Högadals prostgård/Del II/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tjugusjunde kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Tjuguåttonde kapitlet
Tjugunionde kapitlet  →


[ 283 ]

Tjuguåttonde kapitlet.

Svåra dagar, långa sömnlösa nätter, stunder af sanslöshet och häftiga plågor hade efterträdt den afton, då vi sist sågo majorskan, på hvars förtärda varelse döden med hvarje ögonblick synligare tryckt sin förstörande stämpel. Nu syntes dock striden snart vara utkämpad. Det var liksom om lifvet nedlagt sina förslöade vapen, liksom om den bleka engeln känt sin seger och medlidsamt aflöst de vilda plågorna för att stilla, smygande förkunna den.

Gossarne hade ankommit från Upsala. Den varmhjertade Otto var tröstlös och smälte i tårar. Den sjuttonårige Harald syntes slagen och djupt begrundande.

Majorskan hade med kärlek och synbar glädje, ehuru endast för ett ögonblick, igenkänt dem, och frågat om icke Alma vore med.

Alma, hvars förbättring dagligen fortgick, var dock ännu så svag, att hon, oaktat sin varma längtan efter den mer än någonsin kära modern, likväl ännu icke kunnat få besöka henne. Men Gustaf, som nu såg, att de sista sandkornen i lifvets timglas voro färdiga att falla, hade, oaktadt sin fruktan för Alma, gifvit henne löfte att få bäras ner i moderns rum.

[ 284 ]Det var en helgdagsafton, det gamla kyrkoårets sista flyende timmar. Dagen var härlig, med ren himmel och mild luft, och de klara, ehuru icke höga solstrålarne lekte vänligt bland rimfrostens rosor, hvilka uppsmälte i stilla tårar.

Majorskan var lugn och endast några ögonblick af yrsel störde ännu det fridfulla tillståndet. Mot aftonen upphörde äfven dessa. Hon låg stilla, ehuru med tillslutna ögon.

Majoren satt vid sin hustrus säng. Harald och Otto sutto bakom hennes hufvudgärd, vid hvilken äfven Alma satt eller rättare låg i en länstol.

Den sjuka såg upp. — Hvar äro de alla? — frågade hon med svag stämma.

— Dina barn äro alla här, min Thérèse?

— Men Axel och de andra?

— Vill du, att de skola komma in?

— Ja, men snart.

På en vink af majoren gick Otto och afhemtade dem.

Prostens, jemte Gustaf och Axel inträdde nästan i samma ögonblick, men, ehuru de gingo tyst, nästan ljudlöst, hade majorskan likväl hört dem.

— Hvar är Alma? — frågade hviskande den sjuka.

Gustaf sköt Almas stol närmare sängen.

— Alma! mitt dyra, älskade barn! — utbrast modern, då hennes öga fästes på den afmagrade, liljehvita gestalten — skuggan af hennes forna sköna, blomstrande dotter; — kärlek och bestörtning gåfvo åt hennes darrande stämma ett nästan sönderslitande uttryck — och hon öppnade sina armar för den i detta ögonblick så kära dottern, hvilken med en styrka, som ingen skulle tilltrott henne, uppreste sig och under varma tårar nedsjönk till det kallnande modershjertat.

— Hvar är Axel? — stammade den döende.

Öfverväldigad af djup rörelse gick Axel fram till sängen.

[ 285 ]Alma hade upprest sig.

Modern hade troget fasthållit sin dotters hand, hvilken hon nu med djup rörelse lade i Axels.

— Förlåt mig, Axel! — och tagen denna lön af eder döende moders hand. — Axel! du skall ju också belöna Alma, — min dyra Alma? — Den döende hade med svag, ofta afbruten stämma, uttalat dessa ord, och hennes slocknande, ehuru i detta ögonblick af en varm kärleksstråle uppklarnade öga, hvilade välsignande på de unga trolofvade, som knäböjde vid dödslägret. Med majorens hand sluten i sin, sade hon honom och sina barn med kärleksfull, ehuru hviskande, ofta afbruten stämma sitt sista farväl. Äfven till Gustaf, denne hennes outtröttlige läkare, och den familj, till hvilken hon kände sig stå i så stor förbindelse, stammade hon några tacksamma, ehuru knappt hörbara ord. Hon låg sedan lugn med tillslutna ögon och ojemna andedrag.

Dagen hade sjunkit. Aftonen var mild och ljuf som en vårqväll. Hela naturen låg stilla och andlös, lik ett tyst afsked till det sjunkande kyrkoåret, öfver hvars sista timmar helgemålsklämtningen tonade sin frid. O, huru mången hade ej under loppet af det flydda året med helig glädje lyssnat till de högtidliga ljuden och likasom gungad på deras heliga vågor vandrat upp till fridsborgen. Men ack, månget älskande hjerta hade ock i dem hört grafljuden — hört dem likt hamrande slag på likkistan!

Majorskan hade hört klockljuden. — Hon uppslog ännu en gång sitt öga. — Hon sammanknäppte sina händer. — Ett fridens leende gled öfver de bleka läpparne, som sakta rörde sig till hennes sista bön. — Men intet jordiskt öra kunde förnimma de böners ord, med hvilka hennes ande vid de sista klockljuden, sväfvade upp till »Honom, när hvilken är mycken barmhertighet».