Höst-rim (Sehlstedt 1861)
| ← Vid Presidenten och Kommend. P. Westerstrands afresa till Paris, 1851 |
|
Början, Fortgång och Slut → |
Höst-rim.
O! hvad storm,
O! hvad gorm
Utaf vindar och löf!
Man kan riktigt bli döf,
Sådant prassel och stoj,
Och ett skrik och ett skoj:
De ju hålla ett hus
Och ett larm och ett brus
Och ett sus och ett dus,
Liksom vore vår jord
Blott för deras skull gjord.
O! hvad storm,
O! hvad gorm!
Hela rymden är grå,
Kall och hemsk som ett lik.
Ej den ringaste flik
Syns på himlen, den blå.
Och med herrskande makt
Nordens snögud har lagt
Sina golf af kristall
Öfver böljornas svall;
Ty en gud utaf snö
Kan ej alls tåla sjö:
Han blir sjösjuk på stund,
Då han ser minsta sprund
Uti vikar och sund.
O! hvad storm,
O! hvad gorm!
Och hvad knak
Och hvad brak
Uti kroppås och tak!
Hur det tjuter och gnyr
Hur det snöar och yr —
Gud vet, hvilken som styr!
Fy, en sådan natur!
Inom hus som i bur,
Är man dömd att bli still.
Ingen vågar sig till,
Om han aldrig så vill,
Sticka nästippen ut
Om sin förstuguknut —
Den kan snöpligt ta slut.
O! hvad storm,
O! hvad gorm!
Ifrån hufvudet ned
Genom vadorna med,
I hvarendaste led,
Genom ryggmerg och skinn
Tränger kölden sig in.
Och som is är min blod.
Om blott själen förstod,
Hvad han borde förstå,
Tog han skridskor uppå
Och försökte att gå
I kanalerna små.
O! hvad storm,
O! hvad gorm,
Ingenting vill förslå
Hvad man än vill ta på:
Det bär rakt af till fjells,
Ytterstöflar och pels,
Och kavaj och peruk —
Man kan riktigt bli sjuk:
Då ej slikt vill förslå,
Hvad skall kroppen då få
Till att värma sig med!
Skall man köpa sig ved?
Skall man ta sig en sup?
Eller slå sig på stup
I en sängbädd af dun
I all tysthet med frun?
Topp! det rådet var godt.
Gif mig sängfösarn blott,
Ty jag mår som en hund!
Se'n i djupaste blund
Vill jag somna på stund
”Frisk och frodig och sund”.
