund,
då Himlen till själen sig sänkte
och Zebaoth själf i de saligas rund
mig arfslott bland helgonen skänkte...
Som femtonårs gosse ensam jag satt
med Fars gamla psalmbok i handen.
Jag slutit till dörren, det led mot natt —
men undersamt vaken var anden.
Jag läste en hymn af milde Franzén:
»När allt omkring mig hvilar.»
Då rycks jag i anden mot stilla sken,
ju mer jag i stroferna ilar.
Och öppnad var Himlen — därinne var jag
bland hvita, buktande rader.
I susning jag kände harpornas slag
och skönjde i glansen Gud Fader.
Hans kärlek mig värmde, så innerligt god.
Osägliga orden mig hunno.
Att Himlen var min, nu djupt jag förstod —
och tårarna runno och runno...
Det minnet har fört från världen mig hän,
och mäktigt för bländverk det varnat.
Det har under mörker böjt mina knän,
så natten kring själen har klarnat.
Det lyser, när lefnadens dag blott är half,
när döden sin skymning breder —
tills jag hinner den pärlprydda portens hvalf
och sjunker i Himmelen neder.