Höstsång
Höstsång.
Höst är inne. Nu för sista gången
Vill jag drömma i naturens sköt.
Nyss min sista lärka slutat sången,
Och min sista blomma stormen bröt.
O, mitt hjerta, mulna dagar komma; —
Men för evigt spirar minnets blomma:
Sjung för henne, hvad du led och njöt!
Höst är inne. Nu är skördestunden:
Hvad du sådde får du berga nu.
Evigheter framgå ur sekunden,
Och ur minnets frö en planta ju.
Fältets säd var längesedan mogen,
Re’n han tröskas på den fyllda logen, —
Hjerta, säg: hvad skördade väl du?
Höst är inne. — Glada vår, du flydde
Snabbt, som fjäriln från sin blommas mund.
Dock, haf tack för hvarje dag, som grydde,
Och för natten med dess korta blund!
Lilja, bländande som snön vid polen,
Ros, som lånt din färg af midnattssolen,
Slumren roligt i er tysta lund!
Höst är inne. Dagens timmar ila,
Solen sänker sig i stormig sjö.
Upp att verka! — Se’n är godt att hvila.
Lär att lefva! — Se’n är godt att dö.
Strid, att segrens krona ej du mister!
Sjung, förrän den veka strängen brister,
Då du sofver under vinterns snö!
Höst är inne. — — Nu, hvad vill du mera?
Du må tystna nu, mitt strängaspel!
Sångens blommor dö som andra flera,
Då naturen ligger kall och stel.
Dock — den hulda modren vaknar åter:
O, min lyra, hon din sång förlåter,
Ser din kärlek, glömmer dina fel.