Höst-sång

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I en Karantäns-läkares Minnesbok
Höst-sång
av Elias Sehlstedt
Otur, eller en väns bekännelse  →
Ur Fiskmåsen. Poetisk Vår-Kalender för 1853 af E. Sehlstedt utgiven 1853.


[ 91 ]

Höst-sång.


”Ack! hvad vårt lif är eländigt!”
Bäst man har våren och sommaren fått,
Blir det ruskigt och vått:
Hösten kommer så brått
Och förstör oss båd’ in- och utvändigt.

Halfdöd går myran i sanden,
Hela naturen ser surmulen ut,
Som en pojke, som fått stut
Och magistern kört ut,
Och som byxorna bär uti handen.

Blommor och löf uti bundtar
Fösas af stormarnas sopqvast i sky.
Molnen jagas och fly,
Grå och tunga som bly;
Trast och siska ha glömt sina ”gluntar.”

Östan med nordvesten turar,
Piper i skorsten, i vägg och i knut.
Genom rock och sourtut,
I galosch in och ut
Kilar regnet, och vadorna skurar.

[ 92 ]

Så, bäst jag tankarne samlar
Hemma, så blåser en il ut mitt ljus,
Stjelper bläckhorn och krus,
Tobaks-ask och kardus,
Och ”förgäfves i mörkret jag famlar.”

Tempora tamen mutantur:
Hösten, som vintern, väl en gång förgår.
Under tiden man får
Söka tröst i en tår,
Och i the-vatten hos sina Tanter.

Modet man aldrig bör sänka,
Hur det än stormar i berg och i dal.
Har du sorger och qval,
Kan du ta din pokal
Och bekymren som kattungar dränka.