Höst- och Qvällsbetraktelse, illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor tryckt 1892/1893
Höst- och qvällsbetraktelse. (Sandhamn).
„Bröderna fara väl vilse ibland“.
Gästerne fara sin kos efter hand,
Ett par, tre familjer i stöten;
Gamla som stappla på grafvarnes rand
Och unga med blommor och band.
Här var så lustigt och ljufligt ibland,
Kaffekalaser, seglatser och möten.
Ömsom man lefde i vatten och sand
Från morgon till qvällsolens brand.
Hösten plötsligt var fröjd begrof:
Nu ser man ej annat än nät och flöten.
Måsar hvässa sin näbb till rof
Och kryssa sin ensliga lof.
Ensam på kullriga klippan jag står
Och ser huru böljorna brusa.
Vindarne spela i rockskört och hår,
Och kråkan på strandhugg sig slår:
Ack, din kanalje, du oväder spår!
Skyarna tjockna och tallarna susa.
In mellan skären holländaren går,
Och klyfvarn i vändningen slår.
Stum är knipornas sommarsång,
Och hafvet, som speglade skyar ljusa,
Vältrar sig nu uti grus och tång
Med böljor som Trebackarlång.
Se huru lotsbåten vräker och far,
Med faror och hafstroll förtrogen,
Rustad till strids med ett ref eller par
Och kragtag med böljorna tar.
Se, hvilken skåra i djupet han skar,
Se, hvilken kurril, som klappar mot bogen!
Lotsen sin snugga i mungipan har
Och stundom i storskotet drar.
Lugnt han frestar, vid vindens tjut,
Om virket är godt uti Nordanskogen,
Håller om rorpinn’, med ögat förut,
Sin seniga femfingers-knut.
Svartgråa skyarna jaga hvarann
Och spöklikt i rymderna simma,
Ila och gno, som de körde med spann —
Och sandhvirfveln far likadan.
Gapa mot hafvet och se, hvem som kan,
Jag kan ej losbåten mera förnimma:
Toppen i vågorna plötsligt försvann!
Farväl! Jag försvinner som han.
Natten spänner sin mörka pell,
Och jorden sig dränker i dugg och dimma,
Fyrbåken tänds uppå Korsö häll,
Nyss ombyggd af Kapten Sandell.
Böljor, farväl! Jag är trött på er dans,
Och dito, I vindar som brusen!
Ack, om det blott ett himlaljus fanns,
Eller en lysmask till hands!
Hvar är nu vägen? Jo, här någonstans:
Der ser jag hemmet och der brinna ljusen,
Der kan man få sig en fin-pomerans
Och komma till trefnad och sans.
Kära, bränsle på spiseln lägg,
Ty nu är jag hungrig och våt och frusen.
Nu vill jag torka mitt våta skägg
Och hänga min lyra på vägg.
