Geyser/Vinterhymn
← Kungsängsliljan |
|
Stålskodans → |
Vinterhymn.
Ifrån gosseåren
var mig flingan kär,
mer än knopp om våren,
mer än sommarbär.
Aldrig apeln röda
eller höstens rönn
kom min kind att glöda
som den första snön.
Det blef jubelbana
i en sagopark,
när jag slog min kana
öfver snöig mark.
Jag var prins den tiden,
som på gångarn stred,
när jag käck i liden
granna kälken red.
Så ett år — och stigen
fört ur sagans nejd
in i snöbollskrigen
och till fästningsfejd.
Preussare mot fransman,
bakom vall af is.
Och som Moltkes landsman
tar jag in — Paris.
Se'n jag stålsko pröfvar,
stödd af fadershand.
Snart jag ensam ströfvar,
och min puls får brand.
Mer och mer jag sträcker
ut på fjordens lopp —
friska farten väcker
ynglingslynnet opp...
Nu, när frost är dragen
öfver hjässans krans,
nu står vinterdagen
i en högre glans.
Nu är vintern kärast
för sitt nordangry.
Nu är flingan skärast
för sin oskuldshy.
Se, hur jorden träder
ur oktoberfall:
sida hvita kläder,
krona i kristall.
Nu blir köld min fromma,
nu blir snöstorm smek;
ty mitt folk skall blomma
under vinterlek...