Gustaf II Adolf
| ← Tegnér, E. |
|
Valerius, J. D. → |
GUSTAF II ADOLF[1].
Du föll för allt hvad menskan heligt äger,
för Frihet, Ljus och Tro.
Ett Herrans tabernakel var ditt läger,
der blott Cheruber bo.
Du bad till Gud hvar gång du strida ville,
och han förnam din bön
och nedsteg i ditt svärd och i ditt snille;
det var din trohets lön.
Det var en ringa hop du ledde neder
från snöns och bergens land;
men ingen menskomakt bröt dock de leder
din ande sammanband.
Så gick det fram, det stora företaget,
med ljusets frön uti,
till dess du låg uti det vunna slaget
på blodig jord, men fri.
O Sveas ära, sköna morgonstjerna,
hur är du gången ned!
Men i de rymder dväljes minnet gerna
der förr din glans du spred.
Hvar helst en tanke far på lösta vingar
mot himlen solbeglänst,
hvar vettenskapen forskar, sången klingar,
Der se vi Hans förtjenst.
Om Honom än det öppna templet talar,
om Honom tidehvarf
som ljusna fjerran: sjelfva dessa salar
vi fått af hjeltens arf.
Derför med tårar fire vi ditt minne,
det största Norden vann,
du ädla, fria, konungsliga sinne,
du ljusets riddersman!
- ↑ Vid en minnesfest på Wexiö Gymnasium.