Geyser/På Bellmansdagen
| ← Adolf Hedin |
|
Ned med sköflarne! → |
På Bellmansdagen.
Du hörde en jublande harmoni,
som klang ur naturens bröst,
och så fick din luta sin melodi,
och så fick vårt vemod tröst. —
Den ton, som ej annan dödlig förnam,
den trängtande for till ditt öra fram
och biktade där
och löste i välljud tillvarons mystär.
Ej djup var din tanke, nej den var hög!
Som mullvaden ej den gick;
men högt den som lärkan klingande flög
och fångade allt i en blick.
Och versstrofen flöt så lekande käck,
så sprittande fri som yrande bäck;
och själen den var
som källan i skogen så ren och klar.
Och åter ditt minne skall firas i dag.
Men tanklöst din sångarbrand
skall hyllas med larmande dryckeslag
ånyo vid Mälarstrand.
Och fram skall du dras vid de rusigas fest
och kransas som orgiens öfversteprest;
och supas ihjäl
skall åter det drömveka i din själ. —
Ty ej man vill minnas, hur helt din tid
var olik i sed mot vår:
då ruset ej vek ens för templets frid,
men gick i prelatens spår...
När raglande prest inom altarrund
lät bönen gå ut från lallande mund:
hvad mer om din sång
harmoniskt då ljöd från en krog någon gång?
Som son af din tid, så du den beskref.
Med vemodets humor du såg;
och därföre rå ej din diktning blef,
om drufvan ock eldat din håg.
Ack, prosan ej röre vid sångarerus:
det är ej dess själlösa sus och dus!
Ty skäraste dröm
steg ofta ur sångarens näktarström. —
Ja, flöt ock din ådra ibland ur krus,
det var för att spegla af,
hvad sonande fanns i naiva rus,
där humorn sin tillgift gaf.
De gästerna enkla på »Gröna Lund»,
som fauner och nymfer i grönan lund
så såg du dem an,
och storbarns-naturen du hos dem fann.
Ty ur deras hjärtan en melodi
du hörde bland sorl och skratt;
och den var från tungans missljud fri,
och den melodi'n tog du fatt;
se'n härligt den bar dina skalkande ord
och renande klang öfver krögarebord,
så tungan blef god
och drack för sitt hjärta ur stånkornas flod.
Sof sött då, du barnsjäl i snillets värld!
Sof sött vid naturens bröst!
Hon lärde dig flykta från svek och flärd
och gaf dig sin egen röst.
Du tolkade henne som ingen ann';
och därför din sång ingen tolka kan. —
Men aldrig den glöms!
Och aldrig så lekfullt i norden dröms!